Snyfthistorier = kommersiellt utnyttjande av barn

Otaliga har de varit, snyftiga och jämmerliga historier om barn som skall utvisas, mödrar som tvingas skiljas från sina barn, sjuka barn, apatiska barn, ensamma barn, barn som varit fem år i Sverige men nu utvisas o s v. etc.. Men det gäller inte bara asylbarn, utan även inhemska barn som anses som utsatta.

Dessa berättelser vädjar till människors (läs kvinnors) hjärtan snarare än hjärnan. Här har vi ett typexempel på en snyftberättelse. Sara 31, ska utvisas hem till Elfenbetskusten. det är bara det att hon har fött en flicka i Sverige som då alltså är svensk medborgare.

Gemensamt för snyfthistorierna är att det mesta inte berättas. Orsaken till utvisningen är inte intressant, och varför Sara inte tar med sig sitt barn tillbaka till E-kusten framgår inte. Likaså varför Sara valt att stanna kvar i Sverige i 18 månader trots avslaget. Merit Wager har sina "miggor" som berättar om bakgrunden till utvisningar och likaså vilka otroliga asylhistorier man är tvungen att svälja på inrådan från GD. Trots att de beviljar hälften (2012) av asylanternas ansökningar om PUT, ylas det ständigt från vänster håll om "inhuman och restriktiv flyktingpolitik". 2009 beviljades 31 procent asyl, så i själva verket blev nära 20 procent fler flyktingar beviljade PUT år 2012. Och till dessa PUT kommer sedan hela släkten som anhöriga efter. Anhöriginvandringen är 3 ggr större än flyktinginvandringen. Till dessa kommer kvotflyktingar och de med "särskilt ömmande skäl".

Sverige är det land som intar en särställning när det gäller flyktinginvandring. Och den arbetskraftsinvandring man helt obegripligt har infört, är inte behäftad med några som helst kriterier och villkor till skillnad mot andra Västländer.

Hela denna flykting- och invandrarindustri genererar hundratusentals jobb. Men inte genom att invandrarna själva börjar jobba, utan att redan svenska medborgare får möjlighet att att dryga ut kassan. De ensamkommande flyktingbarnen(?) har ju boenden med 100 procent bemanning t ex. Till dessa tillkommer advokater, goda män, språkundervisning, sociala insatser, kommunala och statliga "program", uppbyggnad av diverse institutioner och kulturell verksamhet, ungdomssatsningar, polis, domstolar, allmännyttan bl a.




När utvisning av barn som är sjuka är aktuella, uppstår en hel gråtepidemi med medias snedställda framställningar som bakgrund. Alla är med på tåget; oändliga debatter i radio och TV, Migrationsverkets försvar för beslutet och naturligtvis indignerade politiker som inte har en aning om var beslutet kommer ifrån, men ändå får stå "till svars".

Ett typiskt exempel på när dimridåer läggs ut är i fallen med de apatiska barnen. Ju mer publicitet, ju fler blev de apatiska. De apatiska blev en symbol för medias systematiskt utnyttjande av denna företeelse i syfte att sälja och "bli ett namn". De apatiska barnen blev sjuka under tiden familjen väntade på PUT. När de senare beviljades detta, blev barnen friska. Otroligt, oförklarligt, enligt expertisen.

Sanningen om de apatiska barnen lär vi aldrig få veta, bara att det var en fråga om ren barnmisshandel i många fall. Det finns en psykiatrisk diagnos: Münchausen by Proxy, som innebär att föräldrarna, särskilt mamman, gör barnet sjukt; antingen genom renodlad, fysisk misshandel eller psykisk påverkan för egen vinning. Till föräldrarnas försvar så är detta en psykisk sjukdom.

Man väljer ut de sköraste av barnen och suggererar detta till att må allt sämre. Påverkan är subtil men fullt synlig för en utomstående. Det är grymt, så grymt att det borde leda till fängelse.

Sedan finns det då fall som är simulerade eller att man helt enkelt drogar barnet. Det är ett spel för gallerierna och dessa gallerier använder dessa barn till att sälja lösnummer och ge höga arvoden till ett antal meriterade eller omeriterade "experter". A win-win situation. Därmed blir media en bidragande part i utnyttjandet och misshandeln av oskyldiga barn.

F d journalisten Gunnar Sandelin skriver:

"Under åtta år (därefter) var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna. Sedan dess har jag funderat över orsakerna till att de ledande opinionsbildarna har så dålig verklighetsförankring i frågan. Hur många inflytelserika journalister har haft ett längre sammanhängande arbete i den verklighet som de varje dag vinklar sina rapporter utifrån? Våra opinionsbildare lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och tyckare tillhör en övre medelklassrsom inom sina reservat ostört kan värna om sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers intolerans. På SVT kallade vi den genomsnittliga tittaren för "Nisse i Hökarängen"."

Det är alltså meningen att vi ska sitta i sofforna och gråta ikapp, då har TV fått till stånd en bra show. Och då är inte SVT någon kommersiell mediekanal.

Allt detta tillsammans bildar en osmaklig och giftig anrättning baserad på blandade ingredienser av egenintresse, vinstsyfte och en utökad offentlig sektor med utökad makt över medborgarna. Som sagt, ett öststatsliknande klimat där man slår alla oliktänkande i huvudet med epitetet "värdegrund" där "allas lika värde" utgör ett skarpsladdat vapen för att tillintetgöra oliktänkande. Karl-Olov Arntsberg skriver följande som svar på alla "godkända" institutioners resonemang (här Riksteatern) efter SD:s inträde i Riksdagen 2010:

"Mia Larsson säger att de måste acceptera att Sverigedemokraterna blivit demokratiskt valda men att det inte hindrar Riksteatern från att bestämma hur dialogen med dem ska se ut. Hon säger: ”Vår värdegrund är allas lika värde och Sverigedemokraterna delar inte den värdegrunden”."... 

..."För att börja i den ände som jag är övertygad om att Riksteaterns företrädare inte skänkt en tanke, så bevisar de redan i detta korta påstående att de inte alls tillämpar värdegrunden om ”allas lika värde” därför att i så fall hade de givetvis inte ifrågasatt Sverigedemokraterna. Genom att vilja utesluta dem markerar de ju att Sverigedemokraterna inte har samma värde som andra demokratiskt valda politiska partier."..

 .."Värdegrund är ett begrepp som smugit sig in bakvägen i det politiska landskapet. Den eller de som inte har rätt värdegrund är det legitimt att mobba. Värdegrund är med andra ord ett begrepp som vänder sig mot rätten att tycka och tänka fritt. Visst, tänk fritt du, men då får du inte leka på våran gård."

Kunde inte ha sagt det bättre själv.