Rätten till Rättvisa utan Rätt

 

En intressant artikel om bakgrunden till Sveriges gistna rättssystem, finns att hitta på Liv och Rätt. Ruth Nordström, jurist och människorättskämpe, ger en bild av ett Sverige utan kompass och karta.

Den perverterade kulturmarxismen/relativismen har sina tentakler runt betydligt alvarligare samhällsområden: Rättssamhället.

Det är knappast någon nyhet att den juridiska svenska rättsuppfattningen inte alls stämmer överens med allmänhetens. I allmänhetens ögon finns nämligen en moralisk insikt om rätt och fel. Rättvisa blir automatiskt ett moraliskt ställningstagande för vem som har mest fel respektive rätt. Ur detta perspektiv skulle primitiva testeronmonster som blir friade i den ena rättegången efter den andra, bli ordentligt inlåsta för åtskilliga år.

Ruth Nordström beskriver domstolarnas rättsuppfattning som.. just det relativistisk. Eller rättspositivsm. Hon skriver:

”……rättspositivism innebär att stiftade lagar är subjektiva föreställningar, och att lagarna inte är grundade på några värden som objektivt ”finns” i verklig mening. Enligt rättspositivismen kan vi bara studera världen som den är och den säger oss inte något om hur den borde vara. Moralfrågor har alltså inte något sant svar. I Sverige har vi en stark rättspositivistisk tradition.”

Positivsm innefattar  en forskartradition där man sysslar med det mätbara. När man pratar om empirisk och empiri, så har en forskningsstudie visat klara och påvisbara samband för de variabler man har avsett att mäta. Det finns en tydlig bild av hur verkligheten ser ut utifrån just den här positionen. Men på det typiskt relativistiska sättet ser verkligheten annorlunda ut från en annan plats. Så vilken bild är då den rätta? Antingen båda eller också ingen enligt värderelativismen.

Medan positivismen är en nödvändig forskningstradition för naturvetenskap, så är den postmodernistiska värderelativismen en utveckling från marxismen. Så när hela vårt rättssystem är nedsmittat med marxistiskt, värderelativistiskt tänkande, så får vi dessa domar. Om och om och om igen.

Det rättstänkande som varje människa har utifrån synen på rätt och fel, ställs allt oftare inför det fula trynet på en känslokall och genomcynisk Janus som med sina två ansikten förstärker känslan av att ingenting egentligen finns på riktigt. Och finns ingenting på riktigt så varför bry sig? Och det är där vi är nu. Facebook, Instagram och Twitter är verkligare än livet man ska föreställa leva.

Det är ingen tillfällighet att ”moral” är ett fult ord som följs av fnysningar här i Sverige. Men ersätter man ”moral” med ”samvete” så fastnar fnysningen halvvägs i näsan. För ett samvete måste man ha. Att sätta samvetet på undantag skapar psykopater. Ungefär så.

Enligt all relativism så är all ordning bara en konstruktion. Strukturer och konstruktioner. Marxismens yttersta mål är att måla över all historia och alla kulturarv och andliga judisk-kristna värden. Det är bara i avsaknad av alla värden och historia man kan skapa sin egen historia från början. Så gjorde våra kära socialdemokrater när de satte spaden i jorden för att bygga Folkhemmet. Svenskar är också sorgligt historielösa.

Det måste först finnas ett medvetande om sakernas tillstånd. Men om medvetandet är grumlat, finns inte tillgång till något samvete. Det svenska rättssystemet gör verkligen Fru Justitia blind. De gamla politiker som sitter i domstolarna är så rädda om sin position i fullmäktige att de säger och gör vad som helst för att inte bli ifrågasatta om sina intentioner. Varje politiskt tillsatt nämndeman försäkrar sig om att aldrig bli styrd av något samvete. Man ser till att avpersonifiera och istället objektifiera. Rättslig positivism.

Rättvisa. Det är ett sällsynt ord idag. Delar man upp ordet så får vi ”rätt” och ”visa”. ”Visa vad som är rätt”. Det är väl ett rättssamhälles största uppdrag. Så om man friar killar som har gruppvåldtagit en försvarslös tjej så visar man att detta är rätt. Inte undra på att dessa rappande unibrows sitter och småflinar under rättegången och går skrattande därifrån. Och gör om samma sak.

Den tendentiösa dumheten i värderelativismen överträffas bara av fegheten.  Relativisterna är de fegaste av individer. Alltid svär de sig fria genom att hosta upp något om solidaritet och könsmaktsordning i tron på att detta ska skyla bilden av en människa utan ryggrad.

Istället för diskussioner om hur rättsamhället ska tackla alla de svårigheter som har tornat upp sig i den utomeuropeiska invandringens spår, stryper man åt informationsflödet och hukar i bänkarna. Demokratin rostar samman för varje andetag man tar för ”allas lika värde”, den ultimata livslögnen.

Den rättspositivistiska ordningen har en ytterst klädsam partner som Ruth Nordström också beskriver:

”Medan naturrättaren skulle invända att gällande rättsregler varken ålägger förpliktelser eller tilldelar rättigheter om vi inte betraktar rättsreglerna som moraliskt bindande, hävdar rättspositivister som Bentham att varje lag i sig innebär en frihetsinskränkning, vilket i sig själv är ett ont som behöver rättfärdigas genom hänvisning till dess värde från utilitaristisk synpunkt.”

”Utilitarismen” – nyttoprincipen. Det som människan mest vinner på att göra eller inte göra, är det som är rätt. Maximera vinsten och minimera förlusten, ungefär som om vi var ett företag eller fabrik.

Torbjörn ”Fiskögon” Tännsjö är nog Sveriges mest kända utilitarist. Tillika svårt skadad av marxistiskt tänkande. Han har t ex luftat att förståndshandikappade och svårt handikappade skulle må bäst av att avlivas (Peter Singer). Ja. Enligt nyttoprincipen skulle detta vara det rätta och alltså gott. (Vi vanliga ”normala” skulle ju också må bäst av att bli av med underfungerande medmänniskor).

Utilitarismen är relativismens yttersta utpost. Det finns varken medvetande, moral eller samvete. Det finns ingen rättvisa eller tankar om vad som är rätt eller fel. Bara egennytta.

Så när nu var och varannan människa sitter, går eller cyklar med mobilen framför sig i en evig uppkoppling med cybermolnet som är verkligare än livet, så har nyttoprincipen vunnit en delseger. Vi är avskärmade från varandra i ordets egentliga betydelse.

 

 

 

 

 

T