Vad handlar 1 maj om idag?

När bloggaren växte upp var 1 maj en riktig festdag i den lilla bruksorten. Man hade på sig finkläderna, oftast vårkläderna för första gången det året.

När den förhållandevis stora orkestern gjorde entré på huvudgatan så slog bastrumman rakt in i bröstet så att det kändes som om hjärtat hängde med i takten. Talen hörde jag aldrig, den stora upplevelsen var att stå bredvid och bara uppleva.

Människor var glada och hade stärkande droppar i blodet. De som inte gick med i tåget stod och snackade bredvid. Det var knappt man hörde var  någon sade. Bastrumman drev oss närmare intill varandra där allas hjärtan slog i takt.

Bruksorten var extremt sossefierad och jag tog med mig de värderingar jag hade växt upp med in i vuxenlivet. Värderingar såsom flit, lojalitet, hederlighet och att man ställde upp för varann: allt från att förse grannen med socker, mjölk, mjöl och andra basvaror som var slut, till att lyssna och göra något tillsammans med vänner med problem och vara extraförälder åt barn som for illa på något sätt.

Så i dagens Sverige så undrar jag vart allt detta tog vägen. Sosseriet var i princip det samhällsbärande partiet i 60 år, men förlorade sina grundläggande värderingar någonstans på vägen. De blev betonghäckar och girigbukar där det aldrig var nog utan kraven på mer statlig inblandning i svenskarnas liv var ömsesidig.

Jag saknar de gamla solidariteten, den som inte handlade om pengar. Människor ryckte in och hjälpte varandra utan sidoblickar på om det innebar en belöning. Fast visst fanns det en självklar deal. "Nu hjälper jag dig och om jag råkar illa ut hjälper du mig."

När jag och min bästis åkte bort till cirkusen som just höll på att lassa ur, så startade föräldrarna ett helt drev värdigt Missing People. Vi var ju bara fyra år och hade trampat iväg på skrangliga trehjulingar. På cirkusområdet hamnade jag av oklar anledning precis mellan kobran och elefanten. När föräldradrevet kom så vågade de inte ropa för att eventuellt kobran skulle bli nervös. På något sätt kom vi därifrån.

Att bloggaren har blivit så sossefientlig beror på att dessa svek sina ideal. Från att ha varit ett fritt folk som ansågs mogna nog att ta egna beslut om hur livet skulle levas, så blev vi ett extremt systemberoende folk när skattenivåerna brakade uppåt för varje år på 70-talet. Missundsamheten och gnället upphörde aldrig och har inte gjort det till dags datum heller. Bidragsnivåer hit och dit beroende på vilka nycker politikerna får. Alla är vi fångar under systemet på något sätt. Systemberoende.

Någon gång på 70-talet stängde så alla sina egna dörrar ovilliga att öppna för någon granne som behövde socker eller lite mjölk. Nu fick var och en sköta sig själv med sina egna bidrag. Det som benämns som solidaritet idag handlar bara om hur mycket skatt politikerna beslutar om att pumpa ur oss. För att "klara välfärden".

Det känns futtigt att bara bli plundrad på 60 procent av inkomsterna för att sedan vara ovetande om vart dessa egentligen går. Stora svarta hål slukar säkerligen 20-25 procent av alla skatter. Svarta hål fyllda med "solidaritet". Mona Sahlin har ju sagt en gång i tiden att det är "häftigt att betala skatt". Kan det sägas tydligare? Sossarnas förfall; från ansvar och klokskap till dårpippi, svågerpolitik och politisk/ekonomisk utsugning och korruption.

En politik som syftar till "rätten till heltid"!! Vaddå "rätten till"? Jag vill ha rätten till att jobba deltid, tack. Vilka är det som tror att medborgarnas högsta önskan är att jobba åtta timmar, sova i åtta timmar, handla mat med skrikande barn tre timmar per dygn, skjutsa barn till X antal aktiviteter fyra timmar, medräknat då skjuts till dagis och skola? Är detta ett idealliv? Var tar människan vägen i ett sådant samhälle?

Den beska sanningen är att vi måste göra detta. Dag efter dag efter dag. "Rätten till heltid" handlar om att vi MÅSTE jobba heltid för att kunna försörja oss. Vad blir kvar av oss själsligen i en sådan värld? De svarta hålen som slukar våra pengar tycks sluka oss människor också. Vad det än kallas så inte är det solidaritet. Hellre än yxa i ryggen än att jag ska ställa upp på en granne som gråter så det sipprar igenom väggarna. Vem ska vi klandra? Vi gör ju bara så gott vi kan utifrån de förutsättningar som finns. "Jag betalar ju skatt för att sådana som grannen ska få hjälp..."

Om jag skulle få hålla ett 1:a majtal skulle jag berätta allt detta. Problemet skulle vara att inget parti skulle vilja ta emot mitt tal.

Idag ropas det snarare på starka ledare; enväldiga ledare, som "ger" folket vad folket vill ha. Genom historien har de starka ledarna varit fascister, nazister och kommunister. Och folket brukar få de ledarna som de förtjänar.

Det ökade politiska våldet är nog ändå det mest påtagliga. Om inte 100 procent konsensus råder tycks våld vara mer eller mindre accepterat. Och då är det naturligtvis vänstergruppernas våld som accepteras och t o m uppmuntras, bl a av statsministern själv.

Övervakning av vanliga medborgare som används i angivarsyfte, hackande av vanliga människors identiteter för att sedan ställa personerna inför ranket. Vi har inte ett demokratiskt styrelseskick om man kan tillåta något sådant. Öppenhet betyder inte att den kan innebära förföljelse av "misshagliga" personer som inte rättar sig i ledet.

Just nu avgår det första demonstrationståget för dagen. Det är kommunisterna som kommer att skandera sina människofientliga slagord; från gemenskap och sammanhållning till splittring och söndring.

Hatet och våldet kräver sina offer. En 8-årig flicka antas ha blivit mördad genom att ha blivit kastad från en balkong i Karlskrona. Trots en anmälan till socialen från polisen i form a ett PM så hade handläggaren inte sett detta eftersom hon inte hade kollat posten. Enligt soc så väntade barnet på uppehållstillstånd och bodde hos släktingar.

Denna presskonferens pågår just nu och har ställt våldet i Jönköping mellan nazister och vänsterextremister i skuggan.

Vad är det vi vill med Sverige av idag? 8-åriga hedersoffer vars kultur ursäktas av feminister som "mäns våld mot kvinnor" i allmänhet. Feghet och hyckleri i sällsam förening. Men absolut ingen sorg över sakernas tillstånd eller solidaritet med de c:a 70.000 tjejer och killar som lever i hedersförtryck.

När Gudrun Schyman står i sin talarstol och med drypande överklassig arrogans talar om diskrimineringen av kvinnor i löneligan och börstyrelserna; så vill man bara gråta. Sedan torka tårarna och ge människan en välförtjänt uppercut. Kom Gudrun, kom och se en 8-årig flicka ligga blodig och sönderslagen på asfalten under ett av miljonprogrammens många hus. Titta på henne och säg sedan att det viktigaste för feminismen idag är att jämna ut löneskillnader mellan kvinnor och män. u

1 maj, my ass.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många