Överklassen som dödade Sverige

Egentligen är det inte värda en enda rad mer än vad de redan har tilltvingat sig under 45 år. Men nu har journalisten och programledaren Micke Leijnegard skrivit en intervjubok: 68-orna - Vad blev det av ljuva drömmar? I denna intervjuar Micke några av de mest kända 68-orna: Jan Guillio, Suzanne Osten, Åsa Moberg och Claes Borgström.

Lyssna: Micke Leijnegard nyfiken på -68

Han har helt förutsättningslöst frågat dem om hur situationen ser ut idag och vad det tror på idag. Medvetet har han uteslutit de besvärliga frågorna om varför de stödde massmördare som Pol Pot och Mao. Bloggaren har inte läst boken, men de recensioner jag har läst är påtagligt splittrade. Micke är både en förundrad anhängare eller har en kritisk blick på detta släkte.

Leijnegards egna erfarenheter av denna mangel av åsiktsfascister är det  mest intressanta. När han säger att dessa var den sista generationen som fick tycka fritt slår han hårt spiken i bordet. Denna generation som tog det som sin uppgift att ifrågasätta allt: all kunskap, alla värderingar, alla kulturer och alla normer, förvägrade allt detta till de efterföljande generationerna. Mönstret på myntet var redan präglat för att aldrig mer kunna suddas ut..




Som ung journalist blev han nedsablad av en viss Claes Borgström, för att en artikel inte hade det rätta perspektivet sett ur den politiskt korrekta världsbilden. Sedan har det bara fortsatt.

Att många i denna generation har blivit så framgångsrika är att föräldrarna hade det knapert. Nedgångna bostäder som det regnade in i. Enbart kallvatten och ingen värme på vintern. Andra var födda i överflöd i den redan härskande klassen men som ofta hade fötterna nergrävna i tveksamma marker  Präglade av den tidens ideal om barnuppfostran  så var 40-talisterna uppfostran (och även 50-talisterna) släkt med den tyska "svarta pedagogiken".




Den gick ut på att fostra barnen till underkastelse och lydnad, för att göra dem till samhällsbärande och samvetsgranna medborgare. Den innebar en ständigt molande känsla av mindervärdeskomplex. Jantelagen i sin linda.

Upproret mot denna förtryckande föräldrageneration skedde på diverse olika sätt. Inte alla blev plakatvänster. Det man sällan talar om är att finns en överrepresentation i missbruk  hos denna generation som efter det att de hade lagt samhället under sina fötter, bara upplever tomhet. Kontinentala dryckesvanor och sällsynt socialt krävande mingelfester med överklassen har bidragit till en nödvändighet att vidmakthålla sin överlägsna hållning som samhällets bärande element.

Det allra mest slående med 68-orna är att de kom att bilda en ny överklass som ett svar på revolten mot just överklassen. De blev helgjutna borgarbrackor med tydliga manér och kännetecken för den styrande klassen. När man lyssnar på Guillio, Osten och Moberg känner man en stor frustration över deras självgoda uppblåsthet.

Trots allt tal om kollektiv och "gemensamma lösningar" har väl ingen generation regerat som värsta kejsarna. Ingen generation har tagit sig så mycket makt att besluta om enskilda människors liv.

Det värsta alla kategorier var emellertid deras omfamnande av post-modernismen som den ursprungligen presenterades av Frankfurtskolan. Enligt deras "kritiska teori" finns inga bestämda värden, utan allt har sitt ursprung i rent subjektiva upplevelser. I en post-modernistisk värld finns inga empiriska sambandsmodeller utan enbart klassers och andra gruppers förhållande till sin egen miljö. Detta är jordmånen för den kulturmarxistiska politiska korrektheten vi befinner oss i idag.

Här i Sverige är Frankfurtskolans kritiska teori gängat med  kulturrelativism och självförnekelse och detta innebär i praktiken att sanningar definieras av politiker och media. Numer har detta implementerats på samhällets samtliga nivåer: Universitet och forskning, skola och förskola, parlamentarisk representation och domstolar. Det är en utveckling mot totalitarism och politiskt vanstyre.

40-talisterna kan berömma sig för att ha gjort Sverige till ett fattigt land (fast rik stat) med enorma motsättningar  och utan lösningar. En brottslighet som man enbart förklarar utifrån sociala faktorer, en uppväxande generation utan drömmar, en pågående nedmontering av gemensamt arv och historia, en förstörelse av gemensamma tillgångar, ett kulturellt och värdemässigt förfall, allmän likgiltighet och egoism, undanträngande av kunskap till förmån för social fostran, och framför allt stigmat och repressalier som möter de "otrogna" och olydiga

Även om vi kommer att döma 40-talisterna till ett evigt helvete, så går deras dåd inte att göras ogjorda. De uppblåsta borgarbrackorna i sina tiomiljoners-våningar i Stockholm innerstad, lever i högönskad välmåga, medan deras barn och barnbarn kommer att leva i ett ständigt förtryck av det samhälle som 68-orna ville ha.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK