En PK-svensk hjälper inte sina medmänniskor

Bloggaren satte kaffet i vrångstrupen under (islamprogrammet) Människor och tro. Programmet har inte mycket med Gud att göra utan är bara ytterligare en partsinlaga i ämnet Fredens religion; Islam.

Inte idag dock. Jo, indirekt. När ämnet flyktingmottagning kommer på tal är det ju alltid med vibrerande stämband och transliknande återupprepning av väl inövade mantran.

Men att hjälpa någon på gatan...? Och då menar jag inte tiggarna: zigenare som nu massbefolkar de större städernas centrala delar. Det har inget med äkta fattigdom att göra, utan är organiserade ligor som far runt EU och livnär sig. Oklart vem som livnär sig.

Det är klart att man inte ska uppmuntra tiggeri av den typen. Men det var inte så man diskuterade i programmet.


Istället var fokus lagt på varför man inte ska ägna sig åt att hjälpa fattiga människor utifrån ett jämlikhetsperspektiv!!! Läs mer


Det är inte JÄMLIKT när JAG (den upphöjda aaeiiifyliksom) som har så mycket ska ge till någon som har så lite, ställer mig ovanpå och tittar ner på den stackars arme satan. Nej (de väsande iiii:na fortsätter), då handlar det om maktstrukturer; hög och låg. Om jag har det bättre än någon annan ska jag ändå inte göra något för att utjämna denna orättvisa fördelning.

Det är nämligen en fråga för VÄLFÄRDSSTATEN. Skicka en hungrig och sjuk gammal kompis till soc istället för att du ska vara en del av den patriarkala maktordningen. Du svär dig fri från det fruktansvärda traumat det skulle vara att medverka till ojämlikhet i Välfärdslandet.

All välgörenhet är därför fult och ovärdigt Välfärdsstaten. Privat hjälpverksamhet är en kränkning av vårt fantastiska system. Den som ger visar genom sin gåva sin överlägsenhet över den som får.

Denna maktordning måste motarbetas. Därför har Välfärdsstaten har tagit över vårt känslomässiga och själsliga engagemang. Dess företrädare inbillar oss att vi inte ska fråga, aldrig visa någon hjälpvilja utan bara kategoriskt gå förbi, passera en medmänniska i nöd.

Bloggaren upplevde en skärva av den stora skrattspegeln ikväll. Jag hade varit på julmiddag och glömt var jag parkerade bilen. Så jag gick och gick och gick. Från den ena P-platsen till nästa.

Jag har en infektion i kroppen som bl a yttrar sig i värkande leder. Till slut orkade jag inte gå längre utan slog mig ner på några betongblock och pustade, med huvudet lutat i händerna. Dessutom hade jag en krycka som nu var placerad framför mig.

Två unga kvinnor gick förbi med några minuters intervall. Den ene gick och pratade i mobilen men de kunde knappast undgå att se mig. Fast uppenbarligen inte en tanke på att stanna och fråga hur det var. Just det, man ägnar inte detta alternativ en enda tanke!! De har så totalt förlorat människans naturliga instinkt att vara medmänniska. Att åtminstone fråga.

Istället för att sticka en hundring i någons hand så råder man denne att gå till soc. Istället för att ta en stund av sin viktiga tid och sitta och lyssna på någon som har det jobbigt, så ger man rådet att uppsöka psykjouren.

Jämlikhetsdiktatet har fått den paradoxala effekten att vårt land aldrig har varit kallare. Fast det är klart; när familjen Abdullah/Korach/Pekingnese knackar på porten till Välfärdslandet så handlar det helt plötsligt om mänskliga rättigheter. Plötsligt blir det väldigt viktigt att diktera tillvaron för de stackars hjälplösa krakarna. Ingenting om ojämlikhet då. Man tycks utgå ifrån att dessa människor är så fullständigt underutvecklade att vi, de upplysta, måste hålla handen.

Och detta mina vänner; det är rasism.

Kommentarer

Anonym sa…
Maj
Jag läser din blogg med stort intresse, därför att du är en mycket förnuftig person med mycket humor i dina ibland dräpande formuleringar (=en stjärna). Men du verkar inte vara nöjd med layouten (eftersom du ändrat den flera gånger) - och inte jag heller.
Dina texter förtjänar ett bättre öde. De layouter, som jag tycker är lättast och roligast att läsa finner jag på Tobbesmedieblogg och everykindapeople.blogspot.com. Kolla upp dem.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK