Ett hål i tiden





Älskad och hatad är den; Julen. Att barnen ska älska julen är mer eller mindre självklart. Men hur är det med oss vuxna? Ska vi också vara tvungna att älska julen? Nej inte då. För de allra flesta är julen en press att allt ska bli perfekt. För vissa är den en orgie av stress och ångest som kumulerar på julafton. Hur räddar man julen?

Bloggaren har tagit del av en hel drös av debattartiklar på SVT Opinion som handlar om olika perspektiv på julen. Det är några som sticker ut i det annars lutheranska skuldbeläggandet och den substanslösa och ihåliga empatin med de där "som inte har". Därmed inte sagt att det är enfaldigt att tänka på Flickan med svavelstickorna  (hela berättelsen) under julen. Tvärtom. Men det finns empati och det finns "empati". Själv mår jag lite lätt illa när det övre medelklasskompaniet i Stockholms innerstad skriver om utsatthet och de där andra. De firar sedan julen med ett överdåd av det bästa av det mesta: Rådjurssadlar och fårfioler, minst fyra olika former av lax, pressyltor, stiltonostar, chevré, revbensspjäll, rostbiff, oxfilé, rysk kaviar och gåslever. Skinkan är väl bara för lantisar. Läs mer


Hur onormalt är det att vilja fira julen alldeles själv, alldeles frivilligt? Om detta skriver Christina Stielli i en rolig artikel om varför man ska känna sig tvungen att fira jul med en halvdassig partner, gräsliga och grälsjuka släktingar och överstimulerade barn. Hon sjunker istället förnöjt ner i den mjuka soffan med ett glas vin och börjar beta av alla de filmer hon inte hunnit se.

På ett liknande sätt beskriver Susanna Mannelin om de introvertas firande av jul, bröllop och födelsedagar. Introverta anses som udda fåglar, skriver hon. I en värld full av krav på extrovert aktivitet, öppna kontorslandskap och grupparbeten, så blir ensamheten en nödvändig verkstad för att lappa ihop sig själv.

Gruppande på alla nivåer gör inte att vi presterar bättre eller blir socialiserade på ett positivt sätt. Tvärtom visar forskningen att människor gör bättre resultat genom ensamarbete. Jag skriver gladeligen under detta. Ingenting är så oinspirerande som att sitta i ett samarbetsprojekt med lika många viljor som personer. Men så är jag ganska introvert också.

Och så den eviga kärringen mot strömmen; Dominika Peczynski. I sin härligt icke-korrekta artikel om Låt kreditkortet glöda gör Dominika upp med den påstått asketiska, skuldtyngda och återhållsamma julen som svenskar har lärt sig att hata för att älska. Hon skriver om att ge sig hän åt slöseri och frosseri på ett sätt som om det inte existerar någon morgondag. En av jultraditionerna för svenskarna är att beklaga sig över konsumismen och kommersialiseringen av julen,  och det dåliga samvetet för att andra har det sämre. Men Dominika menar att julen är så kommersiellt överdådig för att vi egentligen vill ha den så; full av dyra men onödiga presenter och högljutt knattrande självgående leksaker, smällkarameller, bling-bling, 20 meters julslingor från golv till tak, 3,5 m julgran, flödande kryddat brännvin och mat som täcker hela köket. Julen är ett hål i tiden där all vår vardagliga litenhet och anspråkslöshet flyger iväg som svarta korpar. Eftertankens kranka blekhet är långt borta.

Och handen på hjärtat; är det inte en sådan jul som även vi vuxna älskar? Totaljulen. Den där julen där inget är förbjudet. Men för säkerhets skull avslutas julafton i kyrkan och midnattsmässan. 

Detta leder oss fram till den fjärde artikeln som sticker ut. Det är Siewert Öholm som skriver om hur de svenska åsiktspoliserna gnällde om att pengarna från Musikhjälpen gick till kyrkor och religionsutövare i de utsatta delarna av världen. Sverige ska inte ställa upp på reaktionära bakåtsträvare som inte gillar fri aborträtt och sex, kliniskt ren från kärlek. Att sedan kyrkorna är de institutioner som hjälper absolut flest på plats med mat, mediciner och tak över huvudet spelar ingen roll. "Åsiktsimperalism" kallar Öholm det. Den fina svenska normkritiken, feminismen och kampen mot fascismen (ett begrepp töjbart som en bungy-jumplina) ska exporteras oavsett om man vill eller inte.


"Vi har skurat våra golv så ideologiskt rena att de blänker av tomhet. Men inget rum är bara ett rent golv. Några stolar för att sitta och samtala i gör själva rummet."

Stillheten i en kyrka tillhör också julen. Att lyssna till Julevangeliet enligt Lukas om Jesu födelse, hör också till. Bloggaren må vara klentrogen och tvivlande, men jag anser att man kan slänga in en tanke någonstans mellan de kallskurna och varmrätterna, på varför vi firar den kristna julen. Trots allt är vårt land grundat på de kristna värderingarna om att "älska sin nästa som sig själv"

Rättssystemet kan sägas vara grundat på Bibeln om Tio Guds Bud. Likaså har vårt överjag, det moraliska värdesystemet, en tydlig koppling till de tio buden om de accepterade beteendena. Lögn, otrohet och dålig respekt för de äldre och föräldrarna, är några typiska oönskade beteenden som finns med i de tio buden. Jesu död på korset för "våra synders skull" är en arketyp för den mänskliga överlevnaden . Osv.

Att städa bort detta från det svenska samhället har inte gjort oss ett dugg bättre. Eller friare för den delen. Istället har det ersatts med andra "religioner" som socialism, feminism, mångkulturalism och klimatpolitik. Som bekant är det inte lätt att vara icke-troende på dessa storheter. Som bekant delar de troende ut yxhugg mot den fördärvade och oupplysta massan. Så vad har vi vunnit på att skippa Jesus?

Igår natt inklusive kommande natt är årets mörkaste och längsta. Sedan kommer juleljusen att lysa upp natten. Vi kan även passa på att lyfta vår blick mot himlen. Särskilt en bit utanför stan är himlen en oändlig matta av stjärnor. Vintergatan gör skäl för sitt namn.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"