En normkritisk granskning ;)

Det är mycket normer nu. Den ”vita, kränkta, heterosexuella, medelålders mannen” har fått sällskap av ”vita medelklasskvinnor”. Efter Belinda Ohlssons braksuccé (eller not) om dagens feminism fick de medverkande kvinnorna epitetet ”vithetsnorm” efter sig. Eller att de representerar ”vithet”.

”Vithet” är allt som inte har egenskapen att vara svart, blå, brun, röd, gul eller grön (efter en kvart med ”vithetskvinna”). ”Vithet” är tydligen en föraktlig egenskap. För nog är det en egenskap; att vara vit? Ungefär samma typ av egenskap som att vara 175 cm över havet?

Nej, jag har ingen egenskap i min (alltför?) vita nuna och lekamen. Det är bara så jag är född, enligt den uppsättning gener som skapar hudfärg.

Snarare är det så att det vita sättet att leva som är föraktligt. Vita har alltså ett gemensamt arv som smittar av sig i allt man gör. Därav ”normen”. När man ska markera och separera sig från ”vita” så gör man det för att vi vita är så hopplöst diskriminerande och rasistiska. Så vad är det då som definierar ”vithetsnormen”?

En sida där man kan få sin nyfikenhet stillad är Politism. Och, ja den är rolig. Verkligen rolig. Kanske ännu roligare om man betänker att det handlar om ett slags realsocialt projekt där bara ”sanningar” serveras.

Så här skriver man om ”5 sätt till att det är gött att vara svensk”:

”Vita svenskar behöver inte prata om sin hudfärg eftersom vita svenskar inte har någon hudfärg. Vad vita svenskar däremot hemskt gärna pratar om är andra människors hudfärg. “Åh, visst var väl ändå årets Lucia vacker? Det är ju så fint när de är sådär mörka” kan vi säga och vara stolta över hur fin, öppen och tolerant människosyn vi har.”

Jojo, det borde vara vissa som känner igen sig. Så ”vithet” är att vara så där hycklande och dubbelmoralisk när man bara vet att man själv ändå är bäst?

En annan form av ”vithet” tar bloggaren Valerie Kyeyune Backström upp på samma plats :

”För hur varierande ämnena än må vara, hur stort omfång i allvar och humor, i högt och lågt, i dödsallvarliga och det minsta, mest insnöade av spörsmål verkar de alla ha en gemensam nämnare; feminism är en vit fråga. Feminismen, så som den vanligtvis presenteras, såsom den vanligtvis tas för given, är den vita kroppens frigörelse, den vita kroppens kvinnokamp. Och om jag ska vara med, är det på den premissen.”

Så Backström tar itu med att RÄKNA alla vita respektive icke-vita som förekommer på sidan. Och tänk, de vita är överrepresenterade! (Vi bor ju i ett land där majoriteten av befolkningen faktiskt är vit för böveln!)

Om man är så tvångsmässigt upptagen med detta så måste det vara svårt att känna gemenskap över ”färggränserna”. Är det ”vita” så olikt det ”icke-vita”?

Bloggaren tycker nog att klagosången över vår (helt oavsiktliga) ”vithet” är kontraproduktiv. Borde det inte vara betydligt lättare att bara ingå i gemenskapen? Eller finns det inga möjligheter att känna gemenskap med ”vita” om man är ”icke-vit”? I sådana fall kan man verkligen undra vem som är överkänslig och inte.

Tyvärr verkar det också så att jag i egenskapen ”vithet” inte heller kan uttala mig i frågan. Det är s a s en ”icke-vit” fråga. Vore det inte enklare om vi bara skippade hela paketet? Men då får jag nerkört i halsen att det är i min egenskap som ”vit” jag kan ha de åsikterna. För som ”icke-vit” kan du inte förenkla tillvaron på detta sätt.

En typ av ”hjälp-på-traven” mot diskriminering i arbetslivet är Rättviseförmedlingen, en statsfinansierad grupp som säljer listor med kompetent folk som annars inte skulle komma ifråga för ett jobb p g a kön, etnicitet, sexuell läggning etc. Det rödblommiga högsätet ligger högborgerligt placerat på Birger Jarlsgatan.

Bloggaren tycker det verkar vara en jättebra idé. Men nu när organisationen byter chef så verkar det som om fokuset kantrar över mot – kampen mot ”vithet”. Så här säger nya ordföranden Seher Yilmaz:

”Men jag vill också fokusera på att bredda vilken typ av representation vi pratar om. Vi är dåliga på att spegla människors bakgrund, så jag vill jobba mot den vithetsnorm som råder i Sverige och som gör att vissa arenor inte speglas i samhället.”

Yilmaz menar att Rättviseförmedlingen bara ska existera fram till 2020 för då räknar man med att kampen mot ”vithetsnormen” är vunnen.

Hallå! Finns det inga riktigt riktiga problem där ute? I nästa inlägg ska jag dyka ner i ett av de största problemen vi har i Sverige: Bostadsbristen.