Därför behöver vi ett samhällskontrakt

Diversitet betyder biologisk mångfald och är ytterst centralt för jordens överlevnad. Arters död världen över är en konsekvens av att människorna är för många i förhållande till allt annat i naturen. "Arter" betyder såväl växter som djurliv. och när människan i ett allt hänsynslösare exploaterande av jordens resurser, tar kål på dem, tar hon också kål på sig själv.

Det är alltså överbefolkningen som är det ultimata miljöhotet, men av någon anledning har fokuset på överbefolkningen helt övergivits för klimathysterin. Det senare öppnar ju portarna för politisk styrning av människors livsstil, det förra skulle kasta ljuset över på u-länderna vilket till varje pris måste undvikas.

Numer har begreppet diversitet utvidgats till att gälla även samhällets mångfald av etniska, religiösa och kulturella grupperingar.

Medan naturens hälsotillstånd avgörs av en rik och bred diversitet så förhåller sig det motsatta för social-kulturell diversitet. Men det är ändå en sanning med modifikation. Mångfald kan fungera, men bara om en central men informell överenskommelse etableras mellan grupperna om att det är ett normsystem och en värdegrund som måste efterlevas av alla. USA brukar anges som exempel; "melting pot".

Emile Durkheim (1858-1917) var en fransk filosof som har blivit berömd för främst två teorier; den om anomi och den om altrusm. Den senare handlar om att i ett sammanhållet samhälle blir solidariteten så hög att man blir beredd att agera osjälviskt för det kollektiva bästa, t o m begå självmord om det är vad som krävs.

'Anomi' däremot kan definieras som altruismens motsats. Det handlar om ett samhälles splittring och slutligen upplösning.


Durkheim hade i grunden ett socialistiskt och kulturrelativistiskt perspektiv, men vissa lagar ansåg han var universella, t ex anomin. Det finns en överbryggande moral och en normativ integration.som man aldrig kan bortse ifrån. Om denna börjar falla samman så kommer samhället att långsamt lösa upp sig i allt färre fraktioner, slutprodukten är den helt ensamma individen; bortkopplad från all interaktion.

Det är en paradox att det ideal/behov som vårt samhälle håller som främst, självförverkligandet, också skapar den ensamma och isolerade individen.  Utan tillhörighet i en gemenskap existerar vi inte, enligt Durkheim.

Fem olika kriterier för dagens moderna samhällssjukdom är följande:


  • känsla av social isolering (att sociala relationer inte är trovärdiga)
  •  känsla av besvikelse (att samhället är likgiltigt för ens behov
  • känsla av maktlöshet (att samhället är oförutsägbart)
  • känsla av utanförskap (att samhället skapar misslyckanden)
  • känsla av att sakna värdegrund (att sociala måttstockar är oklara

Men detta är helt och hållet inriktat på den sociala situationen  Än värre är den emotionella uppluckringen. Och det är här som situationen blir mest tydlig för Sverige av idag. Att under så kort tid få närmast en fjärdedel av befolkningen utbytt p g a massinvandring, skapar en allt större otrygghet. Trygghet är direkt beroende av den tillit vi människor känner för varandra. Tillit är ytterst konsekvensen av vårt humankapital. Så en hel kedja av samhällsbärande psykologiska strukturer behövs för att ett samhälle ska hålla samman.

Det vi så fint kallar för mångkultur och mångfald har samhällssjukdomen inbyggd eftersom mångkulturen bara kan kallas för mångkultur om samhällsgrupperna hålls skilda ifrån varandra. Med sina egna regler och normer som på många olika sätt står i direkt kollisionskurs med majoritetsbefolkningens, kommer tilliten mellan människor att sakta minska. Och det även inom den egna gruppen.

Förlusten av tillit mellan människorna är också rent fysisk. Brottsligheten ökar, skilsmässorna blir fler, skolorna förvandlas till rena krigszoner och de psykiska sjukdomarna fullständigt exploderar.

Är det inte just detta vi ser här och nu i Sverige? Ett land präglat av alienation och upplösta psykosociala samhällsstrukturer, anomi, har fått sjukskrivningar beroende på psykiska sjukdomar (främst depression och ångest) att bli den absolut dominerande diagnosen.

Utanförskapsområdena präglas av bränder, våld och våldtäkter och många styrs nu av maffialiknande organisationer. Vi bor i ett land som just nu genomgår dödsryckningarna från en sammanfallande civilisation. Finns det något vi kan göra för att stoppa utvecklingen?

Det absolut viktigaste är inställningen vi har för vårt eget land  Det måste finnas en medvetenhet om vår nationella identitet OCH att det är tillåtet att ha en nationell identitet. I dagens Södermalmsstyrda vänstermobb finns bara verklighetsfrämmande tongångar som ytterligare skärper den nationella upplösningen. De slipper ju själva leva i den.

Vi måste ta makten ifrån dessa samhällsmarodörer och ta egna initiativ för att locka andra till en sundare inställning till... oss själva. Det Södermalmarna aldrig tycks fatta är att en sund nationell identitet minskar intoleransen till olikheter mellan människor. Vi kommer att skapa en ny förening.

Och de som i fortsättningen invandrar till Sverige måste skriva ett samhällskontrakt som, om det inte följs, innebär utvisning. En sann integration måste utgå från vår egen nationella suveränitet till att ställa krav på de som också vill ingå i denna. Allt handlar i slutänden om oss själva och hur vi måste leta oss tillbaka till enheten, gemenskapen och tilliten. Tror vi inte på detta kommer vi alla att förlora fotfästet. Och de psykiska akutmottagningarna överfulla.

Kommentarer

Anna sa…
Det obehagliga är att den elit och den skyddade medelklass som vurmar för "mångkultur" och en generös invandringspolitik inte själva upplever hur deras ideal påverkar verkligheten, medan de segment av befolkningen som drabbas av konsekvenserna skam- och skuldbeläggs.
Men snart hinns även "de goda" upp av verkligheten, men tyvärr så lär det vara för sent då.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"