Det fantastiska vansinnet

Bloggaren måste absolut rekommendera Tanja Bergkvists uppgörelse med det svenska genus- och fördumningssamhället.

Roligt, ja. Skrämmande, JA. Det Tanja beskriver är ett Sverige som håller på att förinta all kunskap och ett Sverige som förintar sig självt. Den raserade skolan är ett medel till att nå det absoluta målet: Mordet på all vetenskap och vedertagen kunskap sedan sekler tillbaka, styrt av krafter som för några decennier sedan skulle ha blivit inlåsta på mentalsjukhus - på livstid.

Låter det överdrivet och rent av hysteriskt? Ja, inte ens bloggaren kan hålla sig lugn när jag läser om detta. Det är ett galopperande vansinne som understöds med våra egna surt förvärvade pengar. Bidragen till alla förändringspiloter (jo, de kallar sig själva så) är väl nu uppe i miljardklassen. Miljarder som borde användas till den svårt sargade vården, nedlagda vårdcentraler, sparkade psykologer som ändå ingen unge får komma till. Istället ska allt, precis allt, styras av s k jämställdhetsarbete. En pseudonym för att med våld styra män till kvinnojobb och kvinnor till männens domäner. Fast naturligtvis inte alla kvinnor och män. Nej då vickar ju jämställdhetsbrädan åt andra hållet istället, vilket är nästan lika illa som det nuvarande.

Före valet 2010 satt jag och en kompis och drack öl en kväll och pratade om att starta ett nytt parti. Ett ännu mer vansinnigt parti än de vi redan har. Plus då genuspartiet. Dessa virrpannor tror ju att de jobbar politiskt. Och inom politiken kan ju precis vad som helst hända i dagens nya Sverige.

Så vi tecknade upp på ett stort B-papper: T.V.I. Detta skulle då vara förkortningen för TvärVetenskaplig Indoktrinering. Vi beslöt att ta med oss affischen och gå på krogen. Väl där sprang vi omkring och ville "diskutera" om partiets politik. En del tyckte det var skitkul, men främst en del kvinnor fnös bara och vände bort huvudet. Ja, vad är det med kvinnor egentligen? De vill framför allt inte ge någon cred till andra kvinnor. Om vi hade varit män skulle samma kvinnor ligga dubbelvikta. Så det är den verkliga ojämlikheten. Kvinnor unnar inte andra kvinnor någonting.


Så vad har då hänt med gårdagens "Kvinnor kan!" till dagens vettlösa slakt av vetenskapen? Redan den gamla slogan "Kvinnor kan!" indikerade ju att åtminstone de kvinnorna led av mindervärdeskomplex. Dagens extremistiska kunskapsrelativister måste ju istället lida av det man brukar kalla för 'tidig störning'. D v s ett hugg rakt ner i den mest känsliga perioden i ett barns liv: de första 3-6 månaderna. Ett stort påslag av stresshormonet kortisol som kan uppstå om det råder en obalans i vårdnadshavarnas bemötande av barnet. Man går in i livet med en tung känsla i hela kroppen.

Så någonstans kan man beklaga dessa kvinnors djupa splittring. Men vad i helvete ska man låta denna drabba ett helt kunskapssamhälle? För att inte tala om den härliga sociala experimentlustan man visar gentemot dagisbarnen. Tanja beskriver genuskvinnornas stora dilemma i att det inte ens räcker med att man har lyckats skapa ett genusneutraliserat dagis. Barnen trivs nämligen för bra. Och då måste det ändå återstå att frilägga vilka strukturer som nu har drabbat barnen!

Så det enda som dessa kvinnor kan känna en viss tillfredsställelse över, är om man lyckas driva de små dagisbarnen in i samma identitetsförvirring som man själv slåss mot.

Det handlar inte om tusentals kvinnor som jobbar med detta vansinne. Det är en liten, men högröstad grupp som har nästlat sig in i vetenskapens korridorer för att vanställa hela kunskapssamhället. Och människorna. För vad händer med barn som så tidigt i livet ska möta förvirrande och motsägelsefulla signaler om sig själva? Att några tanter ska tala om för mig HUR jag är och VAD jag är. De ringlande köerna till BUP kommer att hundradubblas. De som var barn på 70-talet var den första generation som växte upp på institution. Intressant nog så är det dessa individer och deras efterkommande som nu befolkar de psykiatriska jourmottagningarna. Vad ska då hända med dagens hen-barn?

Det är Vetenskapsrådet som beviljar anslagen till genusarbetet. En statlig myndighet som verkar vara fristående från politiska synpunkter på verksamheten. En sann odemokratisk myndighet som själva avgör till stora delar vilken forskning som det är värt att satsa på och inte.

Bl a har man en slagsida åt bidrag som bygger på:
  • Humaniora och samhällskunskap under vilket poster finns om:
  • Civilsamhället
  • Demokrati och offentlig förvaltning
  • Bidrag till vetenskapliga tidskrifter inom humaniora och samhällskunskap (t ex den extrema Tidskrift för genusvetenskap)
  • Projektbidrag till konstnärlig forskning och utveckling (?)
  • Olof Palmes gästprofessur?
  • Tage Erlanders gästprofessur?
Mina frågetecken gäller vad konstnärlig forskning handlar om. Och vad gör professorerna som ska representera Olof Palme och Tage Erlander? Ska forskning verkligen vara knuten till politiker? Och då två sossar?

Men det mesta handlar om projektbidrag. Och jag antar att det är här all denna dårpippi finns. Nu har emellertid Vetenskapsrådet fått en ny generaldirektör: Professor Sven Stafström. Man kan ju alltid hoppas på att han kan styra rodret till sunda vatten.

I en debattartikel i SvD skriver nu en Kim Salomon och beklagar sig att det nu har dragits in bidrag till just flummet inom Humaniora. Det är främst tidskrifterna som får strypta bidrag. T ex Tidskrift för genusvetenskap får nu leva på hoppet om att det finns några hågade intressenter där ute som vill betala det tredubbla för blaskan.

Salomon beklagar sig för att det är Mångfalden som nu har bantats ner och att det bara utgår några miljoner(!) till denna Mångfald. Traditionell vetenskap har nu fått för stort utrymme, anser hon/han/hen. Ja, det är kanske dags att vakna nu när chocksiffrorna har presenterats om den svenska skolan.

Den nye generaldirektören ser bister ut. Det är sannolikt det som krävs i fortsättningen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK