Den rekonstruerade döden

Filosofi, psykologi och fysik. De är bloggarens definitiva favoritämnen. Filosofi är läran om logiken och är nära släkt med både matematik och fysik, vilket man kanske inte vet. Psykologin är dess raka motsats. Läran om den ologiska människan. Det är denna kontrast i tillvaron som gör den njutningsbar. Och kanske uthärdlig.

Jag har läst några väldigt intressanta artiklar som ligger i det här spänningsfältet. I The Crumbling Swedish Welfare State av S.R Larson (obekant): Han skriver om det faktum att vi, the Swedes, luras, luras och luras så till den grad att vi fungerar som humlan som flyger fast den inte kan. Men det vet den inte om, utan fortsätter därmed att flyga,

Till viss del låter vi oss luras för att vi vill bli lurade. Att Sverige t ex är ett rikt land, t o m ett av världens rikaste är ren bullshit. Vi var ett av världens rikaste länder 1970. 2011 låg vi som nummer 21 eller 22 beroende vilka som höll i linjalen. Mätningsmetoden är BNP, vilket inte säger oss mycket. Sveriges BNP består till 50 procent av statens inkomster, d v s våra skatter.

Larson beskriver Sverige som ett land på väg mot avgrunden. Bara det faktum att det inte etableras några nya företag och har inte gjort så på 50 år, så blir utsugningen av den privata marknaden bara större och större. Istället ska vi alltså kunna/bör jobba tills vi är 75. Och det bara för att till varje pris hålla igång ett system som är så fullt av hål att det snart inte hänger ihop. Utnyttjandet av sjuka som måste jobba, arbetslösa som får jobba gratis etc är utslag av en avhumanisering och ett folkförakt från en statsminister som är halvt galen.

När vi dessutom importerar 100.000 arbetslösa per år så är framtiden mer än dyster. Den s k Välfärden klarar inte av att hålla alla under armarna. Vi går mot ett socialt kaos.




Per Bylund skriver i Ludvig von Mise Institute samma sak men ur det psykologiska perspektivet. Vi har alla blivit korrumperade av vårt system, eller fångar om man så vill. Vi är distanserade från varandra, våra barn, våra föräldrar och mest från våra föräldrars föräldrar. De får ligga och självdö på¨undermåliga välfärdsinrättningar. Föräldrarna själva är så upptagna med självförverkligande att de inte längre ens tar hand om sina barn tillräckligt.

Egoismens utbredning i Det Stora Samvetet, bristen på empati och avsaknad av rättstänkande, är ett utslag av att vi aldrig behöver ta riktigt ansvar. Vi efterfrågar bara rättigheter, fler och dyrbarare "reformer" som ska utmynna i fler rättigheter. Men ett sådant folk är inte länge stolt. De har fastnat i ett systemberoende och hänger som klasar på ett rönnbärsträd. Stoltheten tog slut med våra far- och morföräldrar. Utan stolthet har vi heller ingen egen vilja till förändring. Eller snarare, inte ens en tanke på förändring. Utan stolthet låter vi staten och alla dess underhuggare göra vad de vill med oss, och av oss.

Det sekulariserade samhället som vi är så stolta över har i själva verket urholkat oss i ängslighet och ångest över vad som än presenteras av en medievärld som står ohälsosamt nära makten. Döden hänger över våra huvuden men i form av hot, varningar, förmaningar och katastrofscenarier. Allt sammankokt i den kommersiella pressen som öser villfarelser och rena lögner över oss. Det värsta är att vi tycks tro på det. Kristendomen har ersatts av en religiös tro på vetenskapen.

Det skriver Susanne Wigorts Yngvesson i SvD under rubriken: Vi sprattlar i ett garn av rädslor.

"Journalistiken uppvisar en förmåga att framställa sanningskonstruktioner som, om de bara har ett uns av trovärdighet, får oss att förändra vår livsstil. Åtminstone tillfälligt.
Journalistikens och forskarnas larmrapporter av­löser varandra. Ur forskarnas perspektiv kan slutsatser om resultat och konsekvenser vara omstridda. Men när larmen löper som ett varsel om död och kaos genom journalistiken så framställs forskarna som eniga. "

Det handlar i slutänden om makten över våra liv. Den sjuka och korrupta pressen är så lierad med makten att konsensus blir total. Och människor väljer till stor del att tro på detta och lyder som en skock får. Det kanske rent av är så att vi vill tro att detta är sant. När "de" säger att bara vi agerar si och så slipper vi dö. De regelbundna rapporterna om t ex nya behandlingsmetoder för cancer, brukar uttryckas som att " risken att dö minskar". Man rekonstruerar döden som något som bara eventuellt inträffar.

Den sekulariserade välfärdsstaten är i varje liten detalj byggd för det kollektiva medvetandet. Där har den trasslat sig in i folkets själ och får oss att tro mer på staten än oss själva. En materialistisk livstil, invaggade i en fet lögn och skrämda av olika nycker som media producerar, gör oss som individer till tomma skal. I värsta fall. Rädslan som byggs upp hos, framför allt kvinnor, resulterar i att man vänder sig till politikerna för att de ska skydda oss mot det nya hotet. Rädslan skapar jobbtillfällen för läkare och terapeuter, dagis- och skolpersonal,  media, livsmedelsbranschen och läkemedelsindustrin, kvacksalvare och alternativkultur. Hoten är alltså i förlängningen ren buisness. Plus att det göder välfärdsstaten. A win-win situation.

Avsaknaden av en religiös tro är förenat med en stor tilltro till staten. Ett katolskt land som t ex Italien, har ingen tro på politik, de föraktar den. Sverige ligger i topp när det gäller: sekularisering, tilltro till staten och individualism. Det sistnämnda är snarare det jag nämnde tidigare; behovet av självförverkligande. Sambandet dem emellan är inte så svårt att se: Staten ersätter Gud och statens omhändertagande av alla tänkbara störningsmoment, leder till att man satsar på sig själv och skiter i andra.

Det låter onödigt hårt, det finns många hjälpsamma människor. Men de brukar ha en sak gemensam: De tror på Gud i en annan omfattning än den ordinarie Svensson. Kärlek till vår nästa är nödvändigt, vi får aldrig tappa bort denna. Det är en av de grundprinciper som ligger i vårt kristna kulturarv.
 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många