Liberaler och liberaler i verkligheten

 

Att bara vara borgerlig i dag är att gå en sorglig framtid till mötes. Adel, präster, borgare och bönder bildade på 1400-talet den s k ståndsriksdagen vilken faktiskt existerade fram till 1866 då representationsreformen lade grunden till dagens riksdagssystem. Regeringsformen 1809 strippade kungen från den enväldiga makten, men i övrigt bestod riksdagens sammansättning fram till 1866.

Och hur ser då Riksdagens sammansättning ut idag? Det är vi alla smärtsamt medvetna om. Det finns inte adel och präster naturligtvis, men finns borgare? Nej. Allt har grötat ihop sig i en ängslig klump i mitten av mitten. Den polarisering som man så gärna talar om är egentligen bara mellan den ängsliga klumpen och Sverigedemokraterna

Så här skriver Ewa Stenberg på DN Debatt igår 28 augusti:

"Från det att regeringen Reinfeldt gjorde upp med Miljöpartiet 2011 om en liberal invandringspolitik minskade skillnaderna mellan övriga partier. De har gjort sitt bästa för att försöka bromsa SD. Taktiken har pendlat mellan att undvika att lyfta frågor om invandring till att ”ta debatten”, som när statsminister Fredrik Reinfeldts (M) i valrörelsen 2014 bad väljarna att öppna sina hjärtan för människor på flykt.
Samtidigt har framför allt Moderaterna och Socialdemokraterna skapat ett utrymme för invandringspolitiken genom att triangulera och kopiera varandra så till den milda grad att nästan inga konfliktfrågor kvarstod dem emellan i valrörelsen 2014."

Här har begreppet "liberal" totalt likriktats så till den grad att all svenska partier (inklusive SD) numera är liberala. Det låter ju så gött: L-I-B-E-R-A-L. Men en liberalism värd namnet är något helt annat än en ängslig klump i mitten av mitten.

Liberalism:

"Liberalism (av latin liber, fri) är en politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde."

"Ett fritt näringsliv med marknadsekonomi och betoning av stark, privat äganderätt ingår i de flesta definitioner. Centralt är det filosofiska, negativa frihetsbegreppet - frihet från övergrepp och förtryck. I försvar av individens frihet är liberaler generellt skeptiska till statlig inblandning i enskildas privatliv"

För en normalt insatt svensk så kan man bara lugnt konstatera att det var mycket längesedan Sverige hade en borgerlighet i allmänhet och en liberalism i synnerhet. Folkpartiet tvingar människor att ta ut föräldraförsäkringen på det sätt FP och staten vill och ligger närmare sossarna än t o m sossarna själva.

På utmärkta bloggen Det goda Samhället skriver Ilan Sadé om den splittring i borgerligheten som nu börjar komma i öppen dager.genom att de liberalkonservativa har stigit in på scenen till alla socliberala, fisliberalas och vänsterns bestörtning.

När Alice Teodorescou valdes till chefredaktör för GöteborgsPosten gick vågorna höga och två gamla medarbetare sade upp sig. Likadant blev det när Johan Hakelius valdes till chefredaktör för anrika Fokus, en medarbetare slutade i protest. Och Expressens Anna Dahlberg har retat upp alla godhetsapostlar genom att skriva om det mest förbjudna: den vansinniga asylvolymen och de problem som växer i ungefär lika stor omfattning. Författaren Karl Olov Knausberg kallade Sverige för "cyklopernas land" i en DN-artikel för ett tag sedan. Slutsatsen som alla fyra drar är att Sverige är ett ljusskyggt land som på ett totalitärt sätt förbjuder sin befolkning att tycka och säga vad man vill; inte genom lagboken utan genom social stigmatisering och överförmynderi.

För den liberalkonservative borde det sistnämnda vara en omöjlighet. Man brännmärker inte människor med "fel" åsikter och man avskaffar eller åtminstone breddar åsiktskorridoren. Sann frihet är något ovanligt i Sverige; vi har blivit så vana vid tvångströjan att vi inte längre känner den och t o m skulle sakna den om den försvann. Den är en tradition, en av dem som tydligen inte är "rent barbari".

Liberalism måste kombineras med respekt och för skydd av det gemensamma kulturarvet, annars har vi nyliberalism. Att jobba för att människor ska leva sina liv ifred från ett myller av pekpinnar, är respekt för folket. Det är respekt och tillit till att människor faktiskt kan ta de beslut som är bäst för dem själva och inte låsa in hela befolkningen i 'little boxes' vilket det sociala ingenjörslandet Sverige har gjort i snart 100 år.

De värden och traditioner som utmärker en nation bildar den nationella identiteten. Den är livsviktig. Att beröva ett helt folk på en nationellt stabil identitet är att krossa det. Likaså finns det inget sätt "nya svenskar" kan identifiera sig som just svenskar om det inte finns någon svensk identitet. Detta borde vara självklart. Men man kan faktiskt undra om det inte är detta som är meningen. Man vill helt enkelt inte att nyanlända till landet ska luska ut vad svenskhet egentligen är. Smeden ska bli vid sin läst: Hjälplös, svag och utsatt. Det är då den supertrimmade välfärdsstaten kan rycka in och koppla på sina myriader av byråkrater och fotsoldater. Jobb i drivor.

Som liberalkonservativ har man både en utblick och en inblick, är rädd om de eviga värdena men är inte rädd för nytänkande. Det är inte svårt att förstå att framryckningen av människor med dessa åskådningar skrämmer livet ur både vänstern, socialliberalerna och allra mest sosseriet. Folket får börja tänka själva hur man vill leva sina liv. Förmodligen leder detta till insikten om att hela denna skvadron av välfärdsarbetare inte behövs om man som individ själv kan fixa livet; att man har både personliga resurser och egna idéer och har kontroll över en betydligt större del av sin ekonomi.

Sett ur detta perspektiv behövs alltså analfabeter från Afrika och mattknytare från Afghanistan. Välfärdsstatens miljoner anställda behöver dem. Att vi får en ohållbar nationell situation tänker man på imorgon. Att alla resurser slukas av de nytillkomna hjälpbehov och lämnar stora hål i statens centrala uppgifter som sjukvård och försvar, tänker man inte alls på. Svenskarna ska ju ändå inskolas i hur man fixar sina liv själva.

Så att de liberalkonservativa nu har fått ett allt större gehör är nog ingen tillfällighet trots allt.

Slutligen några rader från Ilan Sadé om hur Sverige och socialliberalerna har tappat fotfästet:

"Tidigare liberala ställningstaganden i frågor som invandring och tiggeri har byggt på andra förutsättningar. Nationen, majoritetskulturen och välfärdssystemet klarar av och kan många gånger också gynnas av invandring."-------------------------------

"När förutsättningarna i stället går i riktningen mot att Sveriges kulturella karaktär kommer att vara helt omstöpt om ett par årtionden och välfärdsstaten en saga all, befinner vi oss i ett annat läge, som ger upphov till andra debatter och föranleder andra svar."----------------------------------------------------------

"Den besvärliga invandrings- och integrationsfrågan tycks snarare väcka en mer djupgående konflikt mellan olika världsåskådningar till liv, som kan ha legat latent och därmed inte har vållat några större bekymmer så länge hälsan har tigit still. Nu, när det pratas om frågorna på riktigt, blir social- och nyliberalerna chockade av någonting som de uppfattar som ett frånfall från ortodoxin."

..