Finns det ingenting kvar att kämpa för?



Sverige: 2015-06-17

När man läser listan ovan så ställer man sig två frågor: Hur har det blivit så här? Varför har inga gjort något innan det blev så här?

Vägen till helvetet är ju fylld med goda intentioner. Men om inga intentioner finns heller utan bara "det goda" hänger som en full måne över världen, vad händer då?

Det kan belysas med följande aktuella exempel:

Paula Neuding skriver i SvD om det ökande våldet på Sveriges bibliotek. Hon hänvisar till en ny rapport som vittnar om nästan 500 allvarliga händelser på bibliotek över hela landet under 2013-15. Några punkter:

”En aggressiv man kom in och hotade en kvinnlig biblioteksbesökare. Han hotade henne verbalt, spottade och kastade böcker mot henne.””Går tillbaka och ser då hur han ger henne två snabba slag, ett i överkroppen och ett i ansiktet. Säger åt honom att sluta och han går in mot barnavdelningen. Han har ett hov med en sex kompisar och tre män som sitter mot barnavdelningen. Jag frågar dem varför de inte gör något när de ser en person misshandla en annan. Svaret är: det är ju hans kusin...”Barn i tio- elvaårsåldern börjar slåss ”med en brutalitet som överraskar oss med tanke på deras ålder”, skriver en anställd. ”Min kollega och jag ber dem att gå. De mönstrar mig och konstaterar att jag inte är stark och ingen att vara rädd för.”
Och så fortsätter det. PK-byråkraterna har redan skaffat ett lämpligt lagom drypande röv-ord: "Social oro"... Fan, jag blir också förbannad om någon kallar mitt krig mot "samhället" för social oro. Skrattar hela vägen till soctanten som hummar och betalar ut lite "fickpengar".

När PK-byråkrater och den allra smetigaste mediaeliten beskriver detta fenomen som "social oro" och det faktum att det sker i s k utanförskapsområdena, talar det om för oss att det handlar om invandrarkillar, företrädesvis från MENA som "saknar lokaaaal" Snart dras det igång stora insatser för att "stödja" de små krakarna som bara behöver kärlek.

Här är så statsbibliotikarie Katti Hoflins kommentar till Neudings artikel. Hon kallar biblioteken för en "kulturpolitisk succé". Jaha, för vem?

"Alla ska kunna finnas i ett bibliotek. Vissa platser är mer stökiga, för att biblioteket är placerat på en sådan plats, andra bibliotek är mer stilla. Men i varje bibliotek ska man både kunna prata, plugga och skratta högt. Och fördjupa sig, vila. Det går. Och det är vårt mål varje dag. Om den som kommer är påverkad av droger, aggressiv eller på annat sätt svår att komma i kontakt med så försöker vi bemöta den personen värdigt och professionellt. Men en får inte hota eller slåss i ett bibliotek. Oavsett om en är ung, gammal, ljushårig eller skallig. Då blir det svårt för andra att vara där – detta har vi enkla trivselregler för, som är gemensamma för alla våra bibliotek."

Skillnaden mellan citaten är smärtsamma bekräftelser på att människor kan befinna sig så långt ifrån varandra att de inte verkar vistas på samma jord. Från en sådan chef kan vi bara förvänta oss mer "kulturpolitik" och ingenting av fasta hållpunkter för hur ordning ska upprätthållas, hur många vakter som krävs och hur långt deras befogenheter ska gå.

Det är det som de våldtagna biblioteken över hela Sverige behöver. Fasthet. Det som utvinns ur ett samhälles krav på sina medborgare. Det som markerar över hela linjen. Batikhäxorna och deras förödande inflytande på Sverige måste bort.

De gamla mjuka normerna som handlade om frihet att välja, rätten till trygghet, hänsyn, fasta ramar och omsorg om varandra, har ersatts av något laissez-faire, som kallas tolerans, mångfald,  antirasism och icke-normativitet. Det har blivit norm att inte ha några normer utan vara normkritisk mot det normativa.

Tolerans är nödvändig för att vi människor ska kunna leva med varandra. Men tolerans är inte acceptans in i absurdum. Då öppnar sig vägen till det omvända; acceptans av de negativa och destruktiva. Man tolererar att någon/några jävlas med en genom rationaliseringar om varför de jävlas med en.

Inställningen. "Inte lägga sig i", "säger man till blir de värre", "inte bråka i onödan", "någon annan får..." är grundmurad bland många svenskar, särskilt kvinnor. Man har svårt för att vara en auktoritet i situationer där man måste vara en auktoritet.

Då vuxna tappar sin auktoritet i förhållande till barn och ungdom öppnas vägen till det vi ser idag. Alla system läcker som såll, man har slutat att tro på att människor kan förändras, det är bara ett hejdlöst utflöde av pengar, "resurser", som tömmer skattekistan och med den en sansad debatt om vad det är som pågår.

Detta var åtminstone en del av svaren på det inledande frågorna. Det ser inte bra ut.



Kommentarer

Anonym sa…
Vuxna från samma etniska grupp har fortfarande auktoritet över ungdomarna. Grejen är bara att auktoritet inte färdas över etniska gränser.
Sverige faller snabbt nu....

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"