Klass handlar inte om pengar

Först lite grann om tsunamin efter fittstimmet. Den samlade kåren av antirasistiska, (queer)feministiska , klass- och makthatande nomenklaturan i Stockholms innerstad har fått ett kärnkluvet sammanbrott. De ringer och twittrar helt hysteriskt. Det är underbart att Belinda Olsson angrep dem inifrån sin egna glaskupa. Det fordras mod och detta är sällsynt i Sverige av idag . Så Belinda, du har fått en supporter.

Att ge den egna gruppen en käftsmäll ar förenat med livsfara. Den sociala döden är minst lika fruktansvärd som den reella. Att bli utkastad från det egna sammanhangett leder till obotlig ensamhet. Och då spelar det ingen roll om du har vare sig pengar eller looks. Nja, det sistnämnda är alltid ett plus oavsett. Fast pengar betyder inte mycket för den kärlek man kan få genom tillhörighet med likasinnade.



Avsaknaden av tillhörighet leder oundvikligen till ensamhet. Att tidigt i livet berövas en tillhörighet ger outplånliga spår. Kerstin Thorvall uttryckte det som: Att som 17-åring sitta ensam på midsommarafton skapar neuroser för livet.

Den verkliga klasskillnaden människor pemellan handlar inte om pengar eller äboplats. Den handlar om graden av tillhörighet. Rik eller fattig, spelar ingen avgörande roll. Med jobb eller utan jobb , spelar egentligen ingen roll. Tillhörigheten får man alltid i den egna gruppen i alla fall. Men när en människa även blir utesluten ur den egna gruppen, då blir ensamheten en klassfråga.

Pengar har bara relevans i den mån man har vänner som man kan spendera dem med. Jobb är bra om man har goda relationer med jobbarkompisarna. Som arbetslös kan man ha ett rikt liv med andra arbetslösa. Tillhörighet är alltid lösenordet som öppnar Sesam. Om du är ensam har du inte tillgång till något lösenord.

Det stämmer att klass och makt hänger ihop, men inte alls på det sätt som vänstern menar. Det Mr tillhörigheten med en grupp som förser dig med makt. Ensam är inte stark, ensam är maktlös. Den tillhörighet du besitter, slarvigt uttryckt som kontaktnät, växer i takt med storleken på ditt kontaktnät . I hur hög grad du har tillhörighet.

Tillhörigheten är många gånger mest en känsla. Har man den tänker man inte på den. Har man det inte medför den smärta, tomhet och ångest. Klasskillnader uppstår då också mellan välmående och de som mår dåligt. Vad spelar det för roll om du har 100.000 i madrassen om du alltid sitter ensam och mår pest..
Tillhörighet ger existensberättigande och inflytande. Så utan tillhörighet är du inte bara ensam; du är ingen. Man kan inte gå ensam i en demonstration. Man kan inte kräva mänskliga rättigheter bara för sig själv. Man kan inte hävda mänskliga rättigheter för tillhörighet :-/. Inte förbud mot ensamhet heller. Trots att dessa ting är själva fundamentet för mänskligt liv så går det aldrig att åtgärda.

Ensamhet fungerar repellerande: Om du skyltar med fin ensamhet så flyr alla i din närhet . Man tycks tro att ensamhet smittar. Gör den kanske det? Klart är att vi svenskar blir alltmer ensamma. Hälften av hushållen i Stockholm består av ensamhushåll. Om de sedan har en ensam tillvaro vet man naturligtvis inte.
När bloggaren själv var en ensam tonåring, så kompenserade jag för den genom att spela, sjunga och framförallt skriva låtar. En sådan strategi är nog väldigt vanlig. Men medans.de flestas mästerverk hamnade i byrålådan, så fortsatte jag att odla denna gren. I mitt fall så skapade ensamheten en livslång relation. Ett verktyg att nå andra människor och en metod att hantera livet på.

Så det mest värdefulla i mitt liv skapade jag i ensamhet. Det räckte också till att förse mig med tillhörighet. Så kan det också gå.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK