Hur man överlever i fem länder - utan pengar Del 2: London
När Köpenhamn försvann bakom oss visste vi inte ens vilket håll vi var på väg mot. Vi hade hoppat på en buss och betalat en minisumma, men vart bussen gick missade vi. Även om vår biljett knappast kunde räcka ända till Esbjerg så var det ändå där vi klev av eftersom bussen inte gick längre. I sådana fall skull vi ha kantrat och blivit flytande i kanten av Nordsjön.
Esbjerg, nästan längst ner men vid kusten i västra Jylland, är en internationellt präglad stad med åtskilliga turister. Men i regel stannar de inte så länge. Från Esbjerg går nämligen Englandsbåtarna. När färjan lägger till i Harwich är man redan halvvägs inne i London.
London är en enormt stor stad, speciellt till ytan. Vi reste i timtal innan vi kom till de mer centrala delarna. Resan till Harwich betalade vi till en fjärdedel, snackade lite om kompisar som hade gått före oss in och att vi bara skulle gå och hämta dem så kunde vi betala resten.
Man skakade på huvudet, klippte i en biljett fyra gånger och lät oss passera. Väl på båten var det lätt som en plätt att fixa mat och drinkar. Vi slog oss ner i gäng och lät munnarna gå. Maten ingick i resan, drinkarna betalades av våra nyförvärvade vänner. Och dansen... var gratis.
Tidigt nästa morgon anlände vi till Harwich. Jag hade bott i London tio år tidigare och hittade suveränt bra. När tåget drog sig igenom alla förstäder kände jag nästan hur gråten vällde över. Alla dessa skorstenar som jag aldrig har fått någon förklaring på, det skumröda teglet och små fyrkanter till trädgårdar på baksidan. Medeltida bilar och människor som stod i små klungor, eller bara två och två som pratade och gestikulerade. Engelsmännen är öppna och sociala, dessutom generösa. Om man sitter ensam på en parkbänk så är det inte länge.
Världens äldsta T-bana hade inte förändrats. På samma sätt gick det bara att trava in utan påhälsningar, på samma sätt hamnade man aldrig där man hade trott. Till slut klev vi av vid Oxford Circus där det inte var långt till Mark's and Spencer's och Selfridges.
Precis som för 10 år sedan fanns en hel del herrelösa shoppingvagnar. Jag passade också på att fylla den inne på Mark's and Spencer's, vad ska man annars ha en shoppingvagn till?
Så ut kom vi, men med ett koppel av butiksdetektiver efter oss. Det var inte så konstigt. I shoppingvagnen låg två sovsäckar, ett antal lämpliga underkläder, skor, tvålar och ett par tröjor.
Vi sprang som geparder in i Hyde Park, kryssade fram och tillbaka, ut på gräsmattorna, tillbaka på gång- och cykelvägarna och slutligen in i ett lusthus. Där stod vi flämtande, svettiga och illamående. Shoppingvagnen hade nästan tappat ett hjul, men var annars i god kondition. Trots språngmarschen så var allt kvar i den.
Vi väntade inne i lusthuset i säkert en halvtimme innan vi vågade oss ut. Skrattade och trasslade. Vi gick in på ett ganska skabbigt hotell, smög förbi receptionen och hittade en dusch och toalett. Det handlade om att se proper ut för att få access till livets goda.
Men kvällen och kylan drog snart ner över oss. Vi drog omkring i de centrala delarna och helt plötsligt upptäckte jag en affisch som meddelade "Midnight Rock". Det visste jag vad det var. Hela natten skulle olika band avlösa varandra, och... allt var tillåtet.
Men det hade gått 10 år och nu hade kontrollen skärpts. Säkerhetsbågar och allt metalliskt upp på bandet. Genomgång av väskor och ryggsäckar. När vi kom med vår shoppingvagn rörde sig inte en min på mannen i kassan. Han bara hänvisade oss till två bastanta, svarta kvinnor som uppenbarligen skulle ta hand om oss OCH vår shoppingvagn. De tog vagnen och uttalade något obegripligt men sade sedan Welcome och varsin mungipa höjdes en aning.
Tack vare dessa damer kom vi runt betalstationen och kunde göra entré utan några missöden. Precis som jag mindes det så var musiken så bullrig att den knappt gick att urskilja. Vi blev uppvaktade av en kille, men inte för en närmare kontakt, utan för att han skulle sälja lite speed. Vi slog ut med armarna: No Money. Han tycktes fundera två sekunder. Så gav han oss bara några små blå tabletter, "Have a good time".
