Nationalstaten är en förutsättning för demokrati

Bloggaren har alltid hävdat värdet av en nationell identitet. Den placerar människor in i ett sammanhang och för oss alla närmare varandra. Motsatsen är det vi upplever idag. Splittring och fragmentering och slutligen upplösning. 

Att hävda betydelsen av en nationell identitet brukar bemötas med skeptiska ögon, bland vissa fientlighet. Det brukar sammankopplas med nationalism. Och ingenting är så fult i Sverige som nationalism. Det har gått så långt att nationalism betraktas som fascism, när det i själva verket innebär det motsatta.


Den s k Välfärdsstaten skapade en osund form av oberoende. Sunt oberoende innebär att man är självständig och tar ansvar för sina handlingar. Självständighet är nödvändigt för ett samhälles fortlevnad.

Men Välfärdsstaten medförde att bara rättigheter fanns. Utan ansvar blev svenskarna ganska odrägliga. Självtillräckligheten och egoismen spred sig igenom folklagren för att stanna. Individualism kan förklaras utifrån olika index, det bästa måttet får man om man kopplar dem till varandra. Politisk individualism kan ha fullständigt motsatta definitioner beroende på´vem det är som formulerar dem.


Amerikansk individualism innebär individens självständighet i förhållande till staten. Betoningen på frihet under ansvar är central och företräder en klassisk liberal idétradition. Välfärd skapas via NGO:s, civilsamhället. Demokrati är mest en lokal sådan, där människor tar beslut som rör närmiljön, t ex vem som ska väljas till rektor på barnens skola. Staten har en underordnad roll.

Den andra definitionen av individualism är i princip den motsatta. Här har Sveriges legat i en överlägsen ledning sedan många år. Svensk individualism innebär frihet från ansvar. Den stora offentliga sektorn och staten har byggt upp stora institutioner som ersätter familjens ansvar för gamla föräldrar och barn under arbetsdagen. Staten har övertagit de åtaganden som normalt sett vilar på individen. Därmed är individen fri att förverkliga sina drömmar och idéer, utan att bry sig om några bördor från den personliga närmiljön.



Vi har lyckats över förväntan med detta. Familjer är inte statiska utan finns i oändliga blandformer.Vi "lämnar och hämtar" våra barn som en konsekvens. Föräldrarna ligger på äldreboenden och sövs ner med lugnande mediciner. De får endast sporadiska besök. Vi är befriade från ansvaret att ta hand om... det mesta.
Det här slitna begreppet "satsa på dig själv och skit i andra" är inte helt fel i sammanhanget. Men är vi lyckliga?

Snarare tenderar det att skapa stora hål inuti individen. Andlig fattigdom. Om man har kopplat bort sitt ansvar för det störande i tillvaron, så blir inte friheten fri. Istället tenderar man att fastna i rutiner och scheman; "livspusslet".

En annan följd av statsindividualismen är att sammanhållningen människor emellan löses upp. Var och en är upptagen med sitt. När vi umgås så är det med ett annat par som är precis likadana som oss själva. Men avståndet till alla utanför den innersta kretsen blir ansiktslösa och oväsentliga. Det splittar och fragmenterar det starka samhället som för övrigt också lever ett eget liv.

Den sammanhållning som ett tätt förbund med nationalstaten och en nationell identitet utgör, tas upp av Karl-Olov Arnstberg i sin bok Typiskt Svenskt - 8 essäer om det nutida Sverige.. Lena Andersson i SvD recenserar:
"Med ”Typiskt svenskt” vill Karl-Olov Arnstberg ringa in vad svenskheten har blivit och gjort svensken till. Han återvänder ofta till paradoxen att folkhemmet födde en extremt individualistisk människa. Välfärdsstaten gjorde invånarna så fria från varandra att den underminerades.
Förutsättningen för folkhemmet var nämligen ett starkt socialt kontrakt, att man var villig att betala för andras välfärd. Vi ville inte ta hand om dem själva men ville heller inte se någon lida, så vi köpte oss frihet med skatterna." 
Världens högsta skatter accepterades just p g a detta. Men vi förlorade något på vägen: Frihet. Genom skatt på skatt på skatt utarmades våra personliga tillgångar. Vi blev så oberoende att vi p g a dåligt med pengar inte kunde förverkliga våra drömmar. Individualismen skapade paraxodoxalt ofrihet.

