Den politiska vården
SVT går idag ut med ettan (finns ej länk, nyheten är alltför färsk) att nästan halva svenska folket anser att privat vård är "dålig". Med det sista halvårets fokuserig på just privata vårdaktörer som missköter sig, har bidragit till svenskarnas negativa attityd. Som vanligt har media ett enormt genomslag i sina (medvetet?) attitydskapande reportage,
Organisationen Famna står bakom undersökningen. Enligt hemsidan sysslar de med:
Det intressanta med alla attitydundersökninger är att vi aldrig får veta 1. Vilken/vilka grupper man har frågat och var. 2. Vilka frågor man har använt sig av i undersökningsformuläret.
Att organisationen har ett nära samarbete med makten, gör att de förlorar all form av trovärdighet. När så SVT - det fria och obundna mediet - i sina morgonsändningar trumpetar ut det här en gång i halvtimmen, gör den till maktens megafon.
Varför kommer aldrig några undersökningar om hur folk uppfattar offentlig vård? Men det är klart, man vet redan att resultatet skulle visa ett totalt underkännande.
Bloggaren besökte akutmottagningen igår. Jag har haft svullnader i benen i flera år, plus att jag hade en hjärtinfarkt augusti 2010. Så nu när benen var så svullna och värkte att jag var tvungen att gå nerför trappor på tvären p g a stelheten. En sjuksköterska tittade på dem på en snabbakut nere på stan och hänvisade mig till akuten.
Sagt och gjort. Väntrummet var inte helt fullsatt vilket det brukar vara och jag blev uppropad bara efter fem minuter. Tänka sig, FÖRE hela bunten. Jag fick ta på mig en vit särk. Och vänta. Och vänta. Och vänta. Efter sex timmar entrade en valp på c;a 25 som presenterade sig som underläkare. Naturligtvis fanns det inga vårdplatser på sjukhuset utan jag blev hemskickad med ett recept.
Under min långa väntan observerade jag de förändringar som har skett sedan jag jobbade på sjukhuset på 70-80-talet. Då var sjukhuset nytt och glänsande och det rådde en febril aktivitet. På mottagningarna var man vänliga och tillmötesgående och såg inte ut som om man var nyss utsläppt från hispan. Väntetiderna var korta, man gjorde grundliga undersökningarna som tog mer än två minuter.
Men framför allt: Det fanns vårdplatser, dessutom inne på salar. Det gör det inte idag. På 70-talet fanns det över 1000 vårdplatser på Akademiska sjukhuset. Och man lät inte patienter ligga och dö i korridorer och sköljrum. Bloggarens egen far dog ensam inne i ett sköljrum. På ett kommunalt vårdhem.
Men, dagens Ackis är ett nerslitet och sunkigt sjukhus. Sprickor i väggarna, trasiga toaletter, nerslitna bårar och sängar och stolar. Och, kanske värst av allt: De gula sjuksängsfiltarna är så noppiga och urtvättade att de ser ut som om de inte har bytts ut sedan 70-talet.
Det här är den offentligt skattefinansierade sjukvården. Det vänstern är så överförtjust i så man vill förbjuda all privat verksamhet. Sverige har för övrigt minst antal vårdplatser i hela världen!!! Välfärdslandet...
Jag har även besökt privata mottagningar. De är fantastigt välskötta och fräscha. Man blir juste bemött och väntetiderna är bara en bråkdel av de är i landstingsvård.
Skillnaden mellan privat sjukvård och offentlig är att i den första är man mån om att behålla sina patienter och att man därför måste lägga på några extra kol. Men i den offentliga vården bryr man sig inte om sådant. Kunderna kommer ändå tillbaka.
.
Men om t ex Jonas Sjöstedt får som han vill är det bara den senare som ska finnas. Alla former av Privaaat har ett dödsskallemärke fäst på dörren. Varför?
Bloggaren tror att skon klämmer på det känsliga organet Självbestämmande. Politiker av vänstersnitt är irriterade på att folk kan välja utan deras inblandning. Man betraktar dessa Otrogna som giriga förräsdare.
För det kostar. Men med en privat sjukförsäkring så fungerar så blir inte själva vårdaviften speciellt hög. Man får ju tänka på att förutom skatteuttaget till sjukvården så betalar man 150-300 kr för ett besök. Något som flera EU-länder inte har. Välfärdslandet har alltså såväl en både sämre och dyrare sjukvård.
