Då är det nationaldagsdags

"Vad har vi... midsommar och sådana töntiga saker". Mona Sahlin kanske har varit instängd i sitt Nacka hela sitt liv. Hur som helst lät hon som en depraverad kåkfarare när hon kläckte ur sig det här för några år sedan.
Men Mona, du kan aldrig ta ifrån oss vår midsommar. Det är nämligen Sveriges nationaldag.
Bloggaren bilade ikväll på en halvtom landsväg ut från staden. Tre mil norrom den och dess platta miljö brer kullarna upp sig. Av en händelse råkade jag ha en bland-CD med country i spelaren. Den passade perfekt. Sverige vid denna tid är så mycket sommar, så mycket liv, så mycket glädje att man knappt kan hålla sig för gråt.
Oändliga rapsängar kantade av bullig barrskog. De röda stugorna som stockholmarna gör sig lustiga över, ligger i kontrast mot det gröna. Än har inte blommorna riktigt kommit igång. Fåglarna har bråttom att hitta en partner och sjunger därför som vansinniga.
I natt är det den kortaste natten på året. Ljusare än så här kan det aldrig bli. Ute på landet där bloggaren nu huserar är det faktiskt aldrig mörkt. Klockan ett på natten ligger bara ett lätt grådis över skogen.
Om någon timme kommer änglarna. De virvlar sig över ängarna på ett sätt som ingen kan imitera.
I morgon är det då midsommarafton. Det är den som är Sveriges inofficiella nationaldag. Men uppriktigt sagt. Vad var det för ljushuvud som kom upp med den 6 juni?


En gammal kung som åkte Vasaloppet och födde tre bindgalna söner som plågade Sverige i hundra år. Ja och sedan då, ännu värre. Vi firar alltså också 1809 års regeringsform. Är det någon som har riktig koll på den? De "vise" kulturrelativisterna menar att det var då det moderna Sverige föddes. Politiskt då.
6 juni är en dag vi inte kommer ihåg om inte någon påminner oss. Men midsommar vet vi alla när det är. Ja, och varför firar vi då midsommar som gör den som klippt och skuren för Nationaldag?
Vi firar helt enkelt det vackra fosterlandet Sverige i allmänhet och den känsliga svenska sommaren i synnerhet. Inget är egentligen så svenskt som Sverige vid midsommartid. Urtida legender har fötts i midsommarnattens trollska atmosfär. Tyvärr medger inte dagens kulturella elit att berätta om dessa då det anses som för 'nationalistiskt'. Eller ännu värre; 'nationalromantiskt'.
Men det är precis vad det är. Både nationalistiskt och nationalromantiskt. Trots fyllor och slagsmål och kantrade segelbåtar och bildöden. För är det inte så att detta även pågår under vilken tid som helst på sommaren?
Men vad som har hänt på midsommar minns vi. Det har funnits vidriga midsomrar i bloggarens liv, speciellt under barndomen. Sedan har det varit helt vanvettiga midsomrar när man har gjort precis allt plus lite till. Och sedan de regniga midsomrarna i mogen ålder då man har stått med paraply över grillen.

Vi har alla en relation till midsommar. Och vare sig vi kallar oss nationalromantiska eller inte så är det ändå det vi firar. De bulliga kullarna och de mjuka bergskonturerna som står i bjärt kontrast mot t ex Norges dramatiska Grieg-natur.
Så i morgon blir det snaps, sill, Evert Taube och svenska jordgubbar så det bara drösar om det. Men det är i gemenskapen vi känner vårt gemensamma arv. Om inte detta ska kallas nationaldag så vad ska det annars handla om ?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK