Att älska klyftor och svaghet
Det är lustigt, men bland de mest inflytelserika och s k moraliskt högtstående, så älskas klyftor i ekonomi och social ställning. Likaså älskas dysfunktionella mijöer, upplopp och förstörelse. Finns inget där från början så lägger man ner sin trendkänsliga nos i backen för att åtminstone provocera nfram någon form av avvikelse.
Det handlar främst om journalister och naterligtvis soffnötare som Göran Greider och Helle Klein, socialistpräst med avskyvärda egenskaoer i praktiken. Hela Public Service understödjer de extrema fokuseringen på subkulturer med destruktiv agenda. "Frustrerade, utsatta och svaga" grupper revolterar minsann mot det svenska samhällets
fruktansvärda orättvisor och rasism. Det handlsr då om ett land med det mest urbyggda skyddsnätet i världen och med världens mest liberala och generösa invandringspolitik.
Den oerhörda iindignationen som uppstpd efter Uppdrag Gransknings avslöjandr om bluffdiffror hos hjälporganisationer följdes av att k de omhuldande eliten på Södermalm kallade UG för ett "skitprogram" (Maria Sveland).
Så varför denna ömkan och fokusering på elände? Det bekräftar och legitimerar ett inneboende behov av att bli betr a. ktad som god. Man legitimer sig. Det är esnbart genom "solidaritet med de
svaga" som man skaffa sig en plattform och identitet. För vem kan ha något att invända mot omsorg om svaga?
Det blir en drog. Man måste ha sin godhetsspruta varje dag för aty överhuvud taget stå ut med sig själv. När man beskriver vissa som "svaga" placerarman sigsjälv betydligt högre upp på stegen. Man manifisterar i själva verket sin egen överlägsenhet trots det eviga perspektivet på att samhällsklytorna måste minska, helst försvinna helt. Och det känns ... kräkframkallande.
Ännu mer påtagligt blir när man betraktar det faktum att dessa människor umgås i en cirkel med andra liknande solidariska "med de svaga". Att kokettera med lämplig retorik fär att pssa in måste väl bli ganska outhmrdligt till slut. Eller?
Det riktigt kräkframkallande är dock att man inte önskar någon förändring egentligen av förhållandet hög/låg. För varifrån skulle man då inhämta sin drog för att skimra med sin godhet och engagemang?
Så lite tillspetsat kan man hävda att det dessa rödtjutande älskar och vill vidmakthålla den faktiska samhällsordningen. Därför måste man alltid tillgodose att en underklass finns tillgänglig och helst späs på.
Själva kommer de aldrig att lyfta ett finger för att hjälpa de "svaga" . Munläder består men sanningen förgår.
Det handlar främst om journalister och naterligtvis soffnötare som Göran Greider och Helle Klein, socialistpräst med avskyvärda egenskaoer i praktiken. Hela Public Service understödjer de extrema fokuseringen på subkulturer med destruktiv agenda. "Frustrerade, utsatta och svaga" grupper revolterar minsann mot det svenska samhällets
fruktansvärda orättvisor och rasism. Det handlsr då om ett land med det mest urbyggda skyddsnätet i världen och med världens mest liberala och generösa invandringspolitik.
Den oerhörda iindignationen som uppstpd efter Uppdrag Gransknings avslöjandr om bluffdiffror hos hjälporganisationer följdes av att k de omhuldande eliten på Södermalm kallade UG för ett "skitprogram" (Maria Sveland).
Så varför denna ömkan och fokusering på elände? Det bekräftar och legitimerar ett inneboende behov av att bli betr a. ktad som god. Man legitimer sig. Det är esnbart genom "solidaritet med de
svaga" som man skaffa sig en plattform och identitet. För vem kan ha något att invända mot omsorg om svaga?
Det blir en drog. Man måste ha sin godhetsspruta varje dag för aty överhuvud taget stå ut med sig själv. När man beskriver vissa som "svaga" placerarman sigsjälv betydligt högre upp på stegen. Man manifisterar i själva verket sin egen överlägsenhet trots det eviga perspektivet på att samhällsklytorna måste minska, helst försvinna helt. Och det känns ... kräkframkallande.
Ännu mer påtagligt blir när man betraktar det faktum att dessa människor umgås i en cirkel med andra liknande solidariska "med de svaga". Att kokettera med lämplig retorik fär att pssa in måste väl bli ganska outhmrdligt till slut. Eller?
Det riktigt kräkframkallande är dock att man inte önskar någon förändring egentligen av förhållandet hög/låg. För varifrån skulle man då inhämta sin drog för att skimra med sin godhet och engagemang?
Så lite tillspetsat kan man hävda att det dessa rödtjutande älskar och vill vidmakthålla den faktiska samhällsordningen. Därför måste man alltid tillgodose att en underklass finns tillgänglig och helst späs på.
Själva kommer de aldrig att lyfta ett finger för att hjälpa de "svaga" . Munläder består men sanningen förgår.
Kommentarer