Frihetsmarschen i Paris

Just nu pågår en marsch som inte Europa har sett på många år. Om någonsin. Enligt de senaste uppgifterna går 3 miljoner -TRE miljoner - människor i demonstrationen mot terrorn. Mr Obama är inte där. Men bland de övriga finns förstås Angela Merkel och David Cameron, men också Israels Benjamin Netanjaho och Västbankens Mahmoud Abbas, vilket måste ses som en sensation. Från Sverige deltar statsminister Stefan Löfven, skam vore annars!

De går där arm i arm, sammanlänkade. Tänk om det ändå alltid skulle vara så. Fast vi vet ju att al-Quidasoldaterna och IS-arméerna bara väntar på nästa drag. Demonstrationen i sig med alla makthavarna närvarande är förbunden med en stor riskfaktor. Tänk om terroristerna skulle slå till ännu en gång. Nu bland flera miljoner människor. Friheten är aldrig självklar. Den måste vinnas varje dag, varje timme, varje minut.

Paris är en självklar världsstad, tryggt belägen i hjärtat av centrala Europa. I likhet med Rom, Athen och London kan ingen annan stad i världen mäta sig med Paris eviga värden och kultur. New York, Rio och Tokyo är trevliga och fantastiska i sig, men jämfört med de europeiska kulturhuvudstäderna står man sig slätt.

I Europa stod också demokratins vagga. Det är väldigt mycket vi kan förlora genom dagens utveckling. Högst upp bland de demokratiska grundprinciperna står Friheten. Utan en överbyggnad av frihet kan vi aldrig tala om demokrati. Eller för den delen Mänskliga Rättigheter.

Det är denna yttersta och definitiva Frihet som den islamistiska terrorismen långsamt äter sig in i och planterar oro och tvivel, otrygghet och rädsla. På ungefär samma sätt som cancerceller äter sig igenom de friska kroppscellerna och massproducerar sig själva.

När friheten blir beskuren ökar behoven av konsensus baserad på grupptänkande och kollektivism. PK, det politiskt korrekta, är på så sätt en dödgrävare för en demokrati grundad på frihet. PK tar ingen hänsyn till individen utan det är enbart som representanter för en grupp som vi kan göra oss hörda. Eller ohörda.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i en essä om faran i det poltiskt korrekta tänkandet:

"Råder det i vårt land en tydlig konsensus kring vikten av demokrati? Finns det en klar och bred enighet om att de fri- och rättigheter som utgör demokrati är förutsättningen för den fria världen?Jag är inte så säker på det. Efter murens fall har synen på individuella fri- och rättigheter alltmer relativiserats. Utvecklingen från individuella rättigheter mot grupprättigheter baserade på kön, etnicitet, kultur och religion har varit tydlig i det offentliga samtalet."

"Än en gång måste det upprepas att i en demokrati är det individer som har rättigheter - inte religioner eller ideologier. Friheter som yttrande- och föreningsfrihet utgår från individen. Kollektiv existerar inte oberoende av sina enskilda medlemmar och är inga självständiga subjekt med egna rättigheter. Den enskildes rätt ger kollektiven den legitimitet som ligger i att samhörigheten byggs på frivillighetens grund."

Konsensus ska enbart råda omkring kärnvärdena i demokratin. I avsaknad av en sådan medvetenhet blir resultatet demokrati utan individuell frihet. Då faller hela Olympen. Utan individuell frihet, ingen demokrati. Det är detta som är Sveriges problem.

I anslutning till frihetsmarschen i Paris sände SR P1 ett program ur sitt stora arkiv. Det är från 1936(!) och Sven Jerring rapporterar från OS-invigningen där Adolf Hitler håller tal inför 100.000 jublande tyskar. Det är en av de största folkmanifestationerna under Hitler-tiden.

Att sända detta mitt i den stora demonstrationen i Paris är osmakligt. Vad tänkte man på? Att stora manifestationer är ondskans redskap till makten? Och att vi som lyssnade skulle göra en sådan parallell?

Likaså kallade man inte marschen för en frihetsdemonstration mot terror. Istället fick vi höra att den handlade om våldet, extremismen och för kulturers samlevnad. Man felciterade, felöversatte, utelämnade. Man gjorde allt för att undvika att säga att detta handlade om den islamistiska terrorismen och hotet mot de individuella fri- och rättigheterna i vår demokrati.

Det råder en förvirring över demokratins innehåll i Sverige. Från alla PK-läger får vi höra att demokrati handlar om "mänskliga rättigheter, jämställdhet och allas lika värde". Utifrån detta utser man s k anti-demokratiska rörelser, t ex SD. Det man egentligen gör är att marknadsföra en värdegrundsdemokrati. Den innehåller önskvärda egenskaper i ett strängt hållet politiskt system. Ungefär som en beteendekod.

Medvetet matar man allmänheten med denna felformulering av demokratins innehåll. Tänker man efter så förekommer sällan termen "frihet" som det bärande fundamentet i svensk demokrati. Man tycks vara rädd för vad människor tänker och uttrycker i full frihet. Vi ska styras in i ett tänkande som PK-folket matar oss med. Så brukar diktaturer fungera.

Islam är en mycket kollektiv politisk och religiös ideologi. Individen betyder nada. Istället måste individen styras uppifrån för att inte hemfalla åt osunda tankar och livsstil. Islam är frihetens motsats. Att alla muslimska länder är diktaturer precis som de kommunistiska, talar om för oss att man måste ta ifrån individen hennes frihet och låta henne uppgå i ett ja-sägande kollektiv, för att få kontroll över hennes fria tankar tills de inte längre är fria.

Kanske behöver vi svenskar en alldeles egen frihetsmarsch.