När Staten själv får bestämma
Socialdemokraterna hade kongress i helgen. De som oroat har mumlat om att S driver "mot höger" kunde andas ut. Den socialistiska dagordningen ligger fast som en sten och har dessutom kikat upp än mer från vattenytan. För övrigt är den dolda agendan mycket oroande med tanke på dagens inkompetenta gäng som nu sitter vid årorna. Vilket Sverige vill man ha?
Igår hörde jag även ett litet inslag med Ann-Marie Begler, Skolinspektionens starka kvinna. De katastrofala skolresultaten kom i fokus och hon uttryckte skepsis till att man tidigare har koncentrerat sig på individen, eleven i singularis. Nej, mer politik var lösningen, enligt Begler. Vad ska skolorna göra? Vad ska kommuuuunen göra? Vad ska Staten göra? (Eller "samhället" som hon uttryckte det).
Det är ju detta fokus man har haft i 45 år och som har lett till dagens situation. Vad Begler menar med 'individ' kan man verkligen fråga sig. Med Anna Ekström som GD för Skolverket och Ann-Marie Begler chef på Skolinspektionen behöver vi inte oroa oss nämnvärt över en individualiserad skola.
Annars är det oklart vad som definierar just "individualisering". På S-kongressen klubbades igenom en planering för "individualiserad föräldraförsäkring" , ett luddigt begrepp som egentligen betyder att Staten öronmärker sina bidrag till att gälla en renodlad hälften-var-lagstiftning. Kvinna -; barn 6 månader. Man -; barn 6 månader. Ett statligt tvång att dela tiden i hemmet lika lång tid, oavsett vilka behov som finns. Ett totalt underkännande av föräldrars eget beslutsfattande över livet med sina egna barn. Visst kan man bestämma själv, men då blir blir man blåst på bidragen som är det styrinstrument som har varit så framgångsrikt genom sossarnas politiska historia.
Men naturligtvis är detta bara medel för målet att uppnå nirvana: 100-procentig jämställdhet mellan man-kvinna. (Nirvana = Utslocknande). Men finns det egentligen något belägg för att 50/50-modellen är bäst för såväl föräldrar som barn?
Barnen talas det inte alls om i detta sammanhang. De verkar vara en bisyssla där behoven hos föräldrarna är viktigast. D v s enligt vad Staten anser vara bäst för föräldrarna. Att båda föräldrarna har "rätt till heltid" är också sanktionerat av Staten. Hur många vill egentligen gå ner i arbetstid? Det är frågor som aldrig ställs. ALLA förutsätts jobba skiten ur sig. Inte minst för att "klara välfärden" . På vilket sätt är då välfärden viktig om man ska jobba heltid och inte ha tid eller ork till något annat? Det är när man blir sjuk av detta osunda förhållningssätt till livet som "välfärden" behövs. Handen för pannan. Moment 22.
Nu visar emellertid studier att den åtråvärda jämställdheten, speciellt under barnledigheten, INTE gör folk friskare. Kvinnor sjukskrivs i högre utsträckning än män ÄVEN om hon lever enligt jämställdhetsdikretet och t o m har en högre position i samhället än mannen. På ett liknande sätt sjukskrivs jämställda män i högre grad än icke jämställda män.
Försäkringskassan försöker förklara det med att det är själva arbetsbördan som sådan som gör folk sjuka. När man får barn blir det fråga om dubbelarbete. Det har hela tiden fokuserats på att det är kvinnan som har en dubbel arbetsbörda, men nu har det alltså visat sig att detsamma gäller för män när de begåvas med barn i familjen. och detta även om männen agerar duktigt och jämställt. Slutsatsen måste bli att heltid plus barn är oförenliga. När ska man inse detta? Även om man skulle göra detta så spelar det ingen roll. Folket måste jobba heltid för att det offentliga Sverige ska fungera hjälpligt. Den ena halvan förutsätts vårda den andra. Men jobb betraktas aldrig som något skattebetalaren själv måste uppskatta och tjäna pengar på. Individen betraktas enbart som en inkomstkälla för Staten. De behov som arbetet fyller är underordnat Statens behov av dig som mjölkkossa.
