Det sorgliga i att vara rolig

Det sägs att clownen gråter under sminket och den röda näsan. Jojo, ibland kanske. Men det finns något med humoristiska människor som alltid sveper förbi: Ett stråk av melankoli. Ett inre rum med få möbler. Ett torg tomt på människor. En ö utan bro till fastlandet.

Ensamhet. Lustigkurrens ständiga följeslagare. Botemedlet mot ensamhet blir att dra på sig clownkostymen. Som lustigkurre kanske man äntligen blir tagen på allvar. Och kan knyta människor till sig.

Själv har bloggaren en hel del erfarenhet. Flytta till en ny stad och en ny skola var i själva verket den utbildning jag fick i att vara rolig. Fel kläder och en misslyckad klippning plus ett skrattretande namn var tillräckligt för den inbitne mobbaren. I plural dessutom.

Som tur var växte håret ut och jag genomgick en biologiskt betingad plastikoperation. Blev rätt snygg helt enkelt. Den klass jag hade lidit i flyttade över till en annan skola som var närmare deras bopålar.

 

Men att bli sårad in i märgen som 14-åring lämnar ärr i själen för resten av livet. För att undvika att fler sår slits upp så skapar man ett försvar. Det kan se olika ut från individ till individ. Det finns inte heller någon universalmedicin. Våra försvar bildas mer av en slump men är oftast kopplade till någon talang man redan har och som har fungerat i andra dystra perioder när man har befunnit sig i blåsväder.

En sådan talang är förmågan att få andra att skratta. Det fungerar på alla nivåer dessutom. Det är entrébiljetten till festen. När denna förmåga hela tiden underhålls så blir den självgående. Ungefär som när man lär sig spela ett instrument.

Men vid någon punkt så fastnar leendet och skrattet i en stelnad fasad. Då är det dags att lämna. Försvaret mot det stora hålet inombords har blivit ett fängelse. Det finns ingen annan väg än att släppa igenom det som värker.

Vissa människor bär en hel rustning på sig för att dels ingenting ska synas av det inre kaoset, och dels för att skydda mot angrepp utifrån. Den dubbla rädslan kan ge patologiska uttryck, t ex paranoia. Alldeles särskilt paranoia som kan utvecklas till en psykos i värsta fall.

Men som tur är bildas oftast även ett försvar mot att bli tokig. Det kan handla om att till 100 procent ägna sig åt att experimentera med smink och skönhetsvård, mode på egen blogg eller fotokollage på Instagram. O s v. Något som tar så mycket tid att det lägger sig som ett balsam över ett gryende vansinne. Det bästa verktyget mot pockande inre spöken är att skapa. I skapandet går det att sublimera ångesten och ta kontroll över hotet inifrån. Det är ingen tillfällighet att författare, kompositörer och målare egentligen är lite till mycket galna. Såväl Ingemar Bergman som Povel Ramel var hårt ansatta av ångest. Den senare var också bipolär. August Strindberg blev psykotisk under tiden i Paris. Sedan ska vi inte prata om Edgar Allan Poe. Han söp sig igenom alla hallucinationer och dog knall och fall i delirium. Valerie Solanas var sjuk hela tiden vilket syns kristallklart i SCUM-manifestet.

Syd Barret i ursprungliga Pink Floyd blev galen av drogmissbruk. Brian Wilson i Beach Boys likaså. Supergitarristen och låtskrivaren Peter Green i ursprungliga Fleetwood Mac blev galen i allmänhet och hockeygeniet Makarov drabbades av schizofreni.

Winston Churchill var bipolär i dess egentliga betydelse. I perioder låg han bara platt som en flundra(!) och sedan var det fullt sprut rakt in mot Hitlers styrkor. Utan Winston, vad hade vi varit idag?

Nu levande lustigkullar som har antagit sig rollen efter jobbiga och långa perioder av mobbing, inre demoner och svåra komplex, är Babben Larsson, Pia Johansson och Kristina Lugn. Tre kvinnor; en händelse som börjar som tanke.

En av de värsta filmer som bloggaren har sett är Blå Engelen. Fantastiska Emil Jannings gör rollen som den högt uppsatte professorn som blir kär i en billig, vulgär och superegoistisk vartitéartist, spelad av suveräna Marlene Dietrich. Han blir förhäxad och förtrollad av denna enormt vackra och sexiga kvinna som fullständigt ignorerar honom. D v s om hon inte kallar på honom som om han vore en hund. Hans höga intellekt och överlägsenhet vid jämförelse med  den billiga varitéen blir hans fall. Han måste sänka sig till en nivå som är så kränkande, så vidrigt förnedrande och så förminskande att han blir galen. Han blir beordrad att gala som en tupp i en föreställning. Det slutar med att han gal och gal utan stopp. 

Det är kanske så man kan förklara lustigkurrens svepande melankoli. Att vara någon annan än man är en självförnekelse. Men att få vara med andra är större. Tillhörigheten är överordnad allt.