Storebror ser dig

Om du har en lägenhet, eller liknande (som den som bloggaren hade i 9 månader), håll fast i den som om den vore lösa karameller. Ju mer våra register samkörs ju mer går det att snoka reda på. För inte alltför länge sedan var det förbjudet att samköra register eftersom det riskerade medborgarnas integritet och kunde missbrukas. Fast nu är det öppna spjäll som verkar gälla.

Det är Västnytt som nu senast har uppmärksammat att hyresgästerna kartläggs, inte bara i Göteborg, ute i hela landet. Det är ingenting nytt, utan återkommer med jämna mellanrum från andra platser och andra bolag.

En av de första skandalerna (eller?) var när de kommunala bostadsföretaget MKB i Malmö avslöjades med fingrarna djupt ner i vanliga hyresgästers privatliv. Men här var det rent subjektiva anteckningar om vad man själva ansåg som olämpliga hyresgäster. Senare avslöjades dock att MKB hade ett löpande kontrakt med Polisen för att få information om brottsbelastade bostadssökande. Men det räckte inte ens med det. Även brottsoffren registrerades t ex misshandlade kvinnor.

Men idag har det hela utvecklats till renodlade journaler där personuppgifter har vaskats fram på ett sätt som måste tolkas som att man får uppgifterna från statliga register, "mullvadar" på rätt platser gräver fram rätt material och vänner till vänner jobbar på strategiska platser som Försäkringskassan och Arbetsförmedligen.


Den totalt tandlösa Datainspektionen med sin PUL (Personuppgiftslagen) från 1998, har nu "vidtagit åtgärder" mot de åtta senaste bostadsbolagen som har registrerat personuppgifter. Suck, det blir väl lite dadda, hink och spade VD:n emellan som kommer överens om att "nu bättrar vi oss".

Registren innehåller persondata som man numer anser som nödvändiga: Bostadssökandes ekonomiska situation. Det kan man förstå; hyra måste trots allt betalas. Men sedan börjar Storebror visa sig: Diagnoser, psykiska problem, missbruk, etnicitet (det där som alla har utom svenskar), brottsbelastning. Och så renodlade subjektiva anteckningar: "Otrevlig kille, svor, är bosnier".

Det allra mesta som kommer till hyresvärdens kännedom är förstås som det alltid har varit: Grannar. Gnälltelefonen går varm hos värdarna om grannens vanor, vänner, dygnsrytm, intressen, ekonomi, antal Systemkassar, kvällsvanor och så ..... rökning.

Bloggaren själv blev igår uppringd av hyresvärden som upplyste om att det hade kommit in klagomål på mig. "Jaha, musiken", tänkte jag. Nejdå. Istället hade jag "blivit observerad när jag rökte på balkongen".

Mannen som ringde gjorde sitt bästa för att låta skräckinjagande och lät meddela att upprepade brott mot reglerna skulle kunna sluta med vräkning. Huset jag bor i kallas nämligen för "rökfritt boende". Vilket är lustigt för att huset bredvid är inte det. Och grannen under mig röker alltid dagligen på balkongen. Vi har en överenskommelse att inte "ange" varandra.

Fast nu var det alltså en tjej som från gatan såg upp på huset och upptäckte mig bekvämt tillbakalutad med den hiskliga vita pinnen i handen där på balkongen. Ja, jag såg henne själv där hon gick förbi. Hon stirrade nämligen oavbrutet i ett par minuter. Kanske trodde hon inte sina ögon, kanske en nagelbitande ex-rökare.

Så för att njuta av min avskyvärda, omoraliska och miljöförstörande aktivitet så får jag gå på gatan. Ja, UT på gatan, vill säga. Gå på plankan.

Det jag nu helt politiskt inkorrekt måste fråga mig är hur det kommer sig att man bara skänker bort bostäder till, numera främst flyktingar som man inte ens vet var de kommer ifrån och så till familjer som har blivit vräkta gång på gång och lekt gerillakrig där de bott. Det är då media kallar det för att "vräka barn". Tydligen så måste dessa familjer som uppenbarligen har gjort bort sig på plats efter plats, prioriteras till varje pris. Jag bodde ju själv i en bostadsrätt där styrelsen accepterade att kommuuuunen köpte lägenheter till problemfamiljer (som sedan berikade oss med kackerlackor).

Så det kanske blir ett sätt att kanalisera sin frustration och skuldkänsla över de prioriteringar man tvingas göra p g a politiker och media. Att neka ett äldre par där en i paret är dement, en lägenhet och istället mer eller mindre tvingas att ge den till en fyrbarnsfamilj (med en i ugnen) från Somalia som har befunnit sig i landet i fyra månader, det kan inte kännas helt rätt. Eller gör det kanske det?

De kommunala bostadsbolagen befolkas i hög grad av kvinnor. Och bland kvinnor sitter först och främst barnperspektivet djupt inne. Men de har också en hög grad av ängslighet för att sticka ut i såväl positiv som negativ riktning. Istället att framföra något icke vedertaget på arbetsplatsen så väljer man att ställa sig i ledet. I rätt ordning.