S-kongressen handlade också mest om jobb. Det är en tacksam kuliss framför de stora sociala problem som Sverige slåss med.. 50/50 har ingen effekt på den stora gängkriminaliteten, sätter inte upp några strategier för att göra flickor och kvinnor tryggare när de går hem i kvällens mörker och det skyddar inte gamla människor från att bli rånade i hemmet. Det är en paradox: Samtidigt som det politiska Sverige håller fanan högt för sin sociala omsorg, trygghet och solidaritet, så blir landet alltmer otryggt och splittrat.
Skulle man tala om detta skulle det vara omöjligt att undanhålla den begravna hunden: Invandringens effekter på det svenska samhället. De flesta gamla och nya svenskar ser nu den okontrollerade flodvågen av okända människor som ett stort samhällsproblem. Vi har en accelererande utveckling av utanförskapsområden (ghetton) och ett 50-tal av dessa är s k no-go-zones. Men att S skulle tala om detta på sin kongress var lika troligt som om MP skulle tala om landsbygden utan att nämna fisande kossor.
De flesta sjukskrivna, 40 procent, har en psykiatrisk diagnos. S k stressrelaterade symptom är vanligast; sömnsvårigheter och "psykiska besvär". S k experter, köpta av Staten, förklarar bara fenomenet ur ett samhällsorienterat perspektiv. Offentliga kostnader, arbetsgivarnas kostnader, kostnader för rehabiliteringar och individuella kostnader. Och lösningen hittar man bara hos chefer och huvudmän.
Men när det handlar om "solidaritet" handlar det aldrig om alla dessa människor som mår skit. Istället förbehålls solidariteten flyktingar som man absolut inte får resonera om i termer av kostnader. Det anses ovärdigt, osolidariskt, okänsligt och rentav rasistiskt.
Så här skriver S-bloggaren Leif Haglund med anledning av att Bromölla kommun ville ha en kostnadsberäkning för sitt flyktingmottagande:
Den egentliga anledningen till att människor blir sjuka på arbetet är främst oförmåga att påverka. Man hänger som marionetter ute i den tomma luften och inväntar Statens ryckningar i tåtarna. Till detta kommer så oförmågan att påverka sin hem- och fritidssituation vilka också är beroende av Statens regler och lagar.
Budgetpropositionen för 2015 innehöll s k reformer, satsningar, för 25 miljarder kronor. Dessa reformer ska betalas med skattehöjningar på 23 miljarder....
Vi är så fucked.
"Hälften av tillfrågade lärare säger att de har elever som behöver stöd men inte får det. Rektorer och huvudmän här missköter sitt uppdrag."
Det är ju detta fokus man har haft i 45 år och som har lett till dagens situation. Vad Begler menar med 'individ' kan man verkligen fråga sig. Med Anna Ekström som GD för Skolverket och Ann-Marie Begler chef på Skolinspektionen behöver vi inte oroa oss nämnvärt över en individualiserad skola.
Annars är det oklart vad som definierar just "individualisering". På S-kongressen klubbades igenom en planering för "individualiserad föräldraförsäkring" , ett luddigt begrepp som egentligen betyder att Staten öronmärker sina bidrag till att gälla en renodlad hälften-var-lagstiftning. Kvinna -; barn 6 månader. Man -; barn 6 månader. Ett statligt tvång att dela tiden i hemmet lika lång tid, oavsett vilka behov som finns. Ett totalt underkännande av föräldrars eget beslutsfattande över livet med sina egna barn. Visst kan man bestämma själv, men då blir blir man blåst på bidragen som är det styrinstrument som har varit så framgångsrikt genom sossarnas politiska historia.
Men naturligtvis är detta bara medel för målet att uppnå nirvana: 100-procentig jämställdhet mellan man-kvinna. (Nirvana = Utslocknande). Men finns det egentligen något belägg för att 50/50-modellen är bäst för såväl föräldrar som barn?