En poltisk-kulturell konsensus som syftar till att till varje pris försvara den s k Välfärdsstaten, har lett till eländesrapporter från fattiga länder, "fattiga barn" i Sverige och "ensamkommande flyktingbarn. Man utnyttjar svenskarnas akilleshäl: Barn. Allt ger en indikation om att "vi behövs", d v s politikerna och den kulturella eliten. Poltiskt korrekt propaganda strömmar ur TV- och radioapparaterna, program som är tätt knutna till makten.

Nationalism är ett begrepp som nämns i samband med Nazi-Tyskland och Mussolini. Om folket återgår till att uppgå i en förenad nationalstat så undermineras det politiska system som Sverige har byggt upp under 80 år. Så det är bäst att skrämma, varna och hota. Och helt enkelt hindra folket att känna sammanhållning.

Arnstberg är en varm anhängare av nationalstaten. Just för att sammanhållningen och gemenskapen människor emellan är central. Det är bara i mötet med andra som vi utvecklas och ser verkligheten utanför den egna tomten. Ett land med en stark nationell identitet blir mer tolerant mot oliktänkande och andra folk. Inte tvärtom vilket hävdas från PK-håll som då ser existensen för den egna legitimiteten försvinna ut genom fönstret.

Så här skriver Mikael Jalving efter ett samtal med Arnstberg:
"Fra venstre bliver nationalstaten kaldt reaktionær og farlig pga. Anden Verdenskrig. Nationalstaten angribes også indefra - af multikulturalismen. Som forventer, at mennesker, der aldrig før har prøvet at leve i en nationalstat, pludselig skal kunne det, selv om de typisk er solidariske med deres egen etniske gruppe frem for med nationalstaten.« Hvad er konsekvensen? »Solidariteten falder sammen. Nationalstaten hviler på arbejde og skattebetaling, og mister vi nationalstaten, så overlader vi magten til storkapitalen og finansfyrsterne, der kun interesserer sig for penge. Da går demokratiet også fløjten. Mister vi nationalstaten, mister vi alt. At ikke engang venstrefløjen forstår, at nationalstaten er demokratiets garanti, det er måske det største svigt af dem alle.«
Jalving är inte nådig mot den svenska vänstern. Men har han inte rätt? Har man ingen förankring i en nationell identitet och med nationalstaten, så faller även demokratins berättigande. Vad ska vi med den till?

Vänsterns söndermanglade Sverige går mot en oviss framtid. Var det det här de ville 1968?

Kommentarer

Anonym sa…
Det är mycket sorgligt att se förvandlingen av Sverige när 68- vänstern har haft landet i ett strypgrepp. Nu när man såg unga politiker och revolutionära ungdomar som ropade "no borders no nations no deportations"och bråkade med polisen i samband med Revaprojektet så såg man Olof Palmes barn. Han var en katastrof för Sverige och mannen som började med nedmonteringen av nationalstaten med sina revolutionära ideer och han svek det svenska folket.

http://www.newsmill.se/artikel/2013/01/09/olof-palmes-feltolkning-av-v-rlden-skadade-sverige
Anonym sa…
Du är så klok.Jag älskar dig och spelar gärna "September in my heart"
MVH C.H.
Anonym sa…
Den här sista kommentaren från CH förstår jag inte alls. Maj, kan du inte be CH komma åter och för oss dumbommar förklara vad han/hon (inte hen) menar.
Anonym sa…
Enkelt.Har alltid älskat det hon skriver.Och lyssnar med nöje på hennes musik.Sök på youTube.Bästa hälsningar: CH

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"