Exkluderande design
När blir egentligen välvilja ett utslag av illvilja? I ett debattklimat präglat av papegojor och rödhakar drunknar vi en floskelkultur utan motstycke. Floskelkulturen präglas av två saker: Tomma ord och hätskhet mot de oinvigda. Man vet redan vad papegojan ska hacka ur sig långt innan. Och man vet redan var rödhaken bygger sina bon.
Papegojorna har nu lärt sig ett nytt ljud: Exkluderande design. Sanna Rayman på SvD skriver roligt och tänkvärt om denna nya företeelse som har uppstått ur problemen med de romska tiggarna. Ingen säger detta rakt ut: Problem, menar Rayman. Man kan inte annat än hålla med i dessa dagar med omätbar godhet och "utmaningar".
Bloggaren har tidigare skrivit om den nya typen av papperskorgar; ett ointagligt metallskåp, och hur dessa ska rädda stadsbilden från trashankar i deras burksamlande. Men detta var innan de romska tiggarna började breda ut sig. De inhemska hemlösa och deras hunger är något som man helst inte vill se, utan bygger bort. De är löss på godhetens altare.
Nej, man väljer sina "fem favoriter" nogsamt. Vem är det mest synd om? Vilka är de mest utsatta? För trots allt; även en s k välfärdsstat måste göra sina prioriteringar. Det måste vi förstå.
Det är lika tydligt som the nose in your face att omvårdnaden, hänsyn och kladdigt sentimentala reportage, är exklusivt för de som för närvarande befinner sig i välviljans fokus. När den förtryckta gruppen reser sig upp ur fattigdom och elände blir de inte längre intressanta. Eller när folkgrupper som tidigare har blivit slaktade enkom för sin härkomst skull, bygger upp egna liv och egna länder och dessutom blir en stor maktfaktor i världen. Då faller domedagsyxan över dem och de anklagas för grymheter och brott mot mänskliga rättigheter.
Yes, det är förstås judarna jag talar om. Förföljda i ett par tusen år och mördade av Hitler, det har varit godis för svensk media i 50 år. Man kan läsa om detta på en sida, för att i nästa uppslag ta del av Israels ockupationspolitik och förtryck av palestinierna. De sistnämnda är sålunda en snyftgrupp som får fantasisummor i bidrag från Sverige.
Just nu pågår alltså detektivarbetet med att hitta hinder och blockerade utrymmen som stoppar de romska tiggarna från att sätta sina breda bakar på bänkar, hörn och prång.
Sanna Rayman berättar om välviljans orimliga proportioner när hon skriver:
"Jag har aldrig uppfattat det som illasinnat när butiksinnehavare sätter ut blommor vid butiksingången. Tvärtom är det trevligt och välkommet om näringslivet deltar i utsmyckandet av det offentliga rummet. För sisådär fyra år sedan var det nog ingen som tyckte annorlunda. Men idag är inte fyra år sedan och därför har vi under helgen sett en debatt om det oerhörda i att handlare ”tar” tiggares platser genom att sätta ut blommor vid sina entréer. I en artikel i DNdiskuteras dylika blomkruketilltag som ”exkluderande design”, vilket måste anses vara någon form av orimlighetsklimax i debatten."
Bara en tanke, men, är det inte exkluderande när de hitresta romerna tar platserna på härbärgen avsedda för inhemska hemlösa? Exklusivt - bara för - får en klart annan innebörd. Tiggarna kan sägas vara mer värda än våra egna trashankar som får finna sig i att hitta bänkar som inte har drabbats av exkluderande design.
På beslutsfattande nivå rapar man bara upp floskler som: Det går inte att lagstifta mot fattigdom. Nej sorgligt nog. Men makthavarna har inte haft en kåkstad på tomten och fått ägna en månad att städa bort all skit (bokstavligen), matrester och högar med skräp. Parker fylls av människoskit medan papegojorna ojar sig och vill "ta hand om". Man kan väl i första hand ta hand om skiten då. First aid.
Anna Dahlberg, Expressen, är en annan motvalls "kärring" som pratar ur skägget. "Politik har blivit en tävling i godhet", skriver hon. Så här beskriver hon alternativen för hur vi ska bemöta tiggeriet:
"I grunden finns det bara tre positioner att välja mellan: 1) att genom systematiska avhysningar och/eller ett förbud se till att färre väljer att söka sig hit för att tigga, 2) att acceptera framväxten av kåkstäder och öppen misär eller 3) att ta ett försörjningsansvar för fattiga EU-migranter som vill bo i Sverige."
Naturligtvis är alternativen 1 och 2 otänkbara för godhetspiltarna. Nej, för att få bort skitkorvarna i parkerna, kackerlackorna som sprids utanför lägren och de lidande ögonen utanför ICA, så tar Sverige sitt "ansvar" och inkluderar romerna i välfärdstjänsterna.
När affärsidkare, bibliotek och Systembolag har börjat praktisera exkluderande design så får vi säkerligen se fackeltåg "mot exkludering och rasism". Säkerligen tvingas de att montera ner sina galler och plocka undan blommorna för att inte hängas ut och få väggar och fönster nersprutade med nedlåtande epitet. Illviljan ligger som ett tungt åskmoln över de som bara vill erbjuda sina varor och tjänster på ett trevligt sätt.
Det såväl Sanna Rayman som Anna Dahlberg beskriver är att politiken, media och kultur, numera hänger sig åt emotionellt frosseri. Borta är realism och faktabaserade förslag. Kvar finns gnälligt slipprig gråtmentalitet och ett enda vältrande i skampåläggande och känslomässigt dravel.
Välfärdsstaten går mot sin kollaps p g a den oändliga påfyllningen av flyktingar och deras anhöriga. Vår flyktingpolitik är inte längre generös. Den är historiens största misstag. Sett ur det perspektivet är tiggarinvasionen en baggis. Men den är en utmärkt symbol för hur det går när ett nationellt vanvett driver in landet i isolering och uteslutning från resten av världen. Vi har gott sällskap av Nordkorea, DDR och Nazityskland.
Kommentarer
Det är aldrig så avslöjande som på radio. Männen skildrar utifrån med lite perspektiv och är pålästa. Kvinnor skildrar inifrån via intervjuer och beskriver istället för att berätta om en eller två individer med sorgliga historier. Det är tårdrypande och enkelspårigt och saknar all substans. Tyvärr är det dessa som idag dominerar media.