Högmod går före fall
Högmod - den ultimata dödssynden, har huggit tag i många svenskar idag. Mest påtagligt, eftersom den befinner sig i rampljuset, är våra kära politiker och deras medlöpare media. Men högmodet är i högsta grad verklighet bland många i allmänheten. samhället kallat. Fast vi lider alla av högmod i mindre eller högre grad. Men i regel är det högmod som inte är destruktiv till sin karaktär och medverkar till att göra människor illa.
På engelska heter högmod "pride", stolthet alltså. Ett ord som har en dubbeltydig definition. Att vara stolt över den man är, oavsett vilken sexuell läggning man har, är det som det årliga spektaklet Pride handlar om.
Men "pride" i den andra bemärkelsen är förbundet med det oäkta och falska. Ett förment uppvisande att hur god, generös och solidarisk man är, har en sekundär agenda. Man vill bli omtyckt, man vill framstå som en god människa med ett stort hjärta, och handlar i enlighet med detta. Så vad är problemet?
Problemet är att det inte är äkta. Det är i själva verket handlingar som utgår ifrån det egna egot. Man vill vara lite mer, stå lite högre än andra och har en narcissistisk föreställning om sig själv. Godheten bottnar inte, utan det är den godhet som ska göda det egna egot.
Det som gör högmodet så förödande är att välgärningar är av godo oavsett vilken avsikt som döljer sig bakom. Den högmodige blir hög på sig själv ju mer tacksamhet han /hon möter. Han föder sig själv med andras tacksamhet istället för att känna genuin medkänsla med andra.
På detta sätt kan den högmodige inte göra bättring, det finns ingen som helst anledning. Det är en win-win situation.
På detta sätt eskalerar högmodet. Man vill bara ha mer och mer tacksamhet så att man kan spegla sig i sin egen lyskraft. Slutligen sker det oundvikliga. Allt rämnar när omgivningen upptäcker att man har deltagit i en falsk föreställningsvärld, kugghjul åt den högmodiges spelarsenal. När falskheten väl har avslöjats kan aldrig en normal relation upprättas igen. Spegeln spricker från kant till kant.
Egentligen är det lite synd om den högmodige. Han har en låg självkänsla och försöker bara höja den genom sina "goda gärningar". För det är också så att den högmodige tar varje chans att platta till andra människor. Det har samma effekt, stärker den egna självkänslan.
Den högmodige kommer att avslöja sig när någon har synpunkter på någon trivialitet, t ex en ingrediens i maten på middagen som den högmodige ha bjudit på i all sin bländande generositet. Han blir narcissistiskt kränkt och en bottenlös ilska väller upp. En narcissistiskt kränkt person kan bli verkligt farlig under påverkan av sprit eller droger.
Hela snöbollen rullar. Det egna självförhärligandet och den andres omättliga krav raddas upp. Det goda och generösa förvandlas till att framstå som det är andras krav som tvingar fram det mesta av det bästa. Och det är den högmodige faller. Från väldigt hög höjd.
Godhetsapostlarna i den högre sfären är så kontrollerade av högmod så att de offrar sitt eget land för att hålla skenet uppe. Den falskhet, det vidriga lismandet inför framför allt EU, de oändliga harangerna av ingjutna floskler som badar i sur grädde och så på toppen av detta locka in högutbildad spetskompetens från världens fattiga länder till Sverige för att själva lägga beslag på det som borde ha stannat i de underutvecklade länderna.
Det förstnämnda är förstås den fullständigt vansinniga flyktinginvandringen som år från år slår nya rekord. Det är en massimport av bidragstagare för all framtid. Att dessa människor vare sig är fattiga eller har lidit någon större nöd i hemländerna spelar ingen roll. Det är symboler det handlar om. VI är de godaste av de goda, de generöstaste av de generösa och Carl Bildt, som har fått fnatt, uttryckte det som: Sverige är en humanistisk stormakt.
Det är ingenting annat än simpelt högmod i dess allra värsta form: Storhetsvansinne. Helt enkelt ett psykiskt sjukdomstillstånd.
När man sedan vänder på hela steken så gör man det genom en braindrain av de högutbildade experterna i de länder där de behövs som bäst. Var har då Godheten tagit vägen? Jo, till ett simpelt utnyttjande för att Sverige ska kunna överleva i den katastrofala situation som nu råder.
Så samtidigt som man tror att världen ligger vid deras fötter i djup hängivenhet och beundran så vänds Janusansiktet och avslöjar den mest motbjudande varelsen som finns på denna jord. Feg, hycklande och som alltid lierar sig med fienden för att rädda sitt eget skinn. Intoleransen för alla oliktänkande har passerat demokratins yttre gränser för längesedan. Samtidigt som man kräver outsinnlig tolerans från ursprungsbefolkningen.
