Vi onda djävlar är åtminstone ärliga djävlar

Det var runt 2005. På Uppdrag Granskning visades reportaget om de apatiska barnen. Jag tittade. Som vanligt var det snyggt ihopklippt för att det totala intrycket skulle skapas. Den här gången fick det enormt genomslag. Det handlade ju om baaaarn.

Dagen efter ringde en kompis. Vi körde lite standardfraser och sedan säger hon:

- Såg du de stackars barnen igår kväll!. Så hemskt. Och sådana skickar vi ut. De kommer att dö.!

Först sade jag ingenting, men när hon bara fortsatte måste jag bara säga vad jag hade tänkt på när jag såg reportaget:

- Jag tyckte det såg fejkat ut.

Och jag fick höra att jag saknade hjärta bla bla. Så jag tyckte det var bäst att närmare förklara hjärtlösheten.

Reportaget var helt äkta, inget var regisserat. Vissa barn såg uppenbart sjuka ut, blå under ögonen, trasigt och glanslöst hår. Andra var “staged”. Apatiska så länge filmteamet var där.

Hur jag visste detta? En kombination av väderkorn, kunskap och kritisk observation.

Och det var verkligen synd om de riktigt sjuka barnen. De hade utsatts för en typ av barnmisshandel nära det man kallar för Münshausen by Proxy. Föräldrar som gör sina barn sjuka för ett syfte. Kanske inte helt medvetet men effekten blev ju densamma.

En familj är en egen organisation där alla har sina specifika roller. Det finns i varje dysfunktiionell familj någon som är känsligare och mottagligare; symptombäraren. Om föräldrarna har ett behov de inte kan tillfredställa själva,då kallar man på den lilla hjälpredan, symptombäraren.

Sedan pågår någon typ av stimulering och suggerering av barnet (Obs, det här gör de oftast inte medvetet). Vill man att barnet ska bli sjukt för att det har någon form av syfte, då blir det sjukt.

Så om föräldrarna vill vara kvar i Sverige och slippa utvisning så ser man antingen till att ett barn får ligga och dra ihop en Oscar. Eller också framtvingar man det sjuka hos det känsligaste barnet.

Någon riktig apati trodde jag inte ett ögonblick på. Det skulle jag nog ha hållit för mig själv. Det här gjorde mig till allmän spottkopp.

Och så då “Barnfattigdomen”. “Please….” tänkte jag när jag såg Håkan Juholt stå där med darr på rösten och förklara att så många hundra tusen barn var fattiga.

Och jag såg de där skenheliga kärringarna från Rädda Barnen och sedan började plötsligt alla snyfta om att det var “förfärligt hur barn i Sverige kan ha det så här”. Vis av min tidigare hängning så teg jag.

Barn kan ha det för djävligt. Det är barn till incestuösa föräldrar, våld och missbrukshem, sjuka, mobbade you name it. Men fattiga?

Bloggaren bodde några år i det ökända Gottsunda. De fattiga samlades runt Systemet klockan tio på morgonen. Sedan såg man knappt en fattig efter det. Barnen var mer än välgödda många av dem. Och hade märkeskläder, mobiler och sådana där skateboards med styren.

Gottsunda är ett typiskt “utsatt utanförskapsområde”. Det bränns bilar nästan varje natt. Trappuppgångarna brinner också ibland. Skott ibland från de värsta gatorna. Men det är förhållandevis lugnt på det flesta håll. I alla fall där jag bodde. Men strax innan jag flyttade valde gängen ut den gatan att samlas på.

Gottsunda ska alltså vara ett område med stor barnfattigdom. Vid bankomaten en dag stod jag bakom en kvinna som kanske hade latinoursprung. Av en ren tillfällighet landade min blick på hennes kontoutdrag: 35.000 kalla. Tänkte på mina 400 jag skulle ta ut.

Det var mer än befriande att se dessa inkompetenta lögnhalsar bli avklädda inpå bara skinnet. (Fast Kattis kom undan med äran i behåll) Dessa borgarbrackor till kärringar som alltid myndigt och överlägset har förklarat för oss hur viktigt det är med vårt bidrag. “Ett barn kan äta sig mätt idag”.

Jag har vetat från början att det var lögn. Jag har ögon och öron. Synd att inte resten av befolkningen har det.

Kommentarer

Anonym sa…
Du har naturligtvis rätt om de "apatiska barnen". Det var fejkat från början till slut. Barn blir inte apatiska för att föräldrarna hotas med utvisning. Barn beter sig överhuvudtaget inte så. Barn är barn och begriper ingenting av det som oroar föräldrar.
Se bara på barn utan armar och ben, barn som fått ben- eller armproteser, något som verkligen skulle vara en orsak till depression. Hur beter de sig? Ja, de hoppar och skuttar så gott de kan, sparkar boll på kryckor och far omkring, kanske spelar piano med tårna om de inte har några fingrar eller simmar med ett ben. Så beter sig barn. Men de lägger sig inte ner i en säng och blir apatiska bara för att mamma och pappa kanske skall utvisas. Så genomskinligt !

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK