Den döende respekten

Värdegrunden har ersatt Grundlagarna i Sverige. Värdegrunden avlades fram i början på 90-talet som ett socialt uppfostringsredskap för skolbarn. Sedan har den brett ut sig över hela det fördärvade folket för att hålla allt oönskat i schack. Närhelst en obekväm åsikt oavsett om den har en verklighetsförankring eller inte, framförs av “fel” person så kommer värdeklubban dundrande. Och det samtidigt av personer som minst av allt respekterar denna själva.

Respekt är något helt annat. Vill vi själva ha respekt så måste vi också kunna ge andra respekt. Respekten känner inga gränser. Om jag gillar att röka eller snusa, så ska folk faktiskt ha respekt för detta. Det blev ju aktuellt i gårdagens Debatt där kärringar (alltid dessa kärringar) har infört rök- och snusförbud på sina arbetsplatser. Även om man åtnjuter denna last utomhus så är det definitivt stopp även där som gäller.

Det finns massor av oönkade beteenden. Att gå och spotta på gatan i tid och otid är både äckligt och bonnigt. Men att gå och förbjuda detta? Visserligen är det inte önskvärt att utöva detta tydligen tvångsmässiga beteende med anser man sig ha behov av detta så får man respektera det.

frode

Respekt kan tolkas ur olika aspekter.Det svåra med respekt är just detta: Att respektera människor som inte direkt är några änglar är svårt, kanske omöjligt. Men det finns som bekant grader i helvetet. Respekt för brottslingar, särksilt vålds- och sexbottslingar, är inget som känns särskilt bekvämt. Och nej, enligt den ursprungliga definitionen så kan man inte ens med gloria ge dessa någon respekt.

Respekten kan inte bortse från acceptensen för människans handlingar. “Allt vad ni vill att människor ska göra för er, ska ni också göra för dem”, (Bibeln). Detta är att förtjäna respekt. Goda handlingar medför alltså till ökad respekt?

Det beror ju faktiskt vem som definierar vad goda handlingar är. I samma Debatt igår handlade det ju om den eviga flyktingsfrågan, “de papperslösa”. De kärringar som förekom i studion var så goda, så goda, när de anklagade polisen för rasism och Gestapofasoner. Själva sitter de med sina vita samveten som avlönar dem ekonomiskt på heltid.

När polisen följer Sveriges Rikes Lag är det av respekt för denna. Om nu det nya REVA-projektet har gett polisen befogenhet att haffa fripassagerare som ofta inte har några id-handlingar, så har polisen fullständig rätt att göra detta. Det gör det efter Migrationsverkets påstötningar. Polisen  respekterar sina åtaganden och borde också bli respekterade för detta.

Men kärringarna med gloriorna på sned har ingen respekt för våra lagar. Dessutom slår man sig på bröstet för denna brist på respekt. Ska vi då respektera dem? Ska vi då betrakta dessa hycklare i förklaringarnas ljus? Att de gör detta av ideologiska skäl och på ideell basis? Nej. Därför att de har sitt levebröd genom dessa “insatser” som bryter mot lagen. De har inte själva någon som helst respekt för de många människorna. Alla oss som ser våra skattepengar försvinna i svarta hål.

I offentligen rasar respekten  ner som en komet. Den förgrovning av språkliga angrepp på Icke-Pk- personer har aldrig varit så illvillig och bedrövligt lågtstående som nu. Bristen på respekt resulterar i förfärliga nidteckningar och till ren förföljelse. Även SÄPO-bevakning behövs ibland av offer. Per Ström utsattes för en förföljelse utan motstycke eftersom han hade en avvikande uppfattning om jämställdhet. Här var det fråga om renodlat och sant hat, helt utan respekt för Ströms rätt att uttrycka sig och på vilket sätt.

Jimmie Åkesson har blivit utsatt för såväl förföljelse, hot, utfrysning och nidteckningar. En bild föreställde honom som kackerlacka med utrotaren i hälarna. Drottning Silvia blev avbildad och anklagad för att vara nazist när hon sopade ett hakkors under mattan. Allt så osmakligt och illvilligt att det liknar ren ondska.

Denna fullständiga brist på respekt kulminerade trots allt på Grammisgalan. Skådisen Cecilia Frode skulle dela ut Grammisen till Årets Jazz. En utmärkelse och belöning för hårt arbete och utomordentliga insatser under år 2012.

Frode inledde det hela med att konstatera att dessa jazzmusiker hade “en kuk i pannan” och bara ville knulla. Undrar hur det kändes att gå in på scenen och ta emot priset ur Frodes hand den kvällen. Fy och åter fy för denna okänslighet och uppenbara brsit på respekt för musikernas kunnande. Nästan ännu värre var att det var Frode som fick respekt för sitt osedvanligt nedriga yttrande.

Men att vägra andra människor respekt säger också en hel del om den egna personligheten. Är jag själv dömande och småaktig mot andra kan jag alltså inte förvänta mig någon respekt från andra. Det är en tvåvägskommunikation.

De senaste 10-15 åren har begreppet respekt kommit att få en delvis annan innerbörd. De “arga, unga och frustrerade” förortskillarna kräver respekt. Men den respekten baseras på deras förmåga att dominera andra och hota till tystnad. Det är just det som inte är respekt i den ursprungliga formen. Respekt bygger på tolerans men betydligt mindre om acceptens. Man kan inte acceptera att en grupp förtrycker någon/några andra.. De som gör det förtjänar ingen respekt.

Respekten är inte bara knuten till våra direkta handlingar. Man behöver egentligen inte bevisa något för att få respekt. Det handlar egentligen i grunden om att vara ärlig. Falskhet är det vi människor mest föraktar. Så den egna förankringen i sanning överförs till andras uppfattning om mig. Och som belöning får man deras respekt.

Men i dagens Sverige tycks respekten alltså vara på tillbakagång. Det har utvecklats en kultur av genomsnittlighet, en starkt ihoppressad normalfördelning där allt utanför inte anses vara värt någon respekt. Det räcker med att ha kläder som inte är kliniskt rena, eller ett hår tvättat för två dagar sedan. En ytlighet och en ovilja att närma sig andra människor som inte till 100 procent överenstämmer med den egna förträffligheten. En symbol för renlighetsnojan är själva hemmet, särskilt lägenheten. Många har så vitt i alla rum att man blir fysiskt bländad. Det påminner om obduktionssalar med alla tillhörande desinfektionsmedel. Des-medel har ju för övrigt blivit ett obligatorium på allsköns offentliga platser. Det hela luktar OCD lång väg. (Tvångssyndrom)

Det är lätt att inte passa in. Och om man inte passar in verkar det svårt att uppnå full respekt. Och det är många idag som befinner sig utanför. Inte i det statsdefinierade utanförskapsbegreppet, utan det rent mänskliga, personliga utanförskapet där bristen på respekt för don och person bara förvärrar situationen och leder till ännu mer utanförskap och ännu mindre respekt.

Då kan det vara svårt att inte även tappa respekten för dig själv. När nästan allt handlar om att definieras utifrån yta så blir även man själv besatt av yta.

Bloggarens uppenbara aversion mot det s k Välfärdssamhället handlar just om att detta fråntar människorna det egna ansvaret och sålunda den egna respekten för sig själv. Kvar finns ytan. Genom att alla sitter som i ett skruvstäd i det eviga beroendet av systemet så får vi ta det som finns kvar. Makten över ytan. Med detta följer så respekten över de som ytligt sett delar ytan. Utan denna delaktighet, ingen respekt.

Därför kan du dömas för dina intressen, preferenser och dina politiska ställningstaganden. Sak går före person. Det är en materialistisk människosyn, begränsad och inskränkt. Och det är därför det ekar så falskt och ihåligt när man hör ord som solidaritet och “allas lika värde”.

Det stora problemet med Tystnadens Rike är tystnaden om det väsentliga i livet. Att få vara som man är och bli respekterad för det. Med skönhetsfläckar och allt.

Kommentarer

Anonym sa…
"Frode inledde det hela med att konstatera att dessa jazzmusiker hade “en kuk i pannan” och bara ville knulla"
-------------------
Märkligt yttrande?
Gick de ändå upp på scenen och hämtade priset? Jag hade troligen rest mig upp med dunder och brak och gått därifrån innan jag hunnit tänka?
Rune

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK