Vad är det att vara svensk?

“Vem är det som är svensk” är så uttjatat att det inte går längre att irriteras över nollor som tror de säger något intelligent.

Betydligt intressantare och framför allt mer adekvat är frågan om vad det är som gör att man betraktas som svensk. Svenska folket är så mån om att vara internationella och opatriotiska att det har utvecklats till att vara typiskt svenskt. Kriteriet för att ha en svensk identitet blir därför att förneka att man har en.

Den mycket intelligenta och träffsäkra juristen och opinionsbildaren Alice Teodorescu som ursprungligen kommer från Bukarest, Rumänien, skriver om det här i en krönika angående Lucia-bråket.

Att komma till Sverige är svårt. Det finns ingen regelbok som förklarar den diskreta charmen, tvärtom styrs det sociala samspelet i stor utsträckning av dolda koder. Koder som ingen förklarar, samspel som är i princip omöjliga att förstå sig på utan en välvilligt inställd guide. Detta i kombination med att det mest svenska är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget gör det svårt att integreras om man inte anstränger sig väldigt hårt.

alice

 



Enligt Teodorescu så innebär de senaste årens skräck för att de svenska traditionerna ska verka exluderande, att det blir betydligt svårare att integreras in i det svenska samhället. Genom att förneka en typisk svenskhet skapar vi mer eller mindre segregation. Vilka är de som ska introducera utomkommande för det svenska sinnet om alla skyggar för rädslan att bli kallad rasist?

Rasistsläggan används i tid och otid på ett sätt som har urholkat den egentliga definitionen. Och raljerandet kombinerat med stora doser rent folkförakt ( t ex Mazetti) skapar en obehaglig atmosfär i folklagren. Det förstör ytterligare integreringen av invandrare.

Ytterligare en skarp penna hålls av Lena Andersson på DN. Naturligtvis har PK-maffian försökt att förstöra för henne genom att hon i sitt Sommarprogram gick hårt åt religioner i allmänhet och kristendom i synnerhet.

För Andersson är precis som Teodorescu liberal på högerkanten, en icke alltför vanlig politisk hållning i det socialliberala paradiset.

Andersson skrev i oktober mitt under den hätska svenskdebatten:

“Stadgar och regler finns inte nedskrivna och kan därför inte hållas emot medlemmarna. Det går inte att be att få se dem för att försöka efterleva dem och erövra medlemskap. Vetskapen om vem som är innanför och utanför är ordlös, tyst och obehaglig.”

“…Variationerna inom gemenskapen betraktas som just variationer och inte som högre eller lägre grad av svenskhet. För den som så önskar går det utmärkt att nöja sig med medborgarskapet. Då är man enligt kontraktet teknisk svensk men inte emotionell svensk.”

Enligt Andersson kan vem som helst bli svensk bara man tar reda på de nuvarande och historiska  referenserna. För att förstå koderna krävs att man lär sig språket ordentligt och inte slarvar sig igenom det på SFI. Men det viktigaste av allt är att förmedla att man tycker om Sverige och är berörd av de problem, fenomen och aktualiteter som för närvarande finns på tapeten.

Inkluderandet i gemenskapen ligger alltså i väldigt mycket hos individen själv. Men svenskarna får då inte förakta sin egen kultur. Då kommer de nyanlända att mötas av märkliga signaler som på ett typiskt sätt innebär att man ger upp och återgår till den egna kulturen och identiteten.

Så därför är det så viktigt med det gemensamma ansvaret för Sverige. Genom att bara peppra oss fulla med alla rättigheter vi har så måste någon, någonstans upplysa om ansvar och skyldigheter.

Vårt ansvar är att städa vår egen trottoarplätt, vår skyldighet är att den är öppen för alla att beträda.den bara de vill. Det är dags att känna en nationell identitet som inte är nedvärderande utan stolt och öppen.

Bloggaren tror att det är den enda möjligheten för att bota segregationen. Man ska lyssna till de kloka kvinnorna på “andra sidan” som inte skriker om näthat och rasism mellan varannat lixom.

(En reflektion jag många gånger har gjort är att borgerliga debattörer och opinionsbildare, författare och journalister, är så smarta jämfört med sina vänsterkollegor. Bättre utbildning? En inneboende nyfikenhet på hur allt fungerar? Bred och tillåtande attityd?)

Kommentarer

Anonym sa…
Man kan naturligtvis inte bli svensk. Det tar nog minst tre generationer? Varför kan de inte nöja sig med att bli betraktade som goda invandrare?
Svenskar är enligt gammal kunskap Andersson, Pettersson, Lundström och Jag.
Rune

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många