Jämlkhet är som SSRI

Bloggaren har nu flyttat tillbaka hem till staden. Sitter nu i en liten lya på 21 kvm. Har fått slänga hälften av mina möbler. Men trots allt: Vad är det för värde i stoppade stolar och otympliga bokhyllor?

Dessutom ligger lyan i det område där jag har levt större delen av livet. Fyra ggr har jag flyttat härifrån...Det måste vara Ödet.

Den materiella standardaren är annars viktig för det svenska (?) folket. För nysvenskarna verkar den vara helig. Har man inte svängda skinnsoffor och en 46 tum plattv så känner man sig fattig. Iphone är ett måste och så nya Ipad förstås.

Att pengar är allt förstår man bara om man inte har några. I själva verket handlar avsaknaden av en tjock plånbok om ett stigma. Då talar jag inte om att föräldrar har svårt att hänga med i alla modetrender och förse telningarna med anti-mobbningskläder.

Nej, det handlar om det stigma som man upplever när man har köpt lite anspråkslös mat och i kassans kortläsare möts av "Medges ej". Kön bakom skrapar med skorna. Ett nytt forsök resulterar förstås också i "Medges ej". Då är det bara att stå och plocka bort den ena varan efter den andra tills bara en burk kattmat finns kvar som man kan betala. Inte kul.

Biträdet snappar till sig resterande varor och möter nästa kund med ett leende: Tjena, läget! Kattburken känns ovanligt tung när man smyger sig ut genom de automatiska dörrarna.

Nej, bloggaren har inte haft någon vidare ekonomi de senaste månaderna p g a alla olyckor, missräkningar, och ren... djävulskap. Det är ganska nyttigt att befinna sig i ett läge där man måste vända på de få kronorna. Fast nu får det vara slut.

Det är i nöden man provar vännen. Och det är nog så att jag har några mycket värdefulla vänner. Tack!!!!


SSRI-preparat är de mediciner man brukar kalla för lyckopiller. Huruvida man blir lycklig är en definieringsfråga. Avsaknaden av höga berg och djupa dalar är en form av lycka; om man nu gillar det. Jag tror svenskar älskar SSRI av just den anledningen. Om inte annat ser man det på den höga förskrivningen av dessa.

SSRI-fenomenet är en del av den svenska folksjälen. Inte för mycket, inte för lite. Förakt uppåt och förakt nedåt. Fast förakt är också ett försvar mot rädsla. Få kan hantera att under lång tid befinna sig högtupp i det blå. Mani brukar det kallas. Fast motsatsen är ännu sämre. Depression är vår tids folksjukdom.

Jämlikhet är en form av ständig SSRI-medicinering. När man inte kan bli rik på arbete så är det fult att ändå bli det genom "direktörslöner". När man av någon anledning strippas på pengar och hamnar under skärningspunkten, så är det ännu fulare i sann lutheriansk anda.

Det typiskt mänskliga är att maximera vinsten och minimera förlusterna. Fast det typiskt svenska är att minimera båda. Om någon annan får mer får jag mindre. En konstig syn på tillvaron. Men den är högst förståelig om det handlar om jämlikhet. När man kapar däruppe kan man också höja det motsatta. Fast i slutändan är vi alla ändå förlorare.

Stigma är därför att befinna sig utanför gränserna. Utanförskap av klassisk modell handlar inte om att vara socialbidragsförsörjd i ett miljonprogramsområde. Utanförskap är att inte höra till i betydligt mindre sammanhang. Antingen har man hamnat fel när man börjar kursen i idéhistoria och upptäcker att den bara behandlar feminism. Eller också har man en personlighet som inte passar minglande borgarbrackor. Eller också är man bara en fyrkant i ett runt hål i tidsperioder som pågår under kortare eller längre tid.

Den absoluta jämlikheten når man bara genom att klona sig själv. Men hur kul är det? Jämlikhet är faktiskt inte speciellt berikande, så är det. När man så strävar efter ekonomisk jämlikhet så slår det an mindre sympatiska egenskaper hos medmänniskorna.

Precis som med SSRI, "lyckopillren" så är en ekonomisk jämlikhet bedräglig. Den göder en redan smällfet medelklass som blir alltmer dömande mot de som faller utanför ramarna. D v s om det inte handlar om baaarn långt ifrån Sverige. De egna barnen mår man egentligen bäst av att se så lite som möjligt.

Slakten av Sverige går ganska långt tillbaka i tiden och är inte helt en konsekvens av enorm flyktinginvandring. Nej slakten handlar egentligen om att Per-Albin och grabbarna byggde ett samhälle som bara fungerar enligt en enda styrelseform. Detta lade basen för ett ständigt maktinnehav. När vi nu ser denna styrelseform trots allt vackla, så är det ingenting man kan glädjas over. Det finns nämligen ingenting som kan ersätta den. (Den galopperande genushysterin har gett oss för manga kärringar som sitter och vill förbjuda och diktera våra liv.)

Vi lever i de absolut värsta av dagar. Maktfullkomlighet av en självupphöjd elit som nu även börjar kalla sig själva för "elit". Den så ombsesörjda jämlikheten går nu samma utveckling till motes som i George Orwells Animal Farm. "All animals are created equal, but some are more equal than others".  Egentligen har det ju alltid varit så. SSRI har bara varit för den dumma massan.

Uppdatering: En mycket bra artikel som handlar om Fas 3 återfinns på Solrosupproret.





-+