Psykiskt sjuka skriker inte


Att lida av psykisk ohälsa är en förbannelse. Förr i världen ansågs det vara ett utslag av en besatthet orsakad av onda krafter. Eller att man inte var "vid sunda vätskor". Frågan är om de inte hade rätt.

Schizofreni anses som den allvarligaste sjukdomen, och till skillnad mot den uppsjö av diagnoser som brukar benämnas som psykisk sjukdom, så har schizofreni en påvisbar påverkan från en rad kemiska, fysikaliska, genetiska och psykosociala faktorer. En rad olyckligt sammansatta element som var och en för sig triggar igång nästa kemiska förändring, utlöser en skräcktillvaro av vanföreställningar och hallucinationer hos den drabbade personen. Dessutom förkortas livet med 15-20 år beroende på att det kemiska påslaget utövar en sådan press på hjärt- kärlfunktionerna.
Läs mer



Men sorgligt bortglömda är de psykosociala påverkansprocesserna. Vi människor består inte bara av kemi och cerebrala komponenter. De miljömässiga händelserna tidigt i livet.är nog så viktiga för att räknas. Den fråga man alltid måste ställa är: Vad är det som triggar igång hela den kemiska karusellen i hjärnan?

I dagens Sverige ökar den psykiska ohälsan. Rent konkret så visar det sig i att antalet självmord ökar. Men hjälpen uteblir. Av alla som är i riskzonen för att ta sitt eget liv så är det bara en bråkdel som får en adekvat behandling.

Antalet vårdplatser har ju minskat lavinartat sedan 1980. Från 100.000 st till 25.000 år 2013. Det placerar Sverige i det absoluta bottenskicket i världen tillsammans med Equador och Uganda.

När det gäller vårdplatserna inom psykvården så existerar det bara 47 sängar på 100.000 invånare! Varför har det blivit så?

Svaret är att många och stora nedskärningar ägde rum under 90-talets början. Det var ekonomisk kris och naturligtvis drog man undan resurser för den grupp som skriker minst. Samtidigt skapades den s k ÄDEL-reformen (utredaren hade dyslexi och såg ingen skillnad mellan äldre och ädel), vilken placerade allt ansvar i knäet på kommunerna. 1995 hamnade även handikappade och de med psykiska funktionshinder i samma knä. Trycket mot kommunerna blev enormt. Något år senare blev även skolan kommunernas ansvar. Ja, vi vet ju hur det har gått.

När kommunerna fick ansvaret över de psykiskt sjuka så försvann all seriös kunskap om dess problematik. Istället blev det en fråga om städning och plockande bland brev och papper. Fast det var ändå en viktig kommunikationsväg för dessa människor som i övrigt saknade och saknar ett socialt nätverk värt namnet.

I en internationell jämförelse är den svenska nedrustningen av vården unik. Men problemet med för få vårdplatser är likartad i Danmark, Storbritannien och Finland. Dessa länder har också det gemensamt att vården är skattefinansierad, offentlig sektor. I länder som Tyskland och Österrike finns olika typer av försäkringslösningar och just dessa länder har flest vårdsängar per capita. Men som bekant är det i Sverige en politiskt omöjlig fråga att prata om sjukvård och egna försäkringar på samma dag.

År 2006 gav utredaren för psykiatrisamordningen Anders Milton sitt slutbetänkande till regengen (S). Detta år blev det som bekant regeringsskifte och någonstans trillade utredningen ner i något mörkt arkiv. Men psykiatrin tillfördes dock resurser men i begränsad omfattning. Och, just ingenting har hänt. Som bekant är den svenska skattesektorn en ständigt hungrig flodhäst och några miljoner här och där slukas bara ner i något av de otaliga svarta hålen.

Att notera är utökade resurser i den s k välfärdssektorn går till svällande byråkrater som tillsätter uppfostrare i form av genusstrateger, -pedagoger, -coacher, lotsar, kostkonsulter, "piloter" och så alla som har brödfödan säkrad i flyktingindustrin,.. Resurser som borde gå till vård går till hönshjärnor som knappt vet att hjulet redan är uppfunnet. Därför räcker inte pengarna hur mycket man än stoppar ner i tomtesäcken.

Att prioritera är avhängig den politiska makten. När man betraktar hur prioriteringarna ser ut så förstår man hur inkompetent denna är. Social ingenjörskonst går hand i hand med extremfeministisk paranoia och deras sociala konstruktioner.

Det är lätt att hålla sig för skratt när man tar del av den oerhörda nöd som finns bland de psykiskt sjuka. Ofta lever man i misär och ensamhet. Sedan Psykiatrireformen 1995 har alla de intentioner man sade sig ha omkring eget boende, stöd, sysselsättning och att vara en likvärdig samhällsmedborgare, kommit på skam. Självmord, missbruk, hemlöshet har följt i Psykiatrireformens spår. Att patientorganisationerna talar sig varma om reformen beror snarare på att de som uttalar sig har haft mycket att vinna på den. De som inte har det kommer varken till tals eller efterfrågas. De håller bara tyst, har lärt sig att inte skrika efter rättigheter som alla säger att de har men som inte manifesteras i den verkliga världen. Om det nu finns någon verklig värld. Vid psykossjukdom har verkligheten bytts ut mot något annat.

Men i dagens pilotsverige är väl psykisk sjukdom också en social konstruktion. Alla dessa hönshjärnor lever tydligen själva i en parallell verklighet.




I

Kommentarer

Mats Svensson sa…
Mycket bra inlägg och fruktansvärt viktigt att detta börjar diskuteras. Kan ju tillägga att du glömde att berörda myndigheter måste bli certifierade av RFSU också.
Anonym sa…
Har du läst Michel Foucaults vansinnets historia om psykisk sjukdom




Har du läst Michel Foucaults vansinnets historia, som väl till viss del ser psykisk sjukdom som just en social konstruktion för att stöta ut oönskade individer ? Den blev för övrigt underkänd som doktorsavhandling i just Uppsala. Eller R D Laings teorier ? Det är inte den sjuke som är sjuk utan samhället etc.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK