EU-medlem och arbeta i Sverige - ett hopplöst fall
Bloggaren har de senaste åren blivit allt mer negativ till det fruktansvärda missbruket av våra personnummer. Att som svensk leva in cognito är en fullständig omöjlighet. Det är inte lagens långa arm som sluter sig runt dig. Det är istället anakondan Skatteverket som kramar livsluften ur dig var gång du ska göra någon form av förändring, hyra lägenhet, ta ett mobilabonnemang, köpa något på Internet, hämta ut ett recept, gå till doktorn osv.. För att inte tala om att öppna ett bankkonto.
Har man skulder hos Kronkalle gör de det lätt för sig. De går helt sonika in på ditt konto och plockar av dig pengar. Att som bloggaren få 18.000 kr tillbaka på skatten hinner man inte vara glad länge förrän pengarna är borta från kontot. Egentligen begår staten ett brott, en rättssäker stat ska inte ha befogenhet att länsa dina konton. Men det har den.
Jag har följt några diskussioner på engelska och tyska forum. Som EU-medlemmar ska enligt gemensamma lagar, vi ha möjlighet att arbeta i vilket annat EU-land som helst. Det är inget mastodontprojekt som i princip jagar skiten ur dig. D v s överallt utom i Sverige.
För att överhuvud taget börja ditt jobb måste du hosta upp ett personnummer. Det är då Skatteverket dyker in på banan. De pumpar dig på peronliga uppgifter, fast du har pass räcker det inte som bevis för att du är den du säger dig vara. Du har ju inget personnummer.
Om du nu har kommit så långt att de med förstoringsglas synat ditt pass och godkänt det kommer nästa prövning. Du måste bevisa att du förfogar över tillräckligt mycket pengar för att klara en försörjning i världens dyraste land.
Det är ungefär här våra utbildade akademiker från andra EU-länder ger upp. De känner sig så kränkta, så förbannade och så fulla med avsmak för det svenska systemet, att de lämnar Sverige för att aldrig mer komma tillbaka hit.
Och uppriktigt sagt: är inte bruket av personnummer på det sätt som sker i Sverige, egentligen ett brott mot de mänskliga rättigheterna? Att en stat har en oinskränkt makt över medborgarna brukar känneteckna totalitära stater. Egentligen har det svenska systemet mycket gemensamt med litterätra skildringar av mardrömssamhällen som i 1984 och Du Sköna Nya Värld. Eller kanske Döden i Bergmans Det sjunde Inseglet:
"Inget undgår mig. INGEN undgår mig".
Och det är svårt att inte jämföra det helvete för utländsk, utbildad arbetskraft är tvungna att genomgå, med det lämmeltåg som i tiotusental väller in över gränserna utan vare sig ID-handlingar eller bekräftelser på varifrån de kommer eller varför. De kräks ur sig det nyinlärda ordet Asyl och sedan läggs röda mattan ut.
Är det verkligen så att den svenska staten hellre ser att 100.000 outbildade och/eller analfabeter gör entré i världens modernaste land? Den oginhet och det byråkratiska stenansiktet som möter de med arbete som ska befinna sig i Sverige under något år, ska alltså jämföras med vaggande tält som inte kommer att jobba en enda dag här.
Och om du väljer att befinna dig i Sverige illegalt och sålunda inte kan få något personnummer, kan du ändå utnyttja vård och skola. Dessutom stödjer facket dig eftersom du jobbar svart. Man tar sig för pannan.
Visst älskar bloggaren Sverige. Men statens klåfingrighet och med ett finger i varje paj gör inte livet så lätt för oss. Vad vi behöver mer än något annat är att det svenska folket vaknar och reser sig från skinnsofforna för att åtminstone gå ut och ifrågasätta varför "di gör på detta sättet".
Har man skulder hos Kronkalle gör de det lätt för sig. De går helt sonika in på ditt konto och plockar av dig pengar. Att som bloggaren få 18.000 kr tillbaka på skatten hinner man inte vara glad länge förrän pengarna är borta från kontot. Egentligen begår staten ett brott, en rättssäker stat ska inte ha befogenhet att länsa dina konton. Men det har den.
Jag har följt några diskussioner på engelska och tyska forum. Som EU-medlemmar ska enligt gemensamma lagar, vi ha möjlighet att arbeta i vilket annat EU-land som helst. Det är inget mastodontprojekt som i princip jagar skiten ur dig. D v s överallt utom i Sverige.
För att överhuvud taget börja ditt jobb måste du hosta upp ett personnummer. Det är då Skatteverket dyker in på banan. De pumpar dig på peronliga uppgifter, fast du har pass räcker det inte som bevis för att du är den du säger dig vara. Du har ju inget personnummer.
Om du nu har kommit så långt att de med förstoringsglas synat ditt pass och godkänt det kommer nästa prövning. Du måste bevisa att du förfogar över tillräckligt mycket pengar för att klara en försörjning i världens dyraste land.
Det är ungefär här våra utbildade akademiker från andra EU-länder ger upp. De känner sig så kränkta, så förbannade och så fulla med avsmak för det svenska systemet, att de lämnar Sverige för att aldrig mer komma tillbaka hit.
Och uppriktigt sagt: är inte bruket av personnummer på det sätt som sker i Sverige, egentligen ett brott mot de mänskliga rättigheterna? Att en stat har en oinskränkt makt över medborgarna brukar känneteckna totalitära stater. Egentligen har det svenska systemet mycket gemensamt med litterätra skildringar av mardrömssamhällen som i 1984 och Du Sköna Nya Värld. Eller kanske Döden i Bergmans Det sjunde Inseglet:
"Inget undgår mig. INGEN undgår mig".
Och det är svårt att inte jämföra det helvete för utländsk, utbildad arbetskraft är tvungna att genomgå, med det lämmeltåg som i tiotusental väller in över gränserna utan vare sig ID-handlingar eller bekräftelser på varifrån de kommer eller varför. De kräks ur sig det nyinlärda ordet Asyl och sedan läggs röda mattan ut.
Är det verkligen så att den svenska staten hellre ser att 100.000 outbildade och/eller analfabeter gör entré i världens modernaste land? Den oginhet och det byråkratiska stenansiktet som möter de med arbete som ska befinna sig i Sverige under något år, ska alltså jämföras med vaggande tält som inte kommer att jobba en enda dag här.
Och om du väljer att befinna dig i Sverige illegalt och sålunda inte kan få något personnummer, kan du ändå utnyttja vård och skola. Dessutom stödjer facket dig eftersom du jobbar svart. Man tar sig för pannan.
Visst älskar bloggaren Sverige. Men statens klåfingrighet och med ett finger i varje paj gör inte livet så lätt för oss. Vad vi behöver mer än något annat är att det svenska folket vaknar och reser sig från skinnsofforna för att åtminstone gå ut och ifrågasätta varför "di gör på detta sättet".
Kommentarer