Midsommar i våra hjärtan

Framlidne författaren Kerstin Thorvall var otroligt rolig att läsa, fast tydligen hade hon varit en urusel mamma. I en krönika för eoner sedan skrev hon: "Att vara sjutton år och vara ensam på midsommarafton skapar neuroser för livet även om det skulle slå till och bli hur roligt som helst fem år senare"

Jag vet inte jag. Midsommar var en skräckhelg när jag växte upp. Mamma tvingade på mig fluffiga känningar som slutade för tidigt i midjan för att sedan slå ut som en blåklocka under. Jag mådde illa av utstyrseln och ville helst sitta i en buske tills leken runt majstången var slut. Men... mamma skulle till varje pris tvinga mig till "små groderna". Men jag vägrade bestämt. Aldrig jag skulle sitta och hoppa i denna maskeraddräkt. Nej, faktum är att jag aldrig har dansat "små groderna". Istället blev mina framtida midsomrar av den mer okonventionella sorten. Så jag antar att Thorvall hade helt rätt: hemska midsommaraftnar under uppväxt och tonår skapade neuroser för livet.

En av mina absolut bästa midsomrar var den som jag och ett gäng tillbringade i Säter. Nära till mentalsjukhuset och allt. Vi tältade på ett kapat område där det bara fanns helgalna ungdomar. Från torsdag kväll t o m söndag var stämningen på topp. Gitarren gick laget runt, fast egentligen var det bara hmmm bloggaren som kunde spela.

På själva midsommarafton, bakfulla och eländiga gick vi ner till själva samhället, åt och tog springnota. Men sedan bar det av till Säterdalen, Folkparken. Det är (hoppas fortfarande) en fantastisk plats. Tivoli, en rejäl svart å och omgiven av grönska som inte är den minsta tuktad. .

Senare på kvällen skulle Lill-Babs uppträda. Hon var verkligen het på den tiden. När själva turnébussen visade sig hoppade fler av oss rakt ner i ån, med kläder på och allt. Eftersom Lill-Babs karavan var rätt lång så fordrades det fler hopp i åa.för att vi skulle var säkra på att Lill-Babs verkligen såg vår hyllning till henne. Sedan vid själva showen satt vi med blöta kläder och klapprade tänder.

Lill-Babs var ett riktigt krutpaket. Hon har alltid varit bäst på scen. Den här showen rockade ass och hon svettades ner hela scenen.

Så resten av natten gick åt till att torka runt lägerelden. Men redan på morgonen dagen efter var det dags att bada igen.Med kläderna på. Eftersom det här var under hippieepoken så hade folk på sig lite vad som helst. En kille hade klippt till en fotboll och satt den på huvudet. En annan bar en komplett indiandräkt. Och vissa hade inte på sig något alls.

Jag träffade en kille som var helt fantastisk. Tyvärr var det så att han bodde i Oslo. Fast på den tiden fanns det inte tid att sörja, snart skulle man ju vara trettio, hemska tanke.

Epilogen till denna intensiva midsommarhelg var en svår halsinfektion, inflammation i stämbanden och med stränga order från doktor att inte öppna munnen på en vecka. Så kan det gå.

Midsommarafton är det närmaste vi svenskar har till nationaldag. Gemenskapen, ritualerna, färskpotatis, sill, nubbe och sedan det mest omistliga: svenska jordgubbar med grädde. Vi sjunger och skålar, hyllningen har inget att göra med någon gammal midsommarblot eller dansande under månen. Nej, vi hyllar den svenska sommaren och att vi har varandra i en nationell gemenskap.

Instängda i mörker och kyla i 9-10 månader per år, släpps vi ut på bete några få månader som vi intensivt utnyttjar till bristningsgränsen. Den svenska sommaren: kort, oberäknelig, nyckfull men just därför så älskad. Den kulminerar med midsommarafton ett par veckan efter skolavslutningarna som nu tyvärr har drabbats av PK-pekpinnarna.

Men midsommar, den kommer de aldrig åt. För att den firar de själva på det klassiska sättet. Fast i finare sommarhus med finare utsikt och med finare sprit.

Tyvärr är det dock alltför få som upplever midsommarnattens mest magiska period. Den mellan 3 och 5 på morgonen. Det är då älvorna dansar över ängarna och hagarna. Kondensen från marken möter den varmare luften ovanför. De virvlar stillsamt lite som de vill, det finns inga färdiga metoder att mäta älvornas dans. Och varför skulle man det.

Vi var några stycken som tillbringade sommarnatten i en amerikanare, en Cheva tror jag det var, cab. Vi körde långsamt genom det trollska landskapet och magin trängde sig rakt in i varje por. För den svenska midsommarnatten är magisk. Alldeles tyst sveper den om oss i ett försiktigt famntag. Det är ett av livets peak-experiences. Vi är ett med sommarnattens märkliga förbindelse med evigheten.

En annan sådan upplevelse men på en helt annan nivå var när vi flög från Chicago till Stockholm. Det blev natt någonstans över Atlanten och vi såg hur solen gick ner i horisonten långt, långt bort. Men strax innan den skulle försvinna ner så började den gå upp igen till en ny dag och vi hade då passerat en gräns mellan två kontinenter. Där solen hade gått ner låg himlen ovanför tonad i orange, men när den började starta upp igen var himlen ljus och nyfödd. Som tur är så har jag detta magiska ögonblick på foto.

En inte alls romantisk man med total avsaknad av kontakt med det magiska, satt snett bakom oss. När vi för ett ögonblick lämnade våra platser hade denne sura citron varit framme och smällt igen fönsterluckan. När vi återvände vände vi oss om och log och öppnade genast luckan igen. Han såg mordisk ut och placerade flygpläden över huvudet.

Så även om jag genomled ett mångårigt midsommarhelvete, så har det inte resulterat i att min förmåga att uppleva midsommarnattens magi alls påverkats. Kanske just därför.