Offerkoftor kontra den psykiska nöden

Sverige är fantastiskt. Mitt i tiggarinvasionen passar Erik Bomullhag och sticker en s k vitbok under näsan på alla hågade. Tanken bakom går bara att spekulera om. Ska vi gå runt bland tiggarna och be så mycket om förlåt för att vi tillämpade rasbiologi på 30-talet? Eller vi. De flesta av dem är nog lyckligt avsomnade.

Nej snarare är det ett knep för att vi skuldtyngda medborgare ska acceptera den fria rörligheten och sluta att kritisera de romer som alltså har all rätt i världen att komma till Sverige  På "semester".

Som vanligt är det munkavlen som åter ska på, nu för tiggande romer. På allt fler platser i Sverige betalar man nu ut socialbidrag till tiggarna. Dessutom ges plats på de få härbärgen som i vanliga fall är vikta åt de hemlösa, främst svenska medborgare. En kärring i södra Sverige hade högtflygande planer på att bygga hus åt tiggarna!! Jag står inte ut längre i detta land vars beslutsfattare är så korkade att de utgör en samhällsfara. Skulle jag vara yngre så skulle jag emigrera.

Om inte den "utsatta gruppen" själva har tagit på sig offerkoftan så klär politiker och soctjänsten på dem den. Den förmenta godheten kräver konstant sina offer för att vidmakthålla den egna imagen som större än Gud. Gud har man ju eliminerat så ingen ska tro att socialismen i sina bästa stunder har sin grund i kristendomen.

Så Bomullhag tar chansen nu när påpälsade romer sitter och tigger i varje gatuhörn. Vill han att vi ska acceptera detta? Nej, snarare handlar det om skuldbeläggande. Vi svenskar står ju upp i halsen och badar i gammal skuld för våra gärningar för snart 100 år sedan.  Det är en beprövad metod.

Karl Olov Arntsberg kastades in i frysskåpet när han i sin bok Svenskar och zigenare (ordet var tillåtet för 15 år sedan)  i siffror och fakta beskrev den romska gruppen som i princip omöjlig att integrera. Dessa är extremt uppknutna till varandra och har inget behov av att uppgå i samhällsgemenskapen. Man känner ingen skuld för att man lever på samhällets befintliga socialförsäkringssystem och/eller brottslighet. Vi övriga samhällsmedborgare är orena undermänniskor.


Arntsberg berättar i bloggen Politico och i Dispatch International om zigenarnas ovilja att skaffa vanliga jobb . Istället lever man i en försvarskultur där allt är andras fel. Man blir inte förstådd och få ett jobb som trillar ner ifrån himlen. När Bomullhag och alla andra godhetsapostlar vill "satsa" på romerna, så är det inte första gången som det satsas.

Arntsberg berättar att ingen annan grupp har erhållit så mycket särbehandling som romerna utan att det har hjälpt en millimeter. 80 procent av romerna är arbetslösa.

På "rasistsiten" Dispatch International" intervjuas Arntsberg efter det att "zigenarregistret" avslöjades av Dagens Nyheter. Genom avslöjandet av detta register byttes offerkoftan ut mot minkpälsar. Men den stora nyheten självdog när det visade sig att registret bara var en kartläggning över kriminella element i Skåne.

Romerna har ingen som helst tanke på att de skulle ligga samhället till last, enligt Arntsberg. De anser istället att de är upphöjda i förhållande till oss "gadjo". Alla grupper som lever i ett självvalt utanförskap har åsikten om att den egna rasen/etniska tillhörighet som överlägsen oss vanliga dödliga. Detta återfinns också hos muslimerna från Syrien, Kurdistan och Irak bl a. Dessa råkar vara flest av de invandrargrupper vi öppnat svängdörrarna för.

Samtidigt som statsmakterna krumbuktar sig vindögda för Den Stora Skulden, berättas det om att en femtedel av våra barn och ungdomar mår psykiskt dåligt. 20 procent av våra framtida samhällsbärare kanske aldrig någonsin kan bli i skick för att arbeta. Det är tragik på högsta nivå.

Nyheten kablades ut igår, men... Siffran 20 procent nämndes aldrig. Istället upptogs etern av hur särskilt flickor tvångsvårdas. Av alla barn som mår dåligt är det 150 stycken som tvångsvårdas. En ganska försvinnande del av det totala antalet dåligt mående ungdomar.

Det är inte bra för Sveriges image som det stora välfärdslandet att vi förmodligen har flest ungdomar som lider av ångest, depression och sömnstörningar.