Så varför är läget så alarmerande? Och den absolut centrala frågan; varför räcker inte pengarna till det mest centrala i ett i-land? Särskilt i ett land med världsrykte som det mest lyckade systemet mellan kapitalism och socialism. Ett land där allt fungerar på räls. Där ingen behöver vara ensam eller hungrig. Där de gamla får en värdig vård och där barnen tas om hand på bästa sätt. Där vi kan räkna med förstklassig vård när vi blir sjuka och ekonomiskt stöd när vi har råkat illa ut.
En snabbkoll på utmärkta Ekonomifakta.se ger svaret. Sjukvården tilldelas 13 procent av den totala budgeten. Detta är detsamma som för utbildning. Men den totalt dominerande tårtbiten är posten Socialt Skydd. Hela 42 procent går till detta, så det är väl där välfärden existerar.
Socialt skydd är i princip olika bidragsformer, allt från VaB, A-kassa, sjukpenning till socialbidrag. Däremot hittar jag inte hur fördelningen mellan olika grupper ser ut. Det blir nästa uppgift.
Men med tanke på att arbetslösheten är extrem hos t ex somalier, irakier och afhaner så är det ingen vild gissning att stor del kaka går till dem.
Bloggaren förespråkar inte ett amerikanskt sjukvårdssystem. Men det som är mindre känt för oss är att de flesta europeiska länder också har privatfinasierade sjukhus. Om man någon gång har varit utomlands och har behövt vård så har man sett något helt annat än det svenska.
Men här är inte vården i första hand byggts för patienternas bästa. Man har byggt in samma koloss på lerfötter som präglar hela det svenska systemet och politiker slår varann i huvudet med olika argument för just deras vårdlösning är att föredra.
För i Sverige styr pengarna. Precis det vi brukar anklaga andra länder, speciellt USA, för. Svenska pengar är detsamma som skatter. Det är om dessa man bråkar, inte om vad pengarna ska användas till utan vilka man ska ta dem av.
Organisationen Famna står bakom undersökningen. Enligt hemsidan sysslar de med:
Famna är branschorganisation för idéburna aktörer inom vård och social omsorg. Vi påverkar och samverkar med regering och riksdag, departement, myndigheter, landsting och kommuner i syfte att skapa bättre villkor för tillväxt och utveckling för vård- och omsorgsaktörer som bedriver sin verksamhet utan vinstsyfte.Att en organisati on har en förinställd agenda är naturligtvis inget annat än en politisk lobby - med tyngdpunkten fäst på vänsterflangen.
Det intressanta med alla attitydundersökninger är att vi aldrig får veta 1. Vilken/vilka grupper man har frågat och var. 2. Vilka frågor man har använt sig av i undersökningsformuläret.
Att organisationen har ett nära samarbete med makten, gör att de förlorar all form av trovärdighet. När så SVT - det fria och obundna mediet - i sina morgonsändningar trumpetar ut det här en gång i halvtimmen, gör den till maktens megafon.
Varför kommer aldrig några undersökningar om hur folk uppfattar offentlig vård? Men det är klart, man vet redan att resultatet skulle visa ett totalt underkännande.
Bloggaren besökte akutmottagningen igår. Jag har haft svullnader i benen i flera år, plus att jag hade en hjärtinfarkt augusti 2010. Så nu när benen var så svullna och värkte att jag var tvungen att gå nerför trappor på tvären p g a stelheten. En sjuksköterska tittade på dem på en snabbakut nere på stan och hänvisade mig till akuten.
Sagt och gjort. Väntrummet var inte helt fullsatt vilket det brukar vara och jag blev uppropad bara efter fem minuter. Tänka sig, FÖRE hela bunten. Jag fick ta på mig en vit särk. Och vänta. Och vänta. Och vänta. Efter sex timmar entrade en valp på c;a 25 som presenterade sig som underläkare. Naturligtvis fanns det inga vårdplatser på sjukhuset utan jag blev hemskickad med ett recept.
Under min långa väntan observerade jag de förändringar som har skett sedan jag jobbade på sjukhuset på 70-80-talet. Då var sjukhuset nytt och glänsande och det rådde en febril aktivitet. På mottagningarna var man vänliga och tillmötesgående och såg inte ut som om man var nyss utsläppt från hispan. Väntetiderna var korta, man gjorde grundliga undersökningarna som tog mer än två minuter.
Men framför allt: Det fanns vårdplatser, dessutom inne på salar. Det gör det inte idag. På 70-talet fanns det över 1000 vårdplatser på Akademiska sjukhuset. Och man lät inte patienter ligga och dö i korridorer och sköljrum. Bloggarens egen far dog ensam inne i ett sköljrum. På ett kommunalt vårdhem.
Men, dagens Ackis är ett nerslitet och sunkigt sjukhus. Sprickor i väggarna, trasiga toaletter, nerslitna bårar och sängar och stolar. Och, kanske värst av allt: De gula sjuksängsfiltarna är så noppiga och urtvättade att de ser ut som om de inte har bytts ut sedan 70-talet.
Det här är den offentligt skattefinansierade sjukvården. Det vänstern är så överförtjust i så man vill förbjuda all privat verksamhet. Sverige har för övrigt minst antal vårdplatser i hela världen!!! Välfärdslandet...
Jag har även besökt privata mottagningar. De är fantastigt välskötta och fräscha. Man blir juste bemött och väntetiderna är bara en bråkdel av de är i landstingsvård.
Skillnaden mellan privat sjukvård och offentlig är att i den första är man mån om att behålla sina patienter och att man därför måste lägga på några extra kol. Men i den offentliga vården bryr man sig inte om sådant. Kunderna kommer ändå tillbaka.
.
Men om t ex Jonas Sjöstedt får som han vill är det bara den senare som ska finnas. Alla former av Privaaat har ett dödsskallemärke fäst på dörren. Varför?
Bloggaren tror att skon klämmer på det känsliga organet Självbestämmande. Politiker av vänstersnitt är irriterade på att folk kan välja utan deras inblandning. Man betraktar dessa Otrogna som giriga förräsdare.
För det kostar. Men med en privat sjukförsäkring så fungerar så blir inte själva vårdaviften speciellt hög. Man får ju tänka på att förutom skatteuttaget till sjukvården så betalar man 150-300 kr för ett besök. Något som flera EU-länder inte har. Välfärdslandet har alltså såväl en både sämre och dyrare sjukvård.
Så varför är läget så alarmerande? Och den absolut centrala frågan; varför räcker inte pengarna till det mest centrala i ett i-land? Särskilt i ett land med världsrykte som det mest lyckade systemet mellan kapitalism och socialism. Ett land där allt fungerar på räls. Där ingen behöver vara ensam eller hungrig. Där de gamla får en värdig vård och där barnen tas om hand på bästa sätt. Där vi kan räkna med förstklassig vård när vi blir sjuka och ekonomiskt stöd när vi har råkat illa ut.
En snabbkoll på utmärkta Ekonomifakta.se ger svaret. Sjukvården tilldelas 13 procent av den totala budgeten. Detta är detsamma som för utbildning. Men den totalt dominerande tårtbiten är posten Socialt Skydd. Hela 42 procent går till detta, så det är väl där välfärden existerar.
Socialt skydd är i princip olika bidragsformer, allt från VaB, A-kassa, sjukpenning till socialbidrag. Däremot hittar jag inte hur fördelningen mellan olika grupper ser ut. Det blir nästa uppgift.
Men med tanke på att arbetslösheten är extrem hos t ex somalier, irakier och afhaner så är det ingen vild gissning att stor del kaka går till dem.
Bloggaren förespråkar inte ett amerikanskt sjukvårdssystem. Men det som är mindre känt för oss är att de flesta europeiska länder också har privatfinasierade sjukhus. Om man någon gång har varit utomlands och har behövt vård så har man sett något helt annat än det svenska.
Men här är inte vården i första hand byggts för patienternas bästa. Man har byggt in samma koloss på lerfötter som präglar hela det svenska systemet och politiker slår varann i huvudet med olika argument för just deras vårdlösning är att föredra.
För i Sverige styr pengarna. Precis det vi brukar anklaga andra länder, speciellt USA, för. Svenska pengar är detsamma som skatter. Det är om dessa man bråkar, inte om vad pengarna ska användas till utan vilka man ska ta dem av.
Kommentarer