De moderna myternas kraft

Deblachet med Rädda Barnen, Bris och Majblomman som avslöjades i onsdags pekade på några intressanta fenomen. I efterdyningarna så har massor av förbannade barmhärtiga samariter vägrat att tro på filmen. Allra mest upprörda är nog socialisterna vars hela existens vilar på att det finns fattiga och behövande. Deras livsluft och legitimitet blir i och med reportaget hotat.

En debatt fördes i Studio Ett igår mellan Janne Josefsson och Rebecca Dinamarco., V. Hon vägrade acceptera vad som framkommit och ifrågasatte programmets autencitet. Trots att bevisen för lögnerna var odiskutabla, så upprepade Dinamarco envist de 240.000 fattiga barn. Möjligen med en distinktion. Det handlade om “utsatta barn i relativ fattigdom”?!

Det här är ett typexempel på en modern myt.  När stora delar av befolkningen inte vill acceptera uppenbara sanningar därför att det rubbar redan inprogrammerad information. Eller snarare önskad information. Många svenskar är verkligen inprogrammerade i att det förekommer stor misär i Sverige. Någonstans. Och faktum är att man inte tycks vilja ha denna bild rubbad!

Uppenbarligen uppfyller eländesskildringar en maning till att hjälpa. Det är ett behov av att vara god och givmild, solidaritet med de svaga och de små. När så verkligheten visar att det hela var en stor fet anka, då blir man förbannad. Inte för att man har blivit lurad, utan för att man har blivit upplyst om sanningen. Lurad av sanningen.

Dinamarco med friends representerar egentligen en osympatisk, cynisk och manipulerande världsbild. När framgång och rikedom demoniseras och förkastas så följer automatiskt att det är bättre att vara fattig. Man är “god” om man är fattig. Så att då skapa sig ett bättre liv med ett bra jobb med hög lön, är att svika sina gamla fattiga kompisar. Man blir en “avfälling” En som nu går i kapitalismens ledband, bland “de onda”.

V med friends uppmuntrar alltså fattigdom. Det är det enda sättet de kan hålla sig kvar vid makten, alternativt få makt. Utan fattigdom dör socialismen.

Churchill som ofta kläckte ur sig mer eller mindre behagliga sanningar sade:

“Kapitalismens allra största fel är den ojämlika fördelningen av rikedom,Socialismen största förtjänst är den jämlika fattigdomen”.

 

Andra alternativ till att beskriva det hårda livet är journalistens önskereportage: Utvisningshotade barn. SVT ger t o m sina reportrar direktiv om att göra det hela så sötsliskigt som möjligt.

Här har myten inplanterats med sådan omsorg och sådan raffinaritet att många har tagit den till sig. Men som sagt, inte alla.

Visserligen inte utvisningshotad men utsatt för en rad gräsligheter,är tjejen som i media kallas för Nora.

Jag har reagerat starkt på detta för att detta är både en exponering och en exploatering av en ung människas trasiga liv. Men samtidigt. Det triggar igång precis samma knappar i människors känsloliv. När vi tycker synd om och vill protestera så uppstår en känsla av tillfredsställelse. Det kanske låter cyniskt. Men människan är ju inte sämre bara för att något gagnar henne.

Den moderna myten i Noras fall är att hon möts av en fullständigt oförstående vård som spänner fast henne och låser in henne. Psykiatern är en stor brakskit som djävulsförklaras eftersom han inte går Nora till mötes. Nora har p g a sitt självskadebeteende blivit lagt i bälte under långa stunder. Hon har även ägnat sig åt prostitution vilket hon skyller på en kompis på behandlingshemmet.

Men media stannar vid de här dramatiska bilderna. Att gå vidare för att ge en bakgrund är de inte intresserade av. Istället blir läkaren som försöker ge denna bakgrund dragen i smutsen. Myten försörs om detta presenteras. Alltså stryps bakgrundsinformationen.

Bloggaren lyssnade på psykiater Olle Gäverth när Nora hade gömt en bandspelare i rummet.. Han lät onekligen ganska kall och fullständigt oförstående inför Noras problematik.

Men detta var knappast deras första samtal. Snarare det tionde eller tolfte. Själv så blev jag alltmer medveten om att psykiatern faktiskt hade rätt (vilket inte är populärt). Han var inte empatisk för två öre, konstaterade bara att Nora hade en emotionellt instabil personlighetsstörning och att mönstret med manipulation, snabba känsloutfall, aggressivitet och dålig impulskontroll ingår.. Förr kallades detta för Borderline och har alltid varit den patientgrupp som har krävt mest av psykiatriska insatser.

Borderlinepatienter har varit de som har varit de minst tålda inom psykiatrin p g a den oreda som de åstadkommer på avdelningarna. Men de har en trasig själ och har ofta växt upp i dysfunktionella familjer som har använt dem som syndabock men även utnyttjat dem fysiskt som psykiskt.

Men sådan information är inte viktig när media spinner sin väv runt den riktiga skurken: vården. Skandaljournalistiken maskerar sig som de granskande sanningssägarna.

Den moderna myten kännetecknas alltid av att den är starkt vinklad, felaktig, eller helt enkelt medvetet  lögnaktig. Den är nära släkt med skrönorna, (“råttan i pizzan”).

Den moderna mytens kraft ligger i att vi vill tro på den av någon anledning. Tron på den får vår puls att stiga och antingen stiger indignationen, olusten eller hjälpinstinkten. Myter har en tendens att växa med tiden och kan förändras till oigenkännerlighet i slutändan

“Konstverket” Anna Odell försökte utnyttja myten om vården i sin perfomance för något år sedan. Från Västerbrons staket spottade, sparkade och bet hon in sig direkt till akutmottagningens direktintag.. Där hon blev lagd i bälte. Helt enligt instruktionerna. Vem vet vilka andra patienter som hade och suttit i timmar för att komma in till en läkare. Och någon sympati infann sig inte för Odell. Det hela hade inte maskerats till Odell som offer.

Myterna skulle inte existera om vi inte ville ha dem, om vi inte ville tro på dem. Däri ligger deras genomslagskraft. Sedan finns det myter som kommer att överensstämma med verkligheten efter tidens gång. Sådan är myten om den dåliga vården. Den är tyvärr numer sann. Inte specialistvården, men all primärvård och akutvård. Värst är de årslånga köerna där ett okänt antal hinner dö innan de hinner fram.

Samtidigt vill makthavarna mån om att hålla fast vid den egna myten: Om världens bästa vård. Men det är klart, den privata vården är naturligtvis bäst.

 

,