Barnen talas det inte alls om i detta sammanhang. De verkar vara en bisyssla där behoven hos föräldrarna är viktigast. D v s enligt vad Staten anser vara bäst för föräldrarna. Att båda föräldrarna har "rätt till heltid" är också sanktionerat av Staten. Hur många vill egentligen gå ner i arbetstid? Det är frågor som aldrig ställs. ALLA förutsätts jobba skiten ur sig. Inte minst för att "klara välfärden" . På vilket sätt är då välfärden viktig om man ska jobba heltid och inte ha tid eller ork till något annat? Det är när man blir sjuk av detta osunda förhållningssätt till livet som "välfärden" behövs. Handen för pannan. Moment 22.Nu visar emellertid studier att den åtråvärda jämställdheten, speciellt under barnledigheten, INTE gör folk friskare. Kvinnor sjukskrivs i högre utsträckning än män ÄVEN om hon lever enligt jämställdhetsdikretet och t o m har en högre position i samhället än mannen. På ett liknande sätt sjukskrivs jämställda män i högre grad än icke jämställda män.
Försäkringskassan försöker förklara det med att det är själva arbetsbördan som sådan som gör folk sjuka. När man får barn blir det fråga om dubbelarbete. Det har hela tiden fokuserats på att det är kvinnan som har en dubbel arbetsbörda, men nu har det alltså visat sig att detsamma gäller för män när de begåvas med barn i familjen. och detta även om männen agerar duktigt och jämställt. Slutsatsen måste bli att heltid plus barn är oförenliga. När ska man inse detta? Även om man skulle göra detta så spelar det ingen roll. Folket måste jobba heltid för att det offentliga Sverige ska fungera hjälpligt. Den ena halvan förutsätts vårda den andra. Men jobb betraktas aldrig som något skattebetalaren själv måste uppskatta och tjäna pengar på. Individen betraktas enbart som en inkomstkälla för Staten. De behov som arbetet fyller är underordnat Statens behov av dig som mjölkkossa.
S-kongressen handlade också mest om jobb. Det är en tacksam kuliss framför de stora sociala problem som Sverige slåss med.. 50/50 har ingen effekt på den stora gängkriminaliteten, sätter inte upp några strategier för att göra flickor och kvinnor tryggare när de går hem i kvällens mörker och det skyddar inte gamla människor från att bli rånade i hemmet. Det är en paradox: Samtidigt som det politiska Sverige håller fanan högt för sin sociala omsorg, trygghet och solidaritet, så blir landet alltmer otryggt och splittrat.
Skulle man tala om detta skulle det vara omöjligt att undanhålla den begravna hunden: Invandringens effekter på det svenska samhället. De flesta gamla och nya svenskar ser nu den okontrollerade flodvågen av okända människor som ett stort samhällsproblem. Vi har en accelererande utveckling av utanförskapsområden (ghetton) och ett 50-tal av dessa är s k no-go-zones. Men att S skulle tala om detta på sin kongress var lika troligt som om MP skulle tala om landsbygden utan att nämna fisande kossor.
De flesta sjukskrivna, 40 procent, har en psykiatrisk diagnos. S k stressrelaterade symptom är vanligast; sömnsvårigheter och "psykiska besvär". S k experter, köpta av Staten, förklarar bara fenomenet ur ett samhällsorienterat perspektiv. Offentliga kostnader, arbetsgivarnas kostnader, kostnader för rehabiliteringar och individuella kostnader. Och lösningen hittar man bara hos chefer och huvudmän.
Men när det handlar om "solidaritet" handlar det aldrig om alla dessa människor som mår skit. Istället förbehålls solidariteten flyktingar som man absolut inte får resonera om i termer av kostnader. Det anses ovärdigt, osolidariskt, okänsligt och rentav rasistiskt.
Så här skriver S-bloggaren Leif Haglund med anledning av att Bromölla kommun ville ha en kostnadsberäkning för sitt flyktingmottagande:
Flyktingpolitiken i Sverige är tydligen så infekterad att frågan inte får beröras, inte ens av en kommun som vill kunna presentera fakta för Migrationsverket när den kräver att staten ska stå för sitt löfte om full kostnadstäckning.
Den egentliga anledningen till att människor blir sjuka på arbetet är främst oförmåga att påverka. Man hänger som marionetter ute i den tomma luften och inväntar Statens ryckningar i tåtarna. Till detta kommer så oförmågan att påverka sin hem- och fritidssituation vilka också är beroende av Statens regler och lagar.
Budgetpropositionen för 2015 innehöll s k reformer, satsningar, för 25 miljarder kronor. Dessa reformer ska betalas med skattehöjningar på 23 miljarder....
Vi är så fucked.
Kommentarer