De mänskliga skyldigheterna

Idag avslöjade regeringen vem som efterträder nuvarande ÖB, Sverker Göranson. Det blir flygvapenchefen Micael (stavas så) Bydén som alltså fr om nu ansvarar för att Sverige kan upprätthålla ett försvar värt namnet. Han säger:

"Vi ser ett förändrat säkerhetspolitiskt läge, och med det nya hot. Det ger mig som officer anledning att vara bekymrad, samtidigt som det stärker mig i min uppfattning att samhället måste stå bättre rustat för att möta den nya världen, och betydelsen av ett modernt svenskt försvar." 

"Det är i skenet av det här som vi ska fortsätta att  utveckla vårt försvar som ett av vårt säkerhetspolitiskt viktigaste instrument. Vi ska leverera militär förmåga, hemma och i andra delar av världen, tillsammans med andra."

OK, Sverige ska alltså få ett försvar. Lite yrvaket har man konstaterat att vi har en stor armé omkring oss som har som avsikt att ta över och inkorporera oss i ett islamskt kalifat. Under tiden ökar invandringen från just de länder där denna armé opererar och bevisligen slinker den ena soldaten efter den andra in till Sverige för att tillsammans genomföra sin statskupp. Det är i alla fall de tankar som bloggaren får när Migrationsverket har tappat kontrollen över sin uppgift och i princip släpper man igenom allt som steppar över gränsen.

Och apropå alla varmhjärtade som "vill hjälpa". Ta en titt på denna video som den ungerska polisen har tagit och som visar ett antal unga "syriska" män (ensamkommande?) och deras tacksamhet över lite förnödenheter...




I Sverige tar man till våld och hot i allt högre grad när svenska myndigheter (läs Migrationsverket) trilskas och inte vill gå med på de krav som den inskrivne lägger fram.

Facket, ST, gjorde förra året en enkätundersökning bland 2.075 anställda på Migrationsverket som visade att 59 procent upplevde en betydligt högre press nu än tidigare och att 13 procent hade utsatts för våld och hot.

Den myndighet som mer än någon annan bevakar mänskliga rättigheter, verkar inte själva ha rätt att avnjuta dessa. Istället har Migrationsverket en roll som handläggare av de mänskliga skyldigheterna. Det är de inte ensamma om.

Att det svenska folket har en sådan stor tillit till stat och myndigheter kan förklaras på flera olika nivåer. Förra året presenterade Forskning och Framsteg en ny studie vilken visade att tilliten mellan människor har minskat och då specifikt i mångkulturella områden. På detta utvecklas en misstro om det offentliga samhället kan hantera detta. Kurvan peakade 2006 och har sedan sjunkit, d v s under Alliansens maktinnehav där Reinfeldt tvingade hela Sverige att öppna hjärtat och plånboken och gränserna för en invandring utom kontroll.

Ytterst beror myndighetstron på att det s k samhället mer och mer har övertagit familjens roll och ansvar över sina barn och anhöriga. Eftersom detta anses som välfungerande, icke-korrupt och stabilt, så breddas en tillit baserad på nytta, inte eget engagemang. Det maskerar kyla och individens lagliga rätt till att slippa ansvar och bara skotta in rättigheter.

Det är stat och myndigheter som måste dra lasset som skyldiga att ta hand om sina invånare. Oavsett varifrån de kommer, märk väl. Det är här vi finner förklaringen till Sveriges storvulna snack om "humanitär stormakt" och "ansvar" vilket upprepas till oändlighetens gräns. Sverige har ansvar över sin egen befolkning, inte andras. Svenska staten och alla dess 500 myndigheter är (sunt eller inte) skyldiga att möta upp folkets krav på rättigheter. Men vem säger att de samtidigt är skyldiga att ta hela världens befolkning under sina vingar?

Vi har ett militärt försvar som inte orkar hålla ställningarna längre än en vecka. Därefter verkar det som om man bara räknar med hjälp från Nato. Att man nu byter ÖB kan förklaras med att en ny försvarsbudget ska läggas i höst. Bakom de tjocka, träbetsade dörrarna på Rosenbad pågår säkert intensiva diskussioner om hur det svenska försvaret ska hantera hotet inifrån. Hot inifrån har aldrig funnits med i beräkningarna, fram till nu. Ett okänt antal IS-krigare opererar med Sverige som bas, infiltrerar moskéer, ungdomsförbund, kulturhus, HVB-hem, flyktingförläggningar och i de redan dysfunktionella, delvis radikaliserade förorterna. Ingen vet hur långt denna cancer har spritt sig. Vad vi vet är att den inhemska befolkningen litar allt mindre på varann. Trots vad fröken Jerzy Sarnecki säger.