.jpg)
Ja, varför inte? Så vi fick en kick, blev helt glasklara och helt vakna hela natten trots att vi hade gått in för att få sova. Vi dansade så att svetten sprutade och snattrade oavbrutet i sex timmar, Men när morgonen kom....
Helt körda höll vi på att glömma shoppingvagnen. Men väl ute på gatan kändes det bättre. Det var regnigt och kallt i London så vi gick in på MacDonalds, med shoppingvagn och allt. Men vi blev utkörda, det var att ge placet dåligt rykte om man bjöd in bag-ladies. Vi skrattade så vi tjöt: Bag-ladies...
Nu hade jag fått nog. Vi tog ett tåg rakt österut: East End. Här var alla välkomna. Men det visade sig att stora delar av East End hade rivits och istället hade luxiösa skyskrapor tagit över: Docklands. Men som av en ren tillfällighet sneddade vi in på en smutsig och nedgången gata som jag kände igen som min gamla gata.
Det pågick trottoarhandel, mest frukt. Vid ett av de många borden frågade om vi kunde få jobba där några dagar. Mannen såg helt förstörd ut, med tre dagars skäggstubb, fett hår och blek och hålögd. Han såg ut att behöva en rejäl fix. Men han såg misstänksamt på oss, sänkte blicken mot shoppingvagnen, men så åter mot våra splitternya kläder, rena hår och friska uppsyn.
"OK, men jag kan inte betala med något annat än mat."
Han gav oss instruktioner om var man hämtade provianten, de svarta pengarna och den kohandel man ibland kunde åstadkomma. Sedan drog han handen förbi halsen, vi nickade att vi förstod. Saken var biff. Eller tomat kanske man borde säga.
Vi stod där i tre dagar och började undra om mannen verkligen skull komma tillbaka. Annars gick våra affärer förvånansvärt bra, vi författade reklam och hade en egen slogan: "Life is good, but it could be even better without being understood."
Men på fjärde dagen kom mannen tillbaka, så fräsch så vi knappt kände igen honom. Vi gick igenom räkneskaperna, han var mer än överraskad, han var euforisk. Vi erhöll 40 procent av försäljningen och kom på riktigt grön kvist.
Men vi kände att det var lämpligt att lämna London nu. Vädret var hemskt, ytterligare en förkylning hade drabbat oss och vi var trötta på tillvaron som bag-ladies. Så vi köpte oss i stället varsin ryggsäck. Shoppingvagnen var svår att skiljas från. Men vi antog att den skulle göra ett bra jobb även i fortsättningen.
Ännu en båt, ännu en kust och ännu ett land.
Esbjerg, nästan längst ner men vid kusten i västra Jylland, är en internationellt präglad stad med åtskilliga turister. Men i regel stannar de inte så länge. Från Esbjerg går nämligen Englandsbåtarna. När färjan lägger till i Harwich är man redan halvvägs inne i London.
London är en enormt stor stad, speciellt till ytan. Vi reste i timtal innan vi kom till de mer centrala delarna. Resan till Harwich betalade vi till en fjärdedel, snackade lite om kompisar som hade gått före oss in och att vi bara skulle gå och hämta dem så kunde vi betala resten.
Man skakade på huvudet, klippte i en biljett fyra gånger och lät oss passera. Väl på båten var det lätt som en plätt att fixa mat och drinkar. Vi slog oss ner i gäng och lät munnarna gå. Maten ingick i resan, drinkarna betalades av våra nyförvärvade vänner. Och dansen... var gratis.
Tidigt nästa morgon anlände vi till Harwich. Jag hade bott i London tio år tidigare och hittade suveränt bra. När tåget drog sig igenom alla förstäder kände jag nästan hur gråten vällde över. Alla dessa skorstenar som jag aldrig har fått någon förklaring på, det skumröda teglet och små fyrkanter till trädgårdar på baksidan. Medeltida bilar och människor som stod i små klungor, eller bara två och två som pratade och gestikulerade. Engelsmännen är öppna och sociala, dessutom generösa. Om man sitter ensam på en parkbänk så är det inte länge.
Världens äldsta T-bana hade inte förändrats. På samma sätt gick det bara att trava in utan påhälsningar, på samma sätt hamnade man aldrig där man hade trott. Till slut klev vi av vid Oxford Circus där det inte var långt till Mark's and Spencer's och Selfridges.Precis som för 10 år sedan fanns en hel del herrelösa shoppingvagnar. Jag passade också på att fylla den inne på Mark's and Spencer's, vad ska man annars ha en shoppingvagn till?
