Papegojeffekten

Sveriges nuvarande politiska kaos har sina poänger. Det handlar förstås om språket, bloggarens favoritämne (bl a). Papegojeffekten uppstår när den egna fantasin har tagit slut och verkligheten blir alltför svårhanterlig och därtill svårtolkad för att det inte finns några självklarheter eller "praxis" att hålla sig i. Istället tar det emotionella överhanden och måste tyglas som en yster häst.

Politikers uttalanden är därför hårt sammanpressade och enda räddningsplankan är att härmas. Exempel:
  • Vi har en ny politisk karta
  • Dansa efter deras pipa
  • Vägra följa praxis
  • Gjort riksdagen till en lekstuga
  • Samarbeta över blockgränserna
  • Ladorna är tomma
  • Helt låsta positioner
  • Sträcker ut handen
  • Vi tar ansvar för Sverige
  • Det är en utmaning

Ja, jag kommer inte ihåg all papegojskit som nu produceras i Leksaksfabriken. Men det senaste är i alla fall Magdalena Andersson som för ett par dagar sedan kallade SD för "ett litet nyfascistiskt parti". Den handsken blev snabbt upplockad av statsministern som på DN Debatt uttryckte sig på samma sätt. Läs mer



Därefter kommer den sedvanliga släggan att Alliansen vill regera med hjälp av SD. Tydligen är detta det absolut värsta som går att uppbringa sedan Apokalypsens fyra ryttare. 

Sverige har den överlägset största asylinvandringen i Europa. Det har gått troll i att säga sig vilja begränsa denna med tydligare krav på ID-handlingar, språktester, åldersbestämningar och visumtvång för vissa länder som inte befinner sig i någon konflikt. Sedan skulle man inte rutinmässigt ge permanenta uppehållstillstånd utan bara tillfälliga.

Vad jag förstår så agerar våra grannländer så och har bara en bråkdel så stor asylinvandring som Sverige. SD efterlysar liknande regler här, men blir då kallade för nyfascister. Andersson och Löfven leker verkligen i en sandlåda där alla utspel bekräftar deras oförmåga att tänka rationellt och verklighetsanpassat. Man bygger inga sandslott utan snarare luftslott dit man kan vallfärda när spelet är slut. För slut blir det.

SD:s nye ledare Mattias Karlsson är en ovanlig ledarfigur. Det är åtskilliga decennier sedan som Sverige inhyste en sådan tuff och konfrontativ politiker. På gott och ont måste jag tillägga. Att satsa alla spelmarker på Rött slutar i bankrutt när kulan dråsar ner på Svart. Fast här är chansen att vinna lika stor, slumpen avgör. (Och ja, bloggaren älskar att spela Roulette).



(Det verkar inte som videon laddas. Man kan se den här).

Löfvens agerande anser han är "tafatt och amatörmässigt" och att S inte har förmåga att resa sig från sandlådan. Karlsson tycker inte att statsministern är värdig att leda Sverige. Han är trött på gaggandet i den svenska politiken och känner sig ibland som en operasångare som är tvingad att sjunga Eddie Meduza-covers på strippklubb, kan vi läsa i Aftonbladet om SD:s chefsideolog. Och idag mätte en opinionsundersökning 17,7 procents stöd för SD. Tuffheten verkar gå hem, särskilt hos kvinnor tror jag. Karlsson är snygg och kaxig och det brukar gå hem hos alla kvinnor som söker en "alfa-hanne".

"Historieforskaren" Henrik Arnstad som är tvångsmässigt kåt på fascism, öppnar också sin näbb för att bekräfta att SD visst är fascister. Så 'fascist' blir nu det nya tillmälet som ska missbrukas till outhärdlighet. Folk blir inte fascister bara för att man kallar dem för det. Men, man förstår dem. SD har visat lite muskler och det är klart att det blir enormt hotfullt för de gamla stötarna.

Ett dussin "experter" på fascism (Arnstad räknas inte) har uppenbarat sig. Kanske några av dem vädrar lite morgonluft efter all tid i kolkällaren.

Från 2013 hittade jag ett talande blogginlägg från Anders Johansson Heinö där Arnstad får en rejäl törn.

"Jag ser inget egenvärde i att kritisera Arnstads bok (Älskade fascism, min anm) "sönder och samman" (jag har inte ens hunnit läsa den än) men jag blir minst sagt nyfiken på vilken forskning som ligger till grund för påståenden som att (1) Sverigedemokraterna är "ett skolboksexempel på fascism", att (2) svensk politik består av två block: "ett demokratiskt block och ett fascistiskt block" eller att (3) Norge "präglas av en extrem nationalism"."
"Jag har de senaste åren ägnat en del tid åt att läsa mycket av det som skrivits om Sverigedemokraterna (ett dussintal böcker och ännu fler vetenskapliga artiklar). Ordet fascism förekommer nästan aldrig i dessa texter. Inte heller är fascism någon vanlig term i den jämförande partiforskningen som studerar vad som vanligen kallas högerpopulistiska, antiinvandrings- eller radikala högerpartier."

Var ligger egentligen Arnstads hjärna någonstans? Svensk politik skulle alltså bestå av ett demokratiskt block och ett fascistiskt block? Kära nån, var är hans mamma?

I Magasinet Neo tar Dick Harrison upp det farliga i att skrika "Vargen kommer" om västvärldens nationalistiska partier. Att jämföra Jimmie Åkesson och nu Mattias Karlsson med Hitler är löjeväckande och kontraproduktivt. Det stärker i själva verket intrycket av att dessa är harmlösa men trovärdiga i sin kritik av PK-samhället. Arnstad och hans gelikar bär en del av ansvaret  till att den nationalistiska rörelsen växer. Vi är många som drabbas av antipati mot Arnstad och sympati för Åkesson i detta gycklarnas afton.

En stor bidragande orsak till att Arnstad et al inte är trovärdiga är att man aldrig riktar sin udd mot kommunismen. V har sin kommunistiska profil från tidigare och vänsterns anhängare är verkligen så våldsbejakande och demokratiföraktande som man anklagar SD för att vara. Problemet är att betydelsen för 'demokrati' har förändrats för att passa den nya politiska diskursen. Idag definieras 'demokrati' som "mänskliga rättigheter, jämställdhet och alla människors lika värde". Papegojorna upprepar detta vid varje tillfälle som SD kommer på tal.

Harrison skriver att fascistbegreppet redan är urvattnat sedan tidigare. 'Fascist' kallar man någon man ogillar. De olagliga demonstrationer som brukar förekomma när SD har torgmöte och liknande, brukar urarta till bråk, ibland till sådan grad att någon mördas. DET är fullständigt oacceptabelt och hela scenariot får en lätt surrealistisk prägel. De enorma polisuppbådet som försöker styra upp mötena jämförs också med fascister. De kommunister, rättshaverister och anarkister som kallar sig 'anti-rasister', är det verkliga hotet mot demokratin såsom vi känner den. Men typiskt nog blir dessa accepterade för sin kamp mot 'rasisterna'. Det är verkligen upp- och nervända världen.

Dick Harrison skriver:

"Ordet fascism används i dag nästan uteslutande som negativ smädesterm av människor som inte betraktar sig som fascister. Detta leder till förutsägbara problem när opinionsbildare sätter den stigmatiserande fasciststämpeln på politiska riktningar som endast har ett fåtal beröringspunkter med den fascistiska ideologin. Metoden är enkel, gammal och välkänd. Det handlar om att öka på skurkbördan hos motståndare genom att göra dem guilty by association: om man har en gemensam nämnare med fascismen – till exempel en stolt nationalism – delar man förmodligen övriga fascistiska värderingar också."

Det har gått så långt att dessa belackare inte längre vet vad fascism betyder utan man tilldelar begreppet sin egen definition. Och då blir det verkligen farligt. Papegojeffektens konsekvenser är att gamla värdesystem utraderas till förmån för åsiktskorridorens kvävande förtryck.

Utestängningen av SD från allt parlamentariskt inflytande är dyrt. De demokratiska grundprinciperna har rubbats genom att majoriteten av riksdagsmännen inte tar hänsyn till folkets val. Och det faktum att det lilla Miljöpartiet samarbetar med regeringen, oavsett vilken den är, är ett stort demokratiskt problem. Många av de rent destruktiva migrationsöverenskommelserna, har tillkommit p g a MP. Ingen hänsyn har tagits för att det inga bostäder finns, inga lämpliga jobb för de outbildade flyktingarna som nu kommer, inget mottagningssystem som orkar med detta oerhörda tryck. Invandringens kostnader är lika stora som posterna för sjukvård respektive skola. (Jan Tullberg, Låsningen PDF). Det måste finnas en gräns för "generös flyktingpolitik".

Att Sverige skulle tjäna på invandringen och att "vi behöver invandring" är rent nys. Den kurdiskfödde ekonomen Tino Sanandaji ger här en omfattande presentation hur läget ser ut. Eller rättare sagt såg ut 2011. "Sysselsättning" behöver inte betyda arbete, utan istället är det statligt eller kommunalt finansierade arbetsmarknadsåtgärder. Utan dessa så är arbetsfrekvensen skrämmande låg hos utrikesfödda från utomeuropeiska länder. Under Reinfeldts tid vid makten hade Sverige en invandring på minst 650.000 personer. Minst därför att denna uppgift är några år gammal. Gissningsvis är det över 800.000 idag.

Den absoluta majoriteten som söker asyl i Sverige har inga asylskäl. I ett land som är så mån om praxis, regleringar, register och "ordnade statsfinanser" är det ganska märkligt att inget av detta tycks användas eller tillåta att användas när det gäller asylprövningar.

SD vill minska invandringen och då först och främst asylinvandringen. Det är ingen våldsam ideologi bakom eller en dröm om en totalitär nationalistisk diktatur med militärt styre. Att minska invandringen är en rimlig begäran eftersom vi inte klarar av dessa stora volymer (som man säger idag) utan att socialförsäkringssystemet brakar samman. Jag tror inte någon önskar detta.

Fast nu kommer papegojsjukan säkerligen att nå nya höjder. Och vid varje tillfälle kommer ordsalladen att bli alltmer oätlig.



Att avslå ansökningar för de som inte har asylskäl är varken rasism eller fascism. Det är att blanda ihop, inte bara äpplen och päron utan hela fruktkorgen. Det Sverige håller på med idag är ett långsamt självmord. Men man tycks tro att invandrare blir "svenskar" genom medborgarskap och generationsskrifterna. Det senare borde vara fullt möjligt men forskning visar att så inte är fallet.

Kommentarer

Anonym sa…
I avsaknad av guldstjärnor och tummar får jag ge berömmet här: Bra skrivet! /J_B

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"