Hur långt är man beredd att gå?

I takt med att åsiktsnarkomanerna växer i såväl styrka som del av det allmänna utrymmet så krymper detsamma för den allmänna medborgaren. Sedan människans urtid har koncentration av makt inneburit att maktens företrädare blir allt galnare eftersom glappet till verklighetens folk och dem själva bara växer, växer och växer.

Inom psykologin brukar man tala om 'reality testing', verklighetsprövning. När man ska diagnostisera en patients sjukdomsinsikt så använder man sig av reality testing. Vanligtvis gäller det paranoida vanföreställningar. Hur sannolikt är det att grannen har planterat in mikrofoner i hushållsapparater och går in med en lasernyckel för att förgifta patientens mat?

Det är svårare än man tror att ställa frågor som får patienten att börja tvivla på sina egna tankar. Överhuvud taget, sjuk eller inte, är det svårt att få människor att inse att deras tankar och föreställningar inte är realistiska, eller ens tillämpbara i den miljö där man lever. Många lever helt enkelt i en dröm. Man lever inte sin dröm däremot, det är väl därför man väljer att leva i en falsk föreställning istället.



Just nu bevittnar vi detta scenario. En maktelit som avlägsnar sig från folket och dess basbehov, för att istället    spela roulette med hela landets grundläggande värderingar. Det mediala utrymmet tilldelas bara åsiktsmaskiner som bara tycks ha ett enda syfte: Att fördöma, sjukförklara och vederlägga uppfattningar som grasserar i folkdjupen.

De härskartekniker som man ofta brukar referera till i "vit, kränkt man" är man själv proffs på. För att kunna vederlägga andras verklighetsbilder, så krävs det härskartekniker som osynliggörande och förlöjligande. Att skapa en atmosfär där det innebär en försämring i människors sociala anséende om man uttalar "fel" tankar, är härskarens perfekta vapen och innebär att hans makt utökas. Och med detta den grandiosa självbilden. En härskares galenskap växer i takt med att den grandiosa självbilden förstärks.




De galna despoter som världen har skådat och tvingats lyda genom historien har det gemensamt att de utökade och förstärkte sin makt över folket genom härskarteknikerna osynliggörande, förlöjligande och förakt. Den grandiosa självbilden utvecklades till ren sinnessjukdom. Denna mani åtföljdes av paranoia för att man någonstans visste att man själv hade fel och att folket hade rätt.

Det vi just nu upplever i Sverige är en form av detta. Visserligen har vi inte en diktator, vi har en hel stab av diktatorer istället som s a s delar upp vansinnet mellan sig. De skulle aldrig klara en reality testing utan skulle bara likt papegojor upprepa de invanda fraser som man inte längre förstår.

Ett statssystem som det svenska bär den egentliga skulden. Och det är vi, medborgarna, som har möjliggjort det hela. Genom att val efter val rösta fram ett parti, S, så röstade vi också fram ett politiserat samhälle. Det var i slutet av 60-talet och Olof Palme som politikers inflytande över precis allt etablerades. Idag är det inte möjligt att som enskild medborgare göra något som inte involverar någon form av politisk inblandning.

Ett exempel: Bloggaren har epilepsi sedan 30 år tillbaka och är i behov av livslång medicinering. Medicinerna är förenade med risker och får inte rubbas annat än med yttersta försiktighet. I fredags tog den ena medicinen slut. På apoteket visade sig att det inte fanns något uttag kvar. På helgerna är neurologmottagningen stängd så jag ringde till akuten (vad ska man göra?). Men akuten skriver aldrig ut mediciner via telefonsamtal etc etc. En massa sedvanligt schabbel av papper som försvinner och att "ingen vet" resulterade i att jag ännu på onsdagen inte hade fått något recept.

Enligt Fass så kan en ett sådant avbrott av medicinen innebära "multipel organsvikt, massiva kramper och slutligen döden". Eftersom jag fortfarande lever så fixade det sig till slut genom min husläkare.

Men för en gångs skull så beslutade jag mig för att anmäla det inträffade. Letade febrilt på nätet efter Patientombudsmannen som tidigare har funnits. Nix, finns inte längre. Den har ersatts av något som heter Patientnämnden. Denna nämnd som alltså ska bedöma i hur hög grad sjukvården har svikit sin uppgift och de konsekvenser det har fått, består av politiker!

Naturligtvis anmälde bloggaren inte det inträffade till denna "nämnd". Istället har det gått iväg ett brev direkt till Socialstyrelsen. En politisering av samhällets minsta nämnare är förödande för ett lands demokrati. Att domstolarna befolkas av politiker är det ultimata beviset för en icke-rättsstat.

Men naturligtvis är inte alla politiker av ondo. Istället är det typen av politiker som avgör skillnaden mellan ett demokratiskt land och en demokratur som Sverige.

Barack Obama och hans presidentkollegor genom den amerikanska historien har varit idépolitiker. Man har visioner men inte absolut makt att genomföra dessa. Utan Ronald Reagen's visioner och beslutsamhet tillsammans med Margaret Thatcher (en annan idépolitiker) skulle fortfarande Sovjetunionen och det kalla kriget finnas kvar. Nuvarande engelska premiärministern David Cameron är en idépolitiker. Här i Sverige hade vi ju Per-Albin Hansson som främste idépolitiker. Den i nutiden ende idépolitiker som Sverige har, saknar makt: Carl Bildt. För er som minns: När han skrev regeringsförklaringen 1991 var målet: Ny väg för Sverige. Idén var att Sverige måste genomgå ett systemskifte för att kunna fungera optimalt för folkets och landets bästa.

Men alla dessa intentioner kördes över av en viss Bengt Westerberg som istället öppnade portarna för 100.000 balkanflyktingar och började anklaga var och varannan kritiker för att vara "rasist". Westerberg öppnade upp för det vanvett som nu präglar makten i sitt elfenbetstorn. I backspegeln är det svårt att förstå att skärpte Bildt så totalt lät sig köras över av despoten Westerberg.

Westerberg var en maktpolitiker. Han var inte den förste och han är definitivt inte den siste. Nuvarande Reinfeldtregeringen är nog den största samling maktpolitiker Sverige någonsin har haft. Smaka på ordet "statsbärande". Det är vad S alltid har kallat sig för. Ända tills nu när Reinfeldt har förklarat att M är det nya "statsbärande" partiet. Att "bära staten"? På axlarna då? De luktar unken grandios maktfullkomlighet lång väg.

Idépolitiker kan naturligtvis även vara destruktiva och rent av monster. Hitler, Lenin och Mao var idépolitiker. Men till skillnad mot den amerikanske presidenten hade dessa tre också absolut makt och det är en kombination som öppnar upp för det galopperande vansinnet.

Det "statsbärande partiet" kan göra vad som faller det in. Det är vissheten om denna makt som gör dem  galna. Om de dessutom förfogar över medlen så kan resultatet bli hur illa som helst.

Just nu har vi en situation i Sverige där verkligheten har förpassats in i skamvrån till förmån för en allt galnare maktelit som har gått över gränsen såväl mentalt som demokratiskt. Vi ska "tjäna" det s k välfärdssamhället tills vi stupar för att försörja en katastrofalt ökande underklass som kommer hit och aldrig kommer att fungera, d v s ointegrebara analfabeter, kamelfösare, mattknytare och fåraherdar.

Vi är objektifierade, det är på detta sätt övergreppen kan ske. Det är ungefär som sjukvårdsjargong: "Blindtarmen på sal 3".

Det är det ökande avståndet till medborgarna som skapar en härskande klass med total makt, t o m över objektens eventuella tankar. Eller rättare sagt vad man i sin galenskap, tror att objekten tänker. De maktpolitiker som Sverige har idag har passerat the point of no return. Deras folkförakt tränger ut ur varje por.under de strikta kostymerna/dräkterna.

Men grandiositeten och föraktet får ett pris när paranoian hugger tag i dem. Just nu ser man sverigedemokrater i varje hörn. Även de som inte är sverigedemokrater får detta skammens och ondskans gravering i pannan helt enkelt av den anledningen att de intar en motposition till maktens språk. Exemplet Helena Edlund är slående, prästen som har haft mage att utmana själva översteprästinnan själv: Helle Klein, blir av denne utsatt för en hatkampanj utan motstycke. Och Edlunds koppling till SD är helt enkelt en lögn, som ett par av kommentatorerna redogjorde för i förrförra inlägget.

Lögner, smutskastningskampanjer å ena sidan. Men försåtligt överslätande när någon har kackat i maktens egen korridor. Ja, förutom då Reinfeldts åthutning av Tobias Billström och hans infama påstående om att människosmugglare knappast är blonda och blåögda svenskar.

Maktpolitiker drivs alltid av en önskan om ännu mer makt. Att skruva åt tumskruvarna ännu lite hårdare om än alltmer kuvat folk som snart inte ens vet om att de är kuvade. Tvärtom hörs ständigt rop på ännu fler politiska ingripanden. Det handlar ju om den s k Välfärden vilken vi har lurats att tro att den är världens främsta.

Så hur långt kan man gå i att experimentera med folket och nedlusa våra hjärnor med lögner och hot om vartannat? Att skrämma de flesta till tystnad har man lyckats med. Vad kommer sedan?

När når det ut i de stora folklagren att vi har godhetsapostlar försedda med både horn och bockfötter som för länge sedan har glömt sin viktigaste uppgift: Att verka för de egna medborgarnas väl och ve i första hand?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"