Så ut kom vi, men med ett koppel av butiksdetektiver efter oss. Det var inte så konstigt. I shoppingvagnen låg två sovsäckar, ett antal lämpliga underkläder, skor, tvålar och ett par tröjor.
Vi sprang som geparder in i Hyde Park, kryssade fram och tillbaka, ut på gräsmattorna, tillbaka på gång- och cykelvägarna och slutligen in i ett lusthus. Där stod vi flämtande, svettiga och illamående. Shoppingvagnen hade nästan tappat ett hjul, men var annars i god kondition. Trots språngmarschen så var allt kvar i den.
Vi väntade inne i lusthuset i säkert en halvtimme innan vi vågade oss ut. Skrattade och trasslade. Vi gick in på ett ganska skabbigt hotell, smög förbi receptionen och hittade en dusch och toalett. Det handlade om att se proper ut för att få access till livets goda.
Men kvällen och kylan drog snart ner över oss. Vi drog omkring i de centrala delarna och helt plötsligt upptäckte jag en affisch som meddelade "Midnight Rock". Det visste jag vad det var. Hela natten skulle olika band avlösa varandra, och... allt var tillåtet. Men det hade gått 10 år och nu hade kontrollen skärpts. Säkerhetsbågar och allt metalliskt upp på bandet. Genomgång av väskor och ryggsäckar. När vi kom med vår shoppingvagn rörde sig inte en min på mannen i kassan. Han bara hänvisade oss till två bastanta, svarta kvinnor som uppenbarligen skulle ta hand om oss OCH vår shoppingvagn. De tog vagnen och uttalade något obegripligt men sade sedan Welcome och varsin mungipa höjdes en aning.
Tack vare dessa damer kom vi runt betalstationen och kunde göra entré utan några missöden. Precis som jag mindes det så var musiken så bullrig att den knappt gick att urskilja. Vi blev uppvaktade av en kille, men inte för en närmare kontakt, utan för att han skulle sälja lite speed. Vi slog ut med armarna: No Money. Han tycktes fundera två sekunder. Så gav han oss bara några små blå tabletter, "Have a good time".
Ja, varför inte? Så vi fick en kick, blev helt glasklara och helt vakna hela natten trots att vi hade gått in för att få sova. Vi dansade så att svetten sprutade och snattrade oavbrutet i sex timmar, Men när morgonen kom.... Helt körda höll vi på att glömma shoppingvagnen. Men väl ute på gatan kändes det bättre. Det var regnigt och kallt i London så vi gick in på MacDonalds, med shoppingvagn och allt. Men vi blev utkörda, det var att ge placet dåligt rykte om man bjöd in bag-ladies. Vi skrattade så vi tjöt: Bag-ladies...
Nu hade jag fått nog. Vi tog ett tåg rakt österut: East End. Här var alla välkomna. Men det visade sig att stora delar av East End hade rivits och istället hade luxiösa skyskrapor tagit över: Docklands. Men som av en ren tillfällighet sneddade vi in på en smutsig och nedgången gata som jag kände igen som min gamla gata.
Det pågick trottoarhandel, mest frukt. Vid ett av de många borden frågade om vi kunde få jobba där några dagar. Mannen såg helt förstörd ut, med tre dagars skäggstubb, fett hår och blek och hålögd. Han såg ut att behöva en rejäl fix. Men han såg misstänksamt på oss, sänkte blicken mot shoppingvagnen, men så åter mot våra splitternya kläder, rena hår och friska uppsyn.
"OK, men jag kan inte betala med något annat än mat."
Han gav oss instruktioner om var man hämtade provianten, de svarta pengarna och den kohandel man ibland kunde åstadkomma. Sedan drog han handen förbi halsen, vi nickade att vi förstod. Saken var biff. Eller tomat kanske man borde säga.
Vi stod där i tre dagar och började undra om mannen verkligen skull komma tillbaka. Annars gick våra affärer förvånansvärt bra, vi författade reklam och hade en egen slogan: "Life is good, but it could be even better without being understood."
Men på fjärde dagen kom mannen tillbaka, så fräsch så vi knappt kände igen honom. Vi gick igenom räkneskaperna, han var mer än överraskad, han var euforisk. Vi erhöll 40 procent av försäljningen och kom på riktigt grön kvist.
Men vi kände att det var lämpligt att lämna London nu. Vädret var hemskt, ytterligare en förkylning hade drabbat oss och vi var trötta på tillvaron som bag-ladies. Så vi köpte oss i stället varsin ryggsäck. Shoppingvagnen var svår att skiljas från. Men vi antog att den skulle göra ett bra jobb även i fortsättningen.
Ännu en båt, ännu en kust och ännu ett land.
Kommentarer