Offertänkande och patologi



Den som drabbas av psykisk sjukdom hamnar i ett bottenlöst helvete. Kunskapen om detta är dålig, för att inte säga obefintlig hos allmänheten. Istället stigmatiseras den sjuke till att bli ett hot mot samhället, något som media har ett stort ansvar för att skapa. "Psyksjuk" har blivit det närmaste ondska man kan komma. För en del år sedan körde TV3 en programserie som kort och gått hette Ondska och som i varje program presenterade en specifik psykiatrisk diagnosgrupp. Serien var mer än obehaglig, den var baserad på alla tänkbara fördomar och skräck inför psykiskt sjuka och representerade själv ett utslag av ondska.

Men sedan har vi då den andra sidan: psykiatrin själv. Den sitter på dubbla stolar; en för att behandla de sjuka med tunga mediciner som har massor av biverkningar och som enbart syftar till att dämpa symptom. Det är alltså ingen medicin som har en botande effet. I själva verket försämrar den grundsjukdomen. Psykiatrins andra funktion är något man sällan talar om, nämligen att slutet förvar av dessa "farliga" människor utgör ett skydd för det omkringliggande samhället. Ungefär som fängelser.

Hur agerar då psykiatrin gentemot de psykiskt sjuka? Den är trots allt den expertis som finns att tillgå. På vissa kliniker fungerar den bra; man jobbar i team med varje patient för att stötta denne att klara sig själv med eget boende och en återgång till arbete eller studier. Detta gäller dock i första hand ungdomar. Efter 30 får vi en helt annan behandlingsmodell.

De tunga medicinerna plus långa inläggningstider passiviserar och plockar av den enskilde ansvaret och förmågan till självständighet. Psykologens uppgift är i initialstadiet att använda olika testverktyg för att avgöra vilken grad av psykotiska symptom som finns, tecken på hjärnskada eller om det är fråga om personlighetsstörning. Renodlad psykologhjälp kommer in försent i behandlingen när patienten redan har förvandlats till en "brukare". Och det går fort för vissa. Vi som är "friska" skulle råka ut för samma sak om vi utsattes för detsamma under lång tid.

Visserligen har inläggningstiderna kortats, men det är på akutsidan då t o m svårt sjuka blir hemskickade. Väl inne på en ordinarie avdelning är fortfarande inläggningstiderna relativt långa. Istället har de som anses ha stora behov av hjälp dygnet runt skrivits in på s k gruppboende eller behandlingshem.

Antalet gruppboenden har exploderat sedan det infördes på 90-talet. Bloggaren anser att det är skrämmande, inte alls något bra för f d patienter. Bara det att man f r o m nu kallas för brukare talar om för oss att dessa människor inte hör hemma bland oss andra. Istället "brukar" man sig av samhällets insatser.

En "brukare" gör sig snabbt bekväm med uttrycket och identifierar sig med det. Han/hon förstår nu att man inte tillhör det samhälle som icke-brukarna lever i. Man börjar leva i en vegetativ tillvaro allt längre bort och det märks. En helt vanlig människa som har levt ute bland oss andra blir sjuk och återkommer aldrig från de vårdande instanserna. De där som tillhör vård- och omsorgssverige inkapslas där för all tid. Välfärdsstaten.

Detta är i själva verket ett patologiskt tillstånd. Vårdtagaren har vårdats sönder av ett välmenande system men som bär ett Janusansikte där den andra sidan jobbar för att avlägsna de avvikande till speciella inrättningar; gruppboenden och behandlingshem. Trots sin omtalade solidaritet med "utsatta" jobbar man aktivt för att avyttra desamma till socialen, kommuuuunen eller Landstinget. Bra eller dåligt ligger i betraktarens öga.

Bloggaren har själv sett exempel på hur fungerande människor har förvandlats till zombier av mediciner och sedan aldrig kommit tillbaka till sitt gamla liv utan har fastnat i socialsveriges nystan av "åtgärder" och "stöd". Jag säger inte att det finns människor som faktiskt behöver detta, jag säger bara att detta missbrukas å det grövsta av behandlande institutioner.

Det är precis som tomteverskstan på julafton; de dockor som uppvisar rätt beteende får ett OK stämplat i baken. I Sverige passerar "muppar" på löpande band och av ren rutin stämplas dessa med "brukare" i pannan. En gång "bruare", alltid en "brukare".

Detta är inte humant, det bottnar istället i förakt för människor som på något sätt inte automatiskt kan ingå i samhällsgemenskapen. Det är lika trångt i tunneln för det accepterade som i åsiktskorridoren.

Vad betyder det egentligen att så många människor förvandlas till viljelösa medicinjunkies och bjuds på möjligheten att avskaffa sig själv och sin roll i samhällsgemenskapen? I grunden handlar det om välfärdsstatens inympande av hjälplöshet i människorna. Vissa av oss faller till föga och kommer att helt uppgå i sin offerroll och bli beroende av det system som har skapat hjälplösheten.

Istället måste fokus ligga på det starka i alla människor. Varje människa som har blivit psykiskt sjuk måste få hjälp att bygga upp sin personlighet igen och också tillskrivas den egna förmågan att lösa praktiska och andra personliga utmaningar. Kort sagt, till varje pris förhindra att man blir en "brukare". Jag har sett för mycket av de nerbrytande mekanismerna för att någonsin tro på ett system som uppmuntrar dessa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många