Förändring på väg, eller?

Snaran runt yttrandefriheten tycks dras åt alltmer. Newsmill har stängt kommentatorsfälten, en mycket märklig åtgärd från ett av nätets mesta andningshål. Men det var då det. För några år sedan. Bloggaren fick ju själv artikeln Vurmen för mångkulturen - och sanningen, publicerad. Efter en vecka plockades den dock bort, den var "svepande och kunde eventuellt underblåsa främlingsfientliga strömningar".

Hammar

Som sagt, det var då. Numer får bloggaren aldrig en artikel publicerad, de tio senaste har blivit refuserade(!). De har haft varierande innehåll t ex Hur många myndigheter behöver Sverige?, Svenskar är supernationalister, Svenskt debattklimat lider av begreppsförvirring, Fallet Frida och det "Fria, obundna public service".

Suck, allt aggressivare slåss PK-maffian mot det fria ordet. Men det gäller främst när islam och muslimer kommer upp på agendan. De är oantastliga. Relativismen har idag antagit rent löjeväckande proportioner.


Jag hörde ett P3-program, sådant här "grävande granskande reportage" som det idag har uppstått inflation i. Och allt cirkulerar kring "stackars invandrare" och "rasistiska svenskar". Uppriktigt sagt, svenska makteliten verkar vara drabbade av Borderlinestörning hela bunten. Det finns bara ett svart och ett vitt. Merit Wager har för övrigt skrivit en bok: Inte bara svart och vitt utan svart eller vitt.. där hennes anonyma 'miggor' får utrymme att beskriva den farsartade asylhandläggningen på Migrationsverket.


När representanter för den repressiva, dogmatiska och aggressiva självutnämnda sanningsägarna själva ska ge 'sin bild av verkligheten' har de vid mer än ett, två, tre, eller fyra tillfällen blivit attackerade av 'de utsatta' i Rinkeby och Rosengård bl a.


Senast var det ett nyhetsteam från SVT som hade nöjet att bli kulturberikade i Rinkeby. De bemöttes med hot och ett och annat tjuvnyp. Efter denna olycksaliga händelse, (som för övrigt "skulle ha kunnat inträffa var som helst i Stockholm" som SVT:s säkerhetschef sa) har säkerhetsavdelningen gått ut med varningar och restriktioner för besök i verkligheten i forsättningen.


Men så P3 var på hugget, trodde man, och man ringde upp ansvariga programchefen, säkerhetschefen och slutligen redaktionsledningen, för att få förklarat för sig varför man hade gått ut med sådana rekommendationer.


Och... ingen kunde ge det självklara svaret! Droppen var säkerhetschefen som hackade och harklade sig fram i någon form av försvar för att man absolut inte hade några fördomar mot Rinkeby och att rekommendationerna var borttagna för att de inte behövdes. Han blev tyst under en lång, lång stund när P3-journalisten konstaterade att texten fanns kvar, oförändrad.



Denna dans runt den heliga heta potatisen, börjar bli en sådan parodi att det finns en del rakryggade kritiker till kulturrelativismen och den tigande tigern som faktiskt släpps fram. I P1:s bästa program; Epstein i P1, släpptes Andreas Johansson-Heinö fri. (tyvärr går inte klippet att få tag i). Han har nyligen släppt boken "Gillar vi olika" där han konstaterar att svenskarna är bland de mest konforma foket i världen. Vi gillar INTE olika. Istället söker vi oss till de som är så lika oss själva som möjligt. Och hur blir det med toleransen i ett sådant folk? Den främsta förklaringen till enklaviseringen av Sverige är den att vi samtliga gillar lika. Det gäller även de 'utsatta', invandrarna söker sig till varandra därför att det känns tryggast att leva bland de egna enligt de egna lagarna och den egna kulturen.


Så egentligen består det slitna "muslimer och kristna lever sida vid sida" att vi är lika. D v s vi vill alla leva med de som är lika oss själva.

På Heinös blogg finns många intressanta inlägg som är helt klart icke-PK. Bl a tar han upp kostnaderna för invandringen, något som är fullständigt tabubelagt att en andas om. Men, konstaterar Heinö, ingen kan blunda för att ju högre andel invandrare i en kommun ju högre efterfrågan på välfärdstjänster. Likaså röstar man rött eftersom det då är troligare att det blir ett ymnigare pennigaregn.

Även andra förmågor har den senaste veckan efterlyst mer originalitet och kulturell prägel över det svenska ökenlandskapet där inget tillåts sticka upp. Ett otippat kort var Thomas Nordegren som vresigt konstaterade att han var trött på kulturrelativismen. Bara det faktum att man kan resa igenom tio svenska städer utan att kunna skilja den ena från den andra, är egentligen hårresande. Var finns särprägeln, var finns genuiniteten? Det frågade sig (minns inte namnet) P3-profil, dock ej Torehammar, usch.

Svenska kyrkan är numer ett riktigt PK-näste där luften har blivit så tung att präster väljer att lämna och ägna sig åt annat. Det började med K-G Hammar och nu har hans syster Anna Karin tagit över och domderar, anmäler och lägger sig i det mesta, särskilt när det gäller frågor som rör andra prästers omdömen om islam (vad annars).

Alldeles speciellt utsatt för Hammaren har prästen Annika Borg blivit. Hon har i debattartiklar (bl a tillsammans med Christer Sturmark) att den sekulära statens lagar och förordningar måste vara överordnade religionens. Naturligtvis handlar det då om omskärelse av pojkar, mödomshinnes-återställningar, halalslakt o s v. D v s allt detta som vi hittar inom praktisk islam.

Borg ingår även som debattör i Churchmill, Kristen Opinion och Fri Tankesmedja, ultraliberala bloggar, så det kanske också skaver i ögat på sådana som Hammar och biskop Eva Brunne, två riktiga rödstrumpor som säkert inte fick gå på skoldanserna. Så här skriver Borg:


"Till sist: jag talar med vem jag vill, jag intar vilka positioner jag vill, i den grad jag vill och kan uttrycker jag också dessa mina åsikter offentligt."




På Kristen Opinion bloggar såväl Borg som Johanna Andersson och Christer Hugo, tre outsiders inom den allt vänsterdominerade svenska kyrkan. Gamla räven Siewert Öholm har nu också börjat skriva om den ökande politiseringen inom kyrkan och det faktum att man tar politisk ställning på områden som ligger utanför ramen för kyrkans huvuduppgift: Förmedling av det kristna budskapet.

Så sträcker man upp långfingret lite högre i luften så kan man ana att det börjar blåsa från ett annat håll idag, trots allt. Ett diffust symptom på en allmän frustration i PK-lägret är det faktum att man har börjat svära så förbannat. Eller också är det också bara ett extra kryddinslag som man tror ska förstärka principer som man själv vet att man inte tror på längre.