PK-experter är en samhällsfara

Bloggaren är som bekant psykolog även om jag jobbar som musiklärare. De år jag jobbade som psykolog var ganska tja, enahanda. Människorna var naturligtvis olika men deras problem förvånansvärt lika. Alla individer världen över är satta under samma villkor i tillvaron på det sättet att vi alla figurerar i sociala interaktioner och förbund, vi föder barn, åldras och dör. Att vi lever i olika kulturer och under olika ekonomiska förutsättningar spelar roll, men inte som man kanske frestas av att tro.

I de fattiga delarna på vår jord är den ständiga frågan en fråga om överlevnad. Detta medför att man måste hjälpas åt. Det innebär att de prioriteringar som vi sätter högt i våra i-länder, som t ex jämställdhet mellan kvinnor och män, regleringar av arbetssituation och semestrar, barn- och äldreomsorg; helt saknar betydelse i t ex ett land som Bangladesh. Som sagt, här måste man hjälpas åt.

Så på något sätt fungerar de sociala nätverken betydligt bättre än hos oss. Våra i-landsproblem härrör ofta på social nivå. Ensamhet är här en folksjukdom. Taskiga äktenskap går i kras, det blir plastpappor och gummimammor(?). De som får sitta emellan är barnen. Och de gamla. Här förväntas det att samhället gör sitt jobb så att plastpapporna och gummimammorna kan ägna sig åt sina egna problem i fred. Att barn uppfostras på institution är nog ganska obegripligt för en bangladeshare.

Hur som haver har ännu en rapport kommit som visar en ökad ohälsa hos ungdomar, då framför allt hos unga kvinnor. Även kvinnor i den blomstrande medelåldern har det jobbigt psykiskt.

För att inte gräva ner mig i statistik kan jag begränsa mig till att konstatera att unga kvinnors psykiska ohälsa har fördubblats på bara tio år enligt Socialstyrelsens folkhälsomätning (baserad på enkätsvar). Så många som 40 procent av ungdomar i nionde klass har medvetet tillfogat sig själva skador.

Så då infinner sig automatiskt frågan: vad beror detta på?

Det är då vänstermedia tar den lätta vägen och tillfrågar "säkra kort". Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Nina Lekander, Åsa Moberg och så någon från "andra sidan" typ Maria Abrahamsson. För säkerhets skull plockar man in Claes Borgström också, i jämställdhetens namn. Någon expert får också titta in och titeln "expert" kan man i Sverige får på ytterst tvivelaktiga grunder. Så allt ifrån Bi Puranen till Jerzy Sarnecki kan kallas in plus en yrkeskunnig, i bästa fall David Eberhardt.

Det bästa man kan få ur en sådan samling "experter" är att allt handlar om genus och socio-ekonomiska orättvisor. Lösningen är alltid: jämställt hemarbete och kvoterad föräldrapenning. De företrädare för professionen får sällan en syl i vädret när dessa argument väl har tagit fart ordentligt.

Problemet med PK-kören av självutnämnda experter är att de har fel. Psykolog Eva Ruze som ibland faktiskt får förekomma i finTV säger rakt ut: Problemet är inte arbetsrelaterat. Det är det faktum att barnen slängs in på dagis vid ett års ålder, d v s mitt under den känsliga perioden av närmande-separationsfasen. Barnen får istället för bara två vårdnadstagare ett helt dussin.

Och detta är en förklaring som mången forskning bekräftar. Anknytningen till trygga föräldrar i en lugn miljö är vad alla barn behöver för att växa upp till likaledes trygga egna individer.

Ångest och depression, vilka är de vanligaste psykiska symptomen hos kvinnor, är ett överliggande lager som döljer svåra och smärtsamma känslor av både såväl sorg som ilska. Eftersom sorg är så nära förbundet med förlust och saknad är denna det allra svåraste för en människa att känna i öppen dager. Här riskerar en människa att hamna i den skrämmande är upplevelsen av tomhet.

Att kvinnor i högre grad skulle vara drabbade, åtminstone i enkätsvaren och enligt läkarbesök, har nog att göra med att yrkesarbetande kvinnor med barn blir kluvna. Nu får jag på tafsen av feministerna, men faktum är att kvinnor är mycket mer förbundna med den omedelbara hemmiljön. För där finns hennes barn som hon trots alla patriarkala strukturer och könsmaktsordningar, står närmast. Att motarbeta Moder Natur är att göra våld både mot kropp och själ. Men i ett system som bara prioriteterar tjänster för att driva detta system, skapar alienation. Ett meningslöst tuggande dag ut och dag in med det ständigt straffande samvetet hamrande, leder så småningom till psykiska, psykosomatiska eller rent somatiska symtom och sjukdomar. En nedåtgående spiral inleds; psykofarmaka som ger biverkningar bl a i form av viktökning och passivitet, smärtlindrare som skapar beroende, isolering och så utanförskap.

Hur mycket man än kvoterar, hur många miljoner man fortsätter att ösa över miljonprogram, nystartsjobb, fas 3 osv osv så återstår bara ett stort frågetecken för makthavare och PK-experter som med sin hybris tror att bara de kan trixa och dona med människors liv enligt eget koncept, så löser sig allt.

"It's as plain as the nose in your face". Det mest uppenbara är alltid svårare att förstå. Just för att man har en egen agenda för att styra skutan mot den sanning som man själv föredrar.