Fina Folket och verkligheten
Fint Folk har väl alltid funnits. Den där disponenten i sin residens med utsikt över Skanzsjön, han var Fint Folk. De där operasångarna som kikade under tekoppen för att se vilken dynasti den kom ifrån. De var Fint Folk. Nobelkommittén som gör skillnad på folk och folk är Fint Folk där de står förvillande lika pingviner.
Idag har vi en annan typ av Fint Folk också. De är inte födda med guldsked i munnen men icke desto mindre sitter de på de maktens stolar. Med utsikt över Riddarfjärden.
Alltså, jag gillar verkligen Louise Epstein. Läs mer.
Hon verkar ärligare och kunnigare än resterande fjompar och fjompor. Hon har sin s k talk-show tillsammans med Thomas Nordegren måndag-torsdag. Han är träig men passar bra ihop med Epstein som blir lite för känslosam ibland.
Men trots allt, hon cyklar till jobbet på dagarna. Stockholm är verkligen ingen stor stad. Bloggaren cyklade också till jobbet när jag jobbade på SöS.
Så när man cyklar på dagarna och kör bil ut till lantstället(?) och flyger till Maldiverna och Paris, vad upplever man egentligen av Sverige.
Epstein gjorde slag i saken och tog tåget ner till Skåne. Hon var så förskräckt av de förfärliga SJ-tåget att hela trailern och tre-fjärdedelar av programmet handlade om detta med inbjuden SJ-folk och allt.
Tåget verkade vara... ett typiskt SJ-tåg. Knakande, knirkande stolar; de som var någorlunda hela då. Hål, avslitna lister, tuggummi på sätena och så läckande toalett, nerifrån och upp. Det regnade in på toaletten. Alltså, ingenting för Fina Folket. Chockad undrade Louise när man egentligen renoverade tågen sist.
Jodå, det påågår. Hela 2 miljoner ska skottas in i förbättrade tågvagnar. Hur det är med loken vet vi ju. Informationschefen var klart besvärad och försökte erinra sig när tågen i Sverige hade både sett bäst ut och rullat bäst. Jo, 1956 var visst ett bra år. Men då hade tåget varit indelat i tre separata klasser och det var förstås inte bra. På dagens tåg är det åtminstone ingen som sitter och åker skönare än någon annan.
Här någonstans finns roten till det vissnande Sverige. Precis som SJ;s tågvagnar så läcker hela bygget som ett såll.
När det gäller jämlikhet så finns det väl ingen som anser att det är fel. Men Sveriges form av jämlikhet är faktiskt kontraproduktiv. Här har jämlikheten fått effekten att alla har det lika dåligt, inte lika bra. Ribban har överallt satts allra nederst. Så att ingen ska känna sig missbehandlad.
Skolan är den plats där detta är som allra tydligast, därför att det är där det har gått allra längst. Toaletterna är så äckliga att många håller sig hela dagarna för att slippa bevista dem. Nåja. Alla toaletter är lika äckliga så då är allt bara bra. Skulle det finnas kill- och tjej-toa och tjejernas toa såg juste ut jämfört med killarnas, så skulle genast alla toa göras om till unisex. Och ja, det är så man gör.
"En skola för alla" - En skola för ingen. Att slipa av alla ojämnheter har blivit synonymt med rättvisa och jämlikhet. Men man får ingen ovärderlig diamant av att försöka göra alla likadana.
Man kan alltså försöka skapa jämlikhet på två olika vis. 1. Att se till att hindren blir få, eller 2. Att se till att möjligheterna är få.
Nästan alla har något de kan lite bättre. Kan man fixa upp båtar så borde man få ängna sig åt det, det är väl ganska självklart. Men nej. I Sverige går det inte att komma förbi den trånga enhetsskolan där ALLA läser precis lika och lika lite. En oändlig mängd av ganska oviktiga ämnen ställer sig i vägen för en liten båtfixare. Och skulle han vilja läsa ifatt senare så finns KomVux. Varför bromsa de individer som har intressen utanför mittfåran? Det är detta som är så svårt att förstå med den svenska jämlikheten. Det finns en ängslighet omkring de människor som väljer utanför ramen. Det är svårt att förhålla sig till en människa som tänker själv.
Är man bara udda i största allmänhet, så blir man lätt att avfärda och placeras ute i periferin. Är man däremot oppositionell på vänsterkanten och gläfser lite lagom på makthavare och lite löst folk, så äger man tolkningsutrymmet. Däremot blir det aldrig några fler barn gjorda med dessa högljudda prisjägare. Status Quo bibehålls men ger sken av att det finns motkrafter.
Fast sedan finns det ju reella motkrafter och konflikter. Att samsas med andra kulturer kan bli riktigt jobbigt. När det handlar om t ex zigenare så har inga integreringsåtgärder lyckats, trots att denna folkgrupp har fått mer hjälp till anpassning än någon annan grupp. Man håller fast vid sin särart till majoritetsbefolkningens förtret. Om nu inte zigenare vore sådana pain in the ass, så skulle de vara beundransvärda.
Fina Folket har ju engagerat sig i zigenarnas situation och flyttat kåkstäder längst ifrån där de själva bor. En SVT-reporter smugglade in en kille från Afghanistan då han är så fin och medkännande. Jämlikhet bygger ytterst på antagandet att det finns sådana som står så långt ifrån att ingen mänsklig kraft kan påbjuda en lösning. Istället blir dessa föremål för skenlösningar och symbolhandlingar. Just detta är Fina Folket experter på. Det talar om detta med allvarliga miner och säger att "man måste se verkligheten som den är".
Men sin verklighet har de konstruerat och anpassat till sig själva och sina egna fördomar om verkligheten. De som däremot lever i verkligheten får höra att de är rasister, fascister och allt annat -ister (förutom feminister möjligen).
I George Orwells Animal Farm så blir grisarna ledare och makthavare. "Alla djur är fria och jämlika" står det på skylten från början men efter en tid har grisarna ändrat det till "Alla djur är fria och jämlika, men vissa är mer jämlika än andra". Fina Folket borde ha denna som permanent kvällslitteratur.
Det är ju så och det har alltid varit så. Det man kallar Folket ska visserligen få sina morötter och baxas igenom ett undermåligt utbildningssystem för det är ju Jämlikt att alla får detsamma.
Men de som är mer jämlika har tagit vägen igenom gårdagens skola eller privatskolor; lyckats snacka sig in på JH med rätt attityd och fått jobb genom kontakter. Man har undanröjt alla tänkbara hinder för att få det man vill ha. Fast det är väldigt synd att resten inte får samma skjuts i livet. Men å andra sidan får man sin beskärda del av verklighet så det kanske jämnar till sig. Och då slutar det bra ändå för den svenska modellen.
Bloggaren önskar att fler än Louise Epstein ger sig ut på landet, i landet. Åk till Borlänge, Örebro och Landskrona och upplev mångkultur. Åk tåget till Östersund och Storuman och därifrån till närmaste tätort för att äta en god måltid på mysig restaurang (c:a 20 mil). Sätt er på Akutmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala och upplev en sittning. på 8 timmar.
Ta till sist bussen till Arlanda och upplev de härliga stolarna vars ryggstöd viker sig bakåt med en smäll när ni lutar ert trötta huvud mot det. Sitsen kan också braka. Om ni överlever verkligheten, skriv en artikelserie om den. Lycka till!
Kommentarer