Den stora knäckfrågan är naturligtvis varför. Om man benar upp symptomen så är orsaken till hög ångestnivå ofta maktlöshet och vanmakt. Vad jag än gör blir ingenting bättre. Jag är fast i en roll som inte går att påverka.

Fast de underliggande strukturerna till att vanmakt skapas handlar om en inre känsla av tomhet. Det finns inget att hålla sig i när stressen från vardagen inte går att hantera. I tomheten har all gemenskap förvandlats till stoft.  Ångesten är primärsymptomet. Denna leder så till sömnlöshet och depression.

I en artikel i GP skriver den alltid kontroversiella Annica Dahlström, professor i neurobiologi samt Christian Sörlie Ekström, internationell ekonom, om hur föräldrar fokuserar på materiell välfärd och arbete och behandlar sina barn som samhällets ansvar. De skriver:

"Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. "


Det är helt och hållet konstaterat sedan många år tillbaka att ju fler vårdnadshavare ett litet barn har, ju större är risken att det skapar psykiska påfrestningar som till slut barnet inte kan värja sig emot eftersom grunden i personligheten är så bräcklig.

Bowlbys anknytningsteori är väldigt tydlig vad gäller de viktiga första tre åren för ett barn. Ju yngre barn ju större behov har barnen av tilliten till att få sina behov tillgodosedda. Tid är ett begrepp som är helt okänt för ett barn. Därför måste det känna att det finns ett kontinuum i relationen till sina vårdnadshavare. Under det första levnadsåret är det därför nödvändigt för barnets sociala, kognitiva och psykiska utveckling att knyta an till de som borde vara de viktigaste personerna i barnets omgivning. Eftersom mamman är den som lotsar barnet genom de första tre månadernas i symbios så är också hon mest lämpad för att finnas till hands under det första levnadsåret. Hon har redan skapat en anknytning i och med de tre första månaderna.
Men för att anknytningen ska fortgå under de första tre åren så är det till skada om kontinuumet bryts av att lämnas över till okända personer och till 15 andra småbarn som alla kräver dagispersonalens uppmärksamhet. En sådan miljö ökar risken för framtida psykiska sjukdomar.

Så här kan det viktiga relationsbygget uttryckas:

"I barnets inre bildas nämligen mentala erfarenhetsbaserade modeller för hur det är att vara tillsammans med andra människor. Det bildas alltså små prototyper för hur sociala relationer är och fungerar i barnets huvud. Barnets beteenden och attityder gentemot omvärlden påverkas sedan av dessa första relationer i mycket hög grad."

Denna teoretiska modell påminner mycket av det objektrelationsteoretiska tänkandet.

Dahlström och Ekström kritiserar också de sociala experimenten med att könsneutralisera barnen och konstaterar att könen ser olika ut i hjärnan. Det har forskning bevisat. De skador som kommer att manifesteras inom de närmaste tio åren för de barn som har blivit inslängda på dagis vid ett års ålder kommer att bli helt irreperabla i värsta fall.


"Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!"
Också från Dahlström och Ekström.


Men om detta får man inte tala. De sociala experimenten fortskrider. 20 procent av dagens barn och ungdomar lider idag av psykisk ohälsa. Vem tänker någonsin på att "den svenska modellen" förstör människor redan från tidiga år. Nej, just det. Ingen. Den överbyggnad som svensk familjepolitik(!) har byggt upp är inte förhandlingsbar. Att som mamma stanna hemma med sina barn de första åren är en "kvinnofälla". Det hotar uppenbarligen kvinnans identitet som jobbmaskin vilken tydligen är det enda i livet som skapar ett värde Allas lika värde.

Detta definierar långt mycket mer vilken människosyn som dominerar det svenska samhället, än att ömma för romernas offerpälsar.



Kommentarer

Utlandssvensk sa…
Ja, Sverige är ett dårhus och alla som kan bör lämna snarast möjligt. Om man har yngre barn skulle jag nästan påstå att det är en skyldighet att försöka att få ut dem från Sverige snarast möjligt.

Skillnaden mellan hur barnen mår och uppför sig i Schweiz, som fortfarande i huvudsak har hemmafruar när barnen är små, är enorm.

Om man tittar på skolan blev åtminstonde jag inte det minsta förvånad när Schweiz kom in som bästa land i Västeuropa och Sverige kom sist i senaste PISA studien.

Dagens vuxna svenskar har begått ett svek av närmast episka proportioner mot kommande släktled.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK