Är tonårstiden värre idag än den var igår?

När bloggaren trädde in i världen som tonåring var jag lyckligt ovetande om detta. Min bror hade visat vägen och jag vet sedan länge att denna inte hade varit lätt. Men han fixade det till slut. Det borde jag också kunna.

Tonårstiden präglas mest av allt av ensamhet. Så ensam har jag aldrig varit, vare sig före eller efter. Osäkerheten att inte passa in, rädslan att bli avvisad och bortskuffad, hackordningen i skolan. Det var en lång mardröm. De roliga perioderna under tonårstiden var när jag fick lämna hem- och skoltillvaron och sticka iväg på resor och kurser. Där kunde jag ägna mig åt gränsöverskridande aktiviteter och en omprövning av allt jag hade blivit itutad, d v s "lärd". Allt var upp till mig. Det var en träning inför det resterande livet som vuxen. Jag tror dessa resor räddade livet på mig.

Men det var igår. Hur är det idag?

För varje år som går, så är rapporteringen om den allvarliga psykiska ohälsan bland tonåringar och unga vuxna, mer alarmistisk än året innan. Särskilt tonårstjejer mår psykiskt dåligt. Och från 18 års ålder tycks ohälsan öka ytterligare.

Precis som man skuffar bort seriösa analyser om våldet i Sverige, så förminskar man tonåringarnas problem till att handla om bara utseende, skolhets och prestationskrav. Det blir liksom lättare då.

Men på Psykologguiden finns hundratals av de frågor som kommer direkt från ungdomarna själva och frågor som föräldrar kämpar med. Exempel:

  • Mina föräldrar bråkar och det känns som mitt fel.
  • Jag har tappat lusten till allt.
  • Är det konstigt att inte känna kärlek till sina föräldrar?
  • Hur ska jag kunna bli bra på musik när jag inte får öva hemma?
  • Varför har jag inga riktiga vänner?
  • Hur länge är det normalt att barn sover i föräldrarnas säng?
  • Tappar greppet om min 15-åring
Läs mer


Det finns en sanning i att tonåringarna bara känner en enorm press på sig för att duga. Media är duktiga på att blanda bort korten när de börjar "syna skolan och betygshetsen". Fast detta har inneburit att den psykiska ohälsan bland unga har politiserats. Och om det är någonting som inte ska politiseras så är det människors dåliga mående.

Tonåringarna av idag kämpar med samma saker som vi gjorde. Men dimensioner har tillkommit. Det är att familjer mycket oftare är splittrade. Nya morsor, nya farsor, eller kanske mest det ändlösa flackandet mellan de skilda föräldrarnas hem. En vecka där, en vecka här; hur är det möjligt att känna en kontinuitet i föräldrakontakten under dessa premisser? Och hur kan föräldern känna att denne tar sitt ansvar i att ge barnen en trygg uppväxt?

Redan från början i barnens liv blir man föremål för "samhällets" insatser. Efter den generösa föräldraledigheten på 12 månader så är det dagis som gäller för de allra flesta. Och detta ÄVEN om mamma eller pappa skulle föredra att vara hemma en tid till.

Men detta är enbart förunnat de som har en så pass hög inkomst tillsammans att man kan leva på en lön. Här kan man sannerligen tala om begränsad valfrihet av ekonomiska skäl. Detta är faktiskt den allra värsta konsekvensen av Sveriges groteskt höga skatter.

Att skatterna rusade i höjden från början av 70-talet handlade om att alla skulle få möjlighet att jobba och på detta sätt förverkliga sig själva (?). Kvinnorna hade tidigare varit hemma med barnen, men genom feminismens genombrott så blev detta så fult att man i princip blev betraktad som otillräknelig om man ifrågasatte denna revolution.

Skatterna behövdes för att bygga alla daghem, fritis och resten. Sedan slogs porten igen. Ingen väg tillbaka till valfri uppfostran av barn. Vad var det man egentligen offrade för att bli världens modernaste land?

Bloggaren är övertygad om att den tidiga introduktionen (1 år) i förskolan är åtminstone delvis förklaringen till tonåringarnas bedrövliga psykiska hälsa. Sedan tillkommer ju det jag tidigare refererade till. Plus lite till.

Det har blivit tillåtet att förnedra och hata. Vilket har lett till en skenande våldsbrottslighet och då särskilt sexuellt våld. En stat som inte sätter några gränser tappar så småningom kontrollen - över allt.

Det börjar i skolan när tjejer redan som tioåringar får höra att de är horor. Sedan accelererar det. "Hora" lär vara det allra vanligaste ordet i skolan av idag. Det var det inte under bloggarens tonårstid. Jag skulle aldrig ha acceptera det och förstår inte hur skolledningar över hela landet inte tar krafttag mot denna dagliga kränkning av (de svenska) tjejerna. Det är en importerad kränkningsform genom den massinvandring av muslimer som Sverige har haft i 20-30 år, det torde vara svårt att argumentera mot.

Sedan blir "horfaktorn" bara större och tonårstjejer är idag otryggare och räddare än tidigare. Bevisligen har de rätt att vara det. Över 6.000 våldtäkter begås per år i Sverige.

I bakgrunden finns ingen vuxen. Vare sig föräldrar eller "samhället" sörjer för ökad trygghet. Istället pågår en upplösning av de sociala fundamenten då vuxenvärlden ägnar sig åt att vara genuscoacher, hållbarhetsstrateger (just nu i TV) och mångfaldsintegrerare. Meningslösa aktiviteter för meningslösa människor. Människor som ofta jobbar inom verksamheter som sägs främja ungas uppväxt och hälsa

Tonårskillarna sviks av de manliga förebilder de borde ha. Frånvarande fäder ökar risken för att killar blir aggressiva och våldsbenägna med förfärande frekvens (enligt mansfamiljejourerna). Hela 80 procent av (manliga) våldsbrottslingar hade ingen närvarande far under uppväxten. Hos tjejerna finns en likartad trend men där ingår också de s k tonårsmammorna.

Det är emellertid inte bara hemmen som saknar män. När barnen kommer till dagis är en förkrossande majoritet kvinnor.. Det går att se en koppling däremellan utan någon större fantasi. Fritt flytande i en kall rymd ska tonåringens framtid bildas. Det spelar sedan ingen roll om man förser det hela med bokstäver som ADHD, ADD, OCD  och liknande. En sabbad själ är en sabbad själ.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK