Att punktera en relativist

Allt är relativt. Ett vanligt uttryck som kan betyda antingen att man har förlorat en diskussion eller också att man är trött på en diskussion.

Så kan det förstås betyda att man inte vill ta ställning. Eller att man inte vill ta ansvar för den eventuella ställning man skulle vilja ta. Man är feg helt enkelt. Att ta ställning betyder att man öppet deklarerar en åsikt för en speciell sak och är beredd att ta konsekvenserna därav.

Men av alla –ismer så är det frågan om inte relativismen är den –ism som är den mest dogmatiska och dömande. Fast man tror man står för det motsatta. Att diskutera med en relativist är lite kul, allt är tillåtet men ändå inte när man inte kan jämföra, rättfärdiga eller inte, påvisa orättvisa och rättvisa, humana eller inhumana kulturer och företeelser. Man avfärdar vetenskaplig kunskap som ett västerländskt påfund och dömer ut dina egna moraliska värderingar som fördomar och indoktrinering från det imperalistiska USA. Men Kina är inte bättre, de är schizofrena. Relativisten har åsikter om allt och alla, men tillåter inga andra att ha det.

Bloggaren läste av en slump en gammal artikel i SvD skriven av Henrik Bohlin, fil dr i teoretisk filosofi, idéhistoria och faktiskt rektor vid Södertörns högskola, flummighetens färstning nr ett.

Han är inne på samma linje som bloggaren. Vi kan inte kritisera slakten i Syrien för att det är deras krig och vi har ingen rätt att ha synpunkter på andra länders hanterande av konflikter. Vi har ingen rätt att ingripa vad som än händer. Det är deras revolution, de kan bomba ihjäl varandra tills inga finns kvar. Det är inte vår sak att ha några synpunkter alls.

Bohlin tar upp en film som visades på Youtube för några år sedan. Den beskrev hur Suruhawafolket i Amazonas begraver sjuka och oönskade barn levande. Sanden rörde sig under tiden man fortsatte att ösa. Inhumant? Grymt? Nej, det vore rasistiskt att kritisera en annan kultur för då utgår man ifrån sin egen och klistrar på den över den andra.

Enligt relativismen finns inget absolut värde. All historia är sann utifrån sin tid, alla handlingar i religionens namn, hedersmord, könsstympning; är rätt utifrån sin egen kultur.

Så här beskriver Bohlin det angående barnen i Amazonas:

Men om vi väljer att passivt se på när barn lider och dör på detta sätt, gör vi oss då inte medskyldiga till ett fruktansvärt brott, även om det sker i namn av tolerans och respekt för traditionerna hos det folk offren haft oturen att födas in i?

Just i vår tid är debattklimatet så inflammerat i kulturfrågan att alla medel är tillåtna. Vänner säger upp bekantskapen och placerar dig i frysen utan att inse att de själva gjort just det de anklagat dig för: dömer hunden efter håren.


Lärare tillhör den grupp som faktiskt är helt legitima att vara relativister. En lärare jag känner som är ateist, hävdade på religionsundervisningen att ”Gud” bara är en mänsklig konstruktion. Det tog hus i Helvetet. De muslimska eleverna kom dagen efter med ett upprop om att läraren hade kränkt deras religion och att de förväntade sig någon slags avbön. Fast läraren hade ju faktiskt kränkt alla religioner om man ska vara noga. Så egentligen var det rätt relativistiskt ändå.

Sanning och värde, moral och vetenskap - allt existerar bara utifrån och i sin egen kontext (enligt ordboken).

Bohlin tar exemplet om vetenskapens utveckling genom århundraden. Den vetenskap som var vetenskap på 1500-talet var sann utifrån sin kontext. Så på 1500-talet snurrade alltså hela solsystemet runt jorden. Eller ännu tidigare var jorden platt. Så sant, så sant.

Denna form av relativism har nu erövrat de svenska universiteten, tråkigt nog i Uppsala framför alla. Det är genusvetenskapen starka ställning i Uppsala som har gjort detta möjligt. Numer ska alla kurser anlägga ett genusperspektiv. I denna värld är all form av vetenskap ett verk av de patriarkala strukturerna. Det är männen som har bestämt vad som ska kallas vetenskaplig sanning och inte. T ex var Einstein sexistisk eftersom han bara mätte hastighet, avstånd, krafter och tyngder.

Ett genuscertificerat universitet läser istället fysik ur ett relativistiskt, feministiskt perspektiv, präglat av flummiga samtal om var, hur och när kvinnor syns och hörs i fysikböckerna. Tanja Bergqvist har skrivit mycket om det här. Regeringen söker med ljus och lykta efter spjutsspetskompetens. En sak är säker, de kommer aldrig att finna den i Sverige med den här utvecklingen.

Nätet vimlar av intressanta och intelligenta blogginlägg och vetenskapliga tidskrifters artiklar som alla punkterar relativismen utan svårighet.

Kampen står mellan universiell kunskap poch relativ sådan. Ett gammalt tvistefrö ligger till grund för detta: Finns det någon objektiv verklighet? Eller är verkligheten bara det som en individ ser och upplever och som inte går att jämföra vad en annan individ ser och upplever? 

Tankarna omkring den subjektiva verkligheten är egentligen de  teorier som materialismen utgår ifrån. Ett träd som faller i skogen har inte fallit om inte ett subjekt har sett detta. Och materialismen är det paradigm som marxismen vilar på. Allt här på jorden är bara produkter av vad människor har åstadkommit. Alltså kan människan ta kontroll över skeendet. Och utöva kontroll över andra människor.

Det är därför framför allt kulturrelativismen är så farlig. Den är diktatorisk till sin natur. Den drivs av en självutnämnd elit som anser sig som experter på hur "subjekten" reagerar med de rätta verktygen. Genom att ifrågasätta alla våra värderingar och värden skapas bräckliga identiteter, såväl på individnivå som på nationell nivå.

När det vi kallar verkligheten inte finns förutom inne i våra huvuden, tystnar protesterna om vad som händer runt omkring oss. Det är i det läget Sverige befinner sig nu.

Ett litet stickspår, men ändå:

Oscar Wilde; ilsken och på bettet, klarsynt och misantrop, skrev ”Dorian Greys porträtt”, en berättelse om en ung, mycket snygg och fåfäng man som var så rädd för att åldras att han en natt ”sålde sin själ” till Djävulen för att denne skulle skydda Dorian mot all form av åldrande. I samband med detta målades ett porträtt av Dorian i all sin unga prakt.

Dorian kunde efter detta fortsätta att leva i sus och dus, knark, sprit, knulla runt, bedra och misshandla och begå de flesta typer av brott, t o m mörda utan att det innebar några konsekvenser. Tavlan, som hängde på hans vägg, började efter något år, bära synliga tecken på åldrande och alkoholism. Dorian gömde då förskräckt porträttet i en garderob. Han kunde dock inte glömma det utan kollade av garderoben med jämna mellanrum. Tavlan såg allt värre ut; grymheten och ondskan lyste ifrån den. Plus då att den hastigt blev allt fulare och alltmer motbjudande. Men då Dorian äntligen dog förvandlades hans ansikte: tavlans, medan tavlan blev strålande igen. När de skulle begrava honom visste ingen vem han var.

Någonstans, i någon tid hinner den förhatliga verkligheten ifatt oss. Ju oärligare vi har levt våra liv, desto större blir lidandet. Ju fler människor vi har tvingat ner på knä bara för att vi kan, ju hårdare blir domen. Gudomlig rättvisa, jodå, den finns. I denna världen, i den nästa världen och i vilken värld som än finns.