Vad säger dom egentligen?

Katter har svansen, öronen och jamandet som sina främsta kommunikationsmedel. Faktum är att de förfogar över mer än 60 olika ljud för att göra sig förstådd. Bloggaren tycker det är väldigt lätt att förstå vad katten menar. Sedan har de som plus, spinnandet. Det hemtrevliga knastrandet kan få vem som helst att slappna av. Dessutom lindrar det faktiskt smärta!
Bloggaren hade kört omkull på cykel och hade brutit ett par revben. Jämrande av smärta tog jag mig hem, kunde knappt låsa upp dörren. Sedan stapplade jag till sängen för jag inbillade mig att det skulle bli bättre. Men det blev i princip ännu värre.

Efter bara någon minut kom min sjukilos hankatt Gusse upp i sängen med viss möda. Han lade sig bredvid mig precis på de värkande revbenen. Och så började han spinna. Mullrande gick det rakt in i min kropp och faktum är, det lindrade. Väldigt mycket dessutom. Förklara det om någon kan.

Vad gäller människan ska hon krångla till det genom att formulera om de basala systemen till ord. Vi hade inga ord i människans gryning. De blev nödvändiga först när vi började utbyta varor med varandra. Övertalning och budgivning behövde ord.

Språket är det främsta verktyget - och vapnet - som människan använder för att uttrycka såväl känslor som behov och överföring av dessa till andra. Som vapen är språket många gånger nödvändigt, men i händerna, förlåt munnen, på fel typ av människor blir det farligt.

När så språket som vapen tas över av människor med makt att styra över en mindre eller störrre grupp människor, så kan det sluta illa. Maktens språk är som en dirigent inför en stor orkester. Alla måste spela samma stycke i samma tonