Inifrån en jihadkrigares huvud

Varför tror människor på Gud? Ingen vet om Gud verkligen finns, men vi kan läsa om honom i den heliga skrift, Bibeln. Den är en fascinerande läsning. Vacker, fruktansvärd, våldsbejakande, dramatisk, poetisk, kärleksfull, rolig och ytterst handlar den om kampen mellan det onda och det goda. Trösten och tilliten till Gud avspeglar sig tydligt i Psaltaren 23:5:

"Om än jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, för du är med mig,
Din käpp och din stav, de tröstar mig"

Det poetiska anslaget är tydligt. Versen berättar om trons kraft och hur den påverkar människor att utföra det man annars inte skulle våga.

Versen läses också av judar och muslimer vilka delar det gamla testamentet med kristna. Hur pass viktigt GT är för dessa är inget jag känner till. Judarna har sin Talmud som helig skrift och som bekant har muslimerna Koranen.

Talmud består av en stor samling böcker på totalt 20.000 sidor! Man kan sammanfatta den som ett studium, en sammanställd samling förhållningsskrifter, skriftlärdes stadgar och levnadsregler. De är ytterst teoretiska och verklighetsanpassade skrifter om hur det är och hur man ska vara som människa och jude.

Och så Koranen då. Vad är det i Koranen som uppmanar muslimer att bli jihadkrigare, bedriva ett heligt krig mot alla s k otrogna och offra sitt eget liv som en biljett till paradiset? Läs mer

Koranen som skrift är en uppteckning av Muhammeds samtliga uppenbarelser, suror, och är skriven om män och för män. Det finns t o m en annan beteckning för en kvinnlig muslim och en manlig dito. Koranens huvudsakliga budskap är att muslimerna ska leva under sharia, det muslimska styrelseskicket. Det är här vi har själva fundamentet för islamismen. Alla medel är tillåtna i kampen mot oss kuffr, otrogna icke-muslimer.

Att omvandla världen till ett islamskt kalifat kan sägas vara det slutgiltiga målet. Det går att förstå det hela utifrån muslimens uppfattning om att Allah är den enda sanne guden och att man gör människorna en tjänst genom att de efter omvändelsen också kommer att tillhöra Allahs samlade skara. Eller snarare vara underkastade Allahs vilja såsom den uttrycks i Koranen. Allah verkar ha egenskapen av en hårdför diktator.

I den lilla novellen I Amirs värld är halshuggningar vackra (SvD) är en självupplevd historia om författarens uppväxt med kompisen som senare förvandlades till Jihadkrigare och nu också skulle slåss för IS.

De hade både en pakistansk förälder och en dansk och spelade fotboll på gårdarna mellan de gamla husen i Köpenhamns äldre stadsdelar. De gick i skola tillsammans och hade samma intressen. Deras förutsättningar var lika, deras socialgrupp samma, men ändå... Deras liv tog två totalt skilda inriktningar. Författaren blev journalist och Amir förlorade sig i fundamentalistisk islam, hjärntvättad av fyra "krigare" som snappade upp den sökande killen och uppfostrade honom till att enbart frukta Allah och ingen annan. Att slåss i Allahs namn blev ett himlasänt uppdrag. Att dräpa icke-muslimer, men också rivaliserande muslimska falanger, triggade igång en enorm lycka.

Vid 26 års ålder träffades de två igen; journalisten och jihadkrigaren. Denne berättade om sina heroiska dåd där själva dödandet skapade euforisk lycka.

Efter en sammandrabbning mellan Amirs sunnimuslimer, kristna och shiamuslimer berättar han:

"Vi tackade gud för att kuffarna (de otrogna) inte överlevde. Vi sparkade på deras kroppar, vi smorde in dem i deras eget blod. De är hundar, förstår du? De är djur som förtjänar att dö. Jag kände lycka, kan jag lova dig. Varje gång vi dödade rafidah (nedlåtande uttryck om shiamuslimer), kände jag en stor, stor, stor lycka."

Går det någonstans att förstå detta? Amir och alla de andra jihadisterna som kommer från den civiliserade världen, medelklasstillvaro och normala uppväxtförhållanden?

De har haft det för tråkigt. Meningslösheten gräver sig in i dem. De börjar söka efter ett högre mål i tillvaron. Detta högre mål blir islam och Allah och få världen att förstå att detta är den enda vägen ut ur det materiella, jordiska helvetet. Alla kan vi bli Allahs undersåtar, vi behöver bara bli ledda rätt. De som ska leda oss rätt är Amir och C:o. Sedan kommer himmelriket att öppna sig. D v s om vi lever då. Hur ska man kunna bli en trogen muslim om man först ska få sitt huvud avhugget? Ett huvud som det sedan spelas fotboll med.

Det är just det som är Jihad's stora problem. Att mörda alla de som inte delar uppfattning skapar bara motvilja, hat, och slutligen krig. Det Heliga Kriget efter vilket det muslimska kalifatet ska omfatta hela den ogudaktiga västerländska världen av smutsliga hundar.

Men det är så med all fanatism. Logiken lyser med sin frånvaro. Ljuset slocknar i huvudet och fylls bara på med mörker. Konstigt nog uppfattar man detta mörker som svaret på all tomhet man har levt i. Det är bättre med mörker än tomhet.

Igår och idag höll en muslimsk fundamentalist 17 cafébesökare som gisslan i Sydney, Australien, med en önskan om att tala med premiärminister Tony Abbott om Australiens medverkan i krigets Afghanistan. Han ville ha en IS-flagga inskickad för att visa att han "stödjer sina muslimska bröder och systrar". Efter 17 timmar stormade den australiska polisen in, tre människor dog, bl a gärningsmannen och fem skadades svårt.

Islam är i sin politiska form det mest dödliga som världen idag känner. När Marcus Birro påpekade detta blev han hudflängd på nätet, fick sparken från Expressen och nu har hans förlag beslutat att inte ge ut hans senaste bok. Islam dödar på sitt eget sätt även hos oss av fega medlöpare till Amir och hans halshuggande polare. När ska de förstå detta?

Karl Marx lär ha sagt att religion är ett opium för folket. Han hade rätt i sak men inte till innehåll. Religion behöver inte vara byggd på hat och oförsonlighet. Religion kan ha en enande funktion även om den inte är våldsam. Om den är bra eller dålig för oss människor får var och en avgöra.

Den trygghet som många finner i religioner utanför hårdför islam, är inget att håna vilket ofta görs i vårt eget land. När man hånar kristna och tron på Jesus  så är man mer släkt med det islamistiska tänkandet än det "vetenskapliga" som vi istället har upphöjt till religion. Vetenskap är också tro i grund och botten. Tro och teorier kan ändå utvecklas till kunskap om vår omvärld. Själva referensramen för kunskap blir då inte så viktig så länge den stämmer med den verklighet som vi lever i. För kan vi egentligen vara säkra på att just vår referensram är den rätta?

Rätt och fel, ont och gott, är ur det moraliska och etiska perspektivet det vi ser och avgör i varje ögonblick. Mer kan vi inte göra. Fast det räcker ganska långt.