Eftersom storhetsvansinnet har nått så sjukdomsalstrande nivåer ser och förstår inte makteliten att denna värld har avslöjat dem för länge sedan. Sverige är inget världssamvete eller någon "humanistisk stormakt". Det är bara en osedvanligt irriterande spyfluga som tycker att skit är gott.
På engelska heter högmod "pride", stolthet alltså. Ett ord som har en dubbeltydig definition. Att vara stolt över den man är, oavsett vilken sexuell läggning man har, är det som det årliga spektaklet Pride handlar om.
Men "pride" i den andra bemärkelsen är förbundet med det oäkta och falska. Ett förment uppvisande att hur god, generös och solidarisk man är, har en sekundär agenda. Man vill bli omtyckt, man vill framstå som en god människa med ett stort hjärta, och handlar i enlighet med detta. Så vad är problemet?
Problemet är att det inte är äkta. Det är i själva verket handlingar som utgår ifrån det egna egot. Man vill vara lite mer, stå lite högre än andra och har en narcissistisk föreställning om sig själv. Godheten bottnar inte, utan det är den godhet som ska göda det egna egot.
Det som gör högmodet så förödande är att välgärningar är av godo oavsett vilken avsikt som döljer sig bakom. Den högmodige blir hög på sig själv ju mer tacksamhet han /hon möter. Han föder sig själv med andras tacksamhet istället för att känna genuin medkänsla med andra.
På detta sätt kan den högmodige inte göra bättring, det finns ingen som helst anledning. Det är en win-win situation.
På detta sätt eskalerar högmodet. Man vill bara ha mer och mer tacksamhet så att man kan spegla sig i sin egen lyskraft. Slutligen sker det oundvikliga. Allt rämnar när omgivningen upptäcker att man har deltagit i en falsk föreställningsvärld, kugghjul åt den högmodiges spelarsenal. När falskheten väl har avslöjats kan aldrig en normal relation upprättas igen. Spegeln spricker från kant till kant.
Egentligen är det lite synd om den högmodige. Han har en låg självkänsla och försöker bara höja den genom sina "goda gärningar". För det är också så att den högmodige tar varje chans att platta till andra människor. Det har samma effekt, stärker den egna självkänslan.
Den högmodige kommer att avslöja sig när någon har synpunkter på någon trivialitet, t ex en ingrediens i maten på middagen som den högmodige ha bjudit på i all sin bländande generositet. Han blir narcissistiskt kränkt och en bottenlös ilska väller upp. En narcissistiskt kränkt person kan bli verkligt farlig under påverkan av sprit eller droger.
Hela snöbollen rullar. Det egna självförhärligandet och den andres omättliga krav raddas upp. Det goda och generösa förvandlas till att framstå som det är andras krav som tvingar fram det mesta av det bästa. Och det är den högmodige faller. Från väldigt hög höjd.
Godhetsapostlarna i den högre sfären är så kontrollerade av högmod så att de offrar sitt eget land för att hålla skenet uppe. Den falskhet, det vidriga lismandet inför framför allt EU, de oändliga harangerna av ingjutna floskler som badar i sur grädde och så på toppen av detta locka in högutbildad spetskompetens från världens fattiga länder till Sverige för att själva lägga beslag på det som borde ha stannat i de underutvecklade länderna.
Det förstnämnda är förstås den fullständigt vansinniga flyktinginvandringen som år från år slår nya rekord. Det är en massimport av bidragstagare för all framtid. Att dessa människor vare sig är fattiga eller har lidit någon större nöd i hemländerna spelar ingen roll. Det är symboler det handlar om. VI är de godaste av de goda, de generöstaste av de generösa och Carl Bildt, som har fått fnatt, uttryckte det som: Sverige är en humanistisk stormakt.
Det är ingenting annat än simpelt högmod i dess allra värsta form: Storhetsvansinne. Helt enkelt ett psykiskt sjukdomstillstånd.
När man sedan vänder på hela steken så gör man det genom en braindrain av de högutbildade experterna i de länder där de behövs som bäst. Var har då Godheten tagit vägen? Jo, till ett simpelt utnyttjande för att Sverige ska kunna överleva i den katastrofala situation som nu råder.
Så samtidigt som man tror att världen ligger vid deras fötter i djup hängivenhet och beundran så vänds Janusansiktet och avslöjar den mest motbjudande varelsen som finns på denna jord. Feg, hycklande och som alltid lierar sig med fienden för att rädda sitt eget skinn. Intoleransen för alla oliktänkande har passerat demokratins yttre gränser för längesedan. Samtidigt som man kräver outsinnlig tolerans från ursprungsbefolkningen.
Eftersom storhetsvansinnet har nått så sjukdomsalstrande nivåer ser och förstår inte makteliten att denna värld har avslöjat dem för länge sedan. Sverige är inget världssamvete eller någon "humanistisk stormakt". Det är bara en osedvanligt irriterande spyfluga som tycker att skit är gott.
Kommentarer
Vackert. På pricken...
Anders