Finns samveten i Sverige?

Samvetet - det där som larmar om vi konfronteras med något som står i kontrast med våra värderingar. Samvete är inte detsamma som själ eftersom den svårdefinierade existensen av en själ kan sägas vara själva fundament för vår identitet.

Samvetet har en direktkoppling till vår uppfostran. Det är våra föräldrar, eller andra viktiga personer i uppväxten, som lär oss vad som är rätt och fel. De normer som överförs mellan vårdnadshavare och barn kallade Freud för Överjag. Om Jaget är det vi ser av en person, så är Detet vårt grumliga driftliv och förbjudna tankar. Bloggaren har alltid tyckt att Detet verkar vara det mest spännande hos en människa.

Men Överjaget har då den otacksamma uppgiften att hälla Detet i schack plus att vaka över Jagets realistiska och rationella tänkande i förhållande till varje situation.

Så samvetet tycks ha en hämmande effekt på oss att vara helt och fullt människa. Då glömmer man människans destruktiva sida. Det är inte våra djur som startar krig, det är människan. Hon behöver gå lite i ledband för att inte den destruktiva sidan av personligheten ska få ett övertag. Men Detet innehåller också våra värsta rädslor. Stephen King ger ett exempel på det i boken som heter just Det.

Därför är samvetet det som vakar över balansen i vårt känsloliv och mellan människor. Men varje människa har ett eget samvete som inte alls behöver fungera likadant som hos en annan individ. Det är här krockarna äger rum; mellan olika människors värdesystem som ytterst styrs av våra samveten. Det finns ingenting som kan kallas Världssamvete (även om Sverige har sådana ambitioner), det det däremot finns är lagarna. Ytterst bygger rättssystem på relevanta och universella samvetsklausuler.

Ellinor Grimmark vet vad universella samvetsklausuler är. Att hävda att man har ett alldeles eget unikt samvete som talar till en, är inte att rekommendera i Sverige. Det får man i de allra flesta länder och det kallas för samvetsfrihet. Men Sverige är ett mycket mer kollektivistiskt land så här får man inte vara med i gänget om man tycker olika. Att dessutom ha fräckheten att hänvisa till sitt eget samvete har passerat gränsen för vansinne.

Nu var det ju inte i vilken fabrik som helst Ellinor Grimmark åberropade samvetsfrihet i, utan det var att medverka vid aborter i sitt jobb som barnmorska. Detta har inneburit att hon har fått sparken från tre jobb och blivit förlöjligad och rent av hatad av kvinnokollektivet.

Grimmark är inte mot aborter i princip, men att just medverka vi ett avlägsnande av ett mänskligt embryo är inte förenligt med hennes kristna tro (medlem i Pingskyrkan som är tydligare i dessa frågor än andra kyrkor).

Jag tycker nog Grimmarks skäl till att slippa medverka vid aborter inte är i stort behov av en klart avgränsande defifnition. Det borde räcka med att hävda att det talar emot min religion. Men i Sverige fungerar det inte så. Åtminstone inte för kristna svenskar. Det är schizofrent; allt är underordnat Europakonventionens mänskliga rättigheter, men i de frågor som svenskarna (d v s kultur- och mediaelit)) inte håller med gäller bara svensk lag. Och i den mån diskussioner uppstår om vad som är en mänsklig rättighet och inte, så kommer allt att styras bara av godtycke från de som skriker högst.

Grimmark anmälde de tre landstingen till DO som avslog hennes anmälan om diskriminering p g a religion. Och det är högst anmärkningsvärt eftersom man tidigare har beviljat skadestånd till de som har vägrat göra si eller så p g a sin religion. Det är tydligen skillnad på olika samvetens värde.

Det s k handskakningsmålet (bra artikel här) är nog det som tydligast visar hur olika man bedömer olika människors samveten och förhållandet till religionsfrihet. Målet hamnade i tingsrätten som fastslog att mannen blev diskriminerad när han inte fick sin praktikplats p g a han inte ville handskaka med den kvinnliga samordnaren (AF). Det löjliga var att det inte var detta som avgjorde att han inte fick praktikplatsen.

DO är ingen domstol, men uppträder som om de vore detta. Man hänvisar till "praxis" i tidigare diskrimineringsärenden där man har lyckats få till en förlikning. Förlikningar när det gäller DO är att den föfördelade parten ges ett väl tilltaget skadestånd från den felande. DO borde helt enkelt inte ha den befogenheten. Det är då det blir en fråga om godtycke. Vi får ett myndighetsstyre och en myndighetsdomstol.

Skillnaden är dock stor när det gäller de här båda fallen. Grimmark betraktas som abortmotståndare vilket är näst intill kriminellt i Sverige. Att hon får sparken p g a att hon nekar till medverkan i en specifikt känslig vårdsituation ÄR diskriminering.

Mannen ifråga var muslim och som muslim vill man inte ta en underdånig och oren kvinna i handen. Enligt hans religion islam så är detta "haram", dåligt och förbjudet. Att kvinnan ifråga var chef måste ha känts väldigt provocerande för mannen. I detta läge så får DO till stånd en förlikning där Arbetsförmedlingen blir "tvungna" att betala ut ett skadestånd på 60.000 kr. Mannen får alltså rätt i både domstol och hos DO.

Varför anser DO att mannen är utsatt för diskriminering men inte barnmorskan? Båda hänvisar till religionen som förklaring.

I mannens fall så räckte religionsförklaringen. Men i Ellinor Grimmarks fall räckte det inte därför att hon hänvisade till sitt samvete. En sådan obskyr känslighet går inte att verifiera i någon lag eller paragraf. Men hade hon hävdat att hon kände sig kränkt hade det möjligen kunnat sluta annorlunda. 'Kränkthet' har ju upphöjts till en lag, i alla fall för DO.

Vi lever i en kränkthetskultur utan motstycke. DO drunkningar i anmälningar från kränkta personer. Man kan känna sig kränkt för i princip vad som helst och miljonerna rullar iväg. Vissa folkgrupper är ständigt kränkta; det gäller romer och det gäller muslimer.

De hänvisar inte till något personligt och svårbeskrivbart, som samvete, för sin kränkthet. Man är kränkt i grupp. Och det passar svenskt rättstänkande ypperligt. Det kan en domstol förstå och det kan DO förstå. Att hela befolkningar får en kränkthetsstatus bevisar egentligen bara en sak: Att såväl byråkraterna på DO och politikerna i domstolarna hyser politiskt inkorrekta tankar om just dessa folkgrupper.

Man tycker inte synd om tiggande romer. Man vill bara ha bort dem från gatorna för att dessa människor är dålig marknadsföring för Sverige som Välfärdsstat. När man väl får en romsk husvagnskaravan som granne i villakvarteret så hoppar man säkerligen inte högt av glädje, Inte heller önskar man sig en moské som granne. I Täby, där Äggskallen bor, planerades byggandet av en moské. Men där stuvades planritningarna snabbt som ögat ner i papperskorgarna på KSK (Kommunstyrelsens Kontor).

Så man undrar hur alla dessa rättänkare har med relationen till sitt eget samvete? Hur känns det egentligen att varje dag skriva människor på näsan om "solidaritet och generositet" när detta bara är tomma ord?

Ellinor Grimmarks förfrågan tas upp i Europarådet

Kommentarer

Anonym sa…
Tack för underbara texter; välskrivna, "vältänkta", "farliga" men fria, inte okomplicerade men oerhört viktiga.
Som att andas luft, den som numera är bristvara i mitt gamla hemland.
NM

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK