Äckel




År 1938 skrev Jean Paul Sartre romanen Äcklet. Boken är en misantropisk betraktelse av existensens meningslöshet och värdelöshet och är faktiskt lite rolig på flera ställen. När tillvaron bara upplevs som en stor bluff är det kanske inte så underligt att man känner äckel inför hyckleriet och de konstgjorda vägarna för att nå någon slags "lycka".

Sartre var existentialist liksom en del av andra författare och filosofer under samma tid. Albert Camus, också fransman, lider också av existentiell ångest vilket han beskriver i sin kanske mest kända roman Främlingen. Han fick Nobelpriset 1957.Sartre skulle också ha fått Nobelpriset men avböjde.



Båda dessa författare tog så småningom vägen in i politiskt engagemang. De såg en naturlig koppling mellan existentialismen och socialismen. Dessa intellektuella författare har därför vunnit stort gehör hos 68-vänstern.

Att livet är fullständigt meningslöst kan resultera i två positioner: Kronisk depression eller en orädd attityd till livshändelser och så småningom döden. Om ingenting är värt något kan man kosta på sig det mesta. Vad spelar det för roll om man rånar en bank eller bedrar sina partners? De är bara produkter av en defekt i världen och existensen: Att ingenting finns kvar när man vänder det ryggen.

Det blir helt plötsligt väldigt viktigt att leva NU och inte sedan. Sluta att skjuta upp allting utan redan på morgonen ha ett mentalt schema där man intalar sig att genomföra det som går att genomföra.

Omgivningen och omvärlden fylls med ett helt annat innehåll. Man börjar titta och intressera sig för inte bara det egna livet, utan hur livet ter sig i den omgivning man lever i. Att ta fram den barnsliga nyfikenheten kan bota det mesta.

Omedelbart efter att du har sagt eller gjort något, så är det historia. Och du har därmed ingen chans att ändra det hela. Sedan finns det då upprepning. Varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund måste någonting sägas för att inte bli just historia. Och det är detta som skapar äckel. Upprepningar har en tendens att erövra sanningsstatus även om det i grunden är en lögn. Likaså är det med motsatsen.

Det äckel som uppstår av denna hänsynslöshet i sin lögnaktiga uppbyggnad,och som nu lägger sig över allt fler av den svenska befolkningen, behöver man inte känna. Man känner att man ändå inte kan påverka utan det bästa är om man accepterar sakernas tillstånd. Det är så man arbetar inom KBT. Att saker man inte anser sig kunna påverka ska man lära sig att acceptera,

Visst är det bättre för din mentala hälsa om du kort och gått accepterar sakernas tillstånd. Men den attityden har aldrig vunnit några krig, inte drivit forskningen framåt och inte lärt människorna att förändring faktiskt är möjlig.

Som Sören Kirkegaard (dansk filosof/humanist/existentialist) uttryckte det:
"Att våga är att förlora fotfästet för en stund. att inte våga är att förlora sig själv."
Äcklet handlar allt som oftast om dig själv. Skam, skuld, misslyckanden, feghet, alla fel du har gjort mot andra....

Pre 40. Innan 40 års ålder brukar människor göra en sammanfattning av livet hittills. Det kommer som på beställning och drabbar dig. 40-talisterna skapade uttrycket 40-årskrisen. I detta hade man helt rätt. Känner man äckel över sitt liv då, så är det inte försent för en kursändring.

Att betrakta företeelser i omgivningen med äckel ger däremot bäraren en typ av tillfredsställelse av att man själv minsann inte tillhör det skiktet. Arbetarklassen känner äckel inför sina disponenter som bor i kråkslott högst upp på kullen. Lägre tjänstemän känner äckel för sina akademiska jobbarkompisar.

Äckel är ofta känslor förbundna med underdogs. När en topdog känner äckel är det ofta inför sig själv.

Men följande egenskaper känner vi nog alla äckel inför: Skenhelighet, ohederlighet, oärlighet, högmod, girighet, feghet, undfallenhet, offermentalitet och själviskhet.

"Ingen älskar en förlorare". Nej, världen är hård i sina domar. Men är det inte så att vi egentligen avskyr de som placerar sig själva på piedestal? Helgonen som har snöat in på sin egen godhet. Och förväntar sig att bli uppburna och beundrade. Det är egentligen deras akilleshäl. Att de behöver andras beundran för att känna sig värdefulla. Det kan mycket väl vara så att de känner äckel inför sig själva. Följden av deras förmenta godhet kan bli att även omgivningen betraktar dem med äckel.

Bloggaren själv kan känna äckel för helgonen. Det finns faktiskt inget mer äckelskapande än de som är fulla av sig själva och sin egen godhet och därmed bländar sig själv med sin förträfflighet. Helgonen avslöjar sig alltid. Vid en konflikt och konfrontation kläcker helgonet ur sig att "de minsann har betalt hit och dit och att du själv är otacksam". Helgonen vill att du krälar vid fötterna på dem.

Här i Sverige har dessa helgon placerat sig i framsätet på den framrusande Rolls Roycen. De har skapat ett skenheligt konsensusparadis där inte ens de själva passar in. Helgonen har makten som både åklagare och domare och kan aldrig se att de själva är förtryckets ansikte. Men vem vet vad de känner när de försöker sova i det luftkonditionerade sovrummet på andra våningen i sitt Djursholmshus.

Kanske är det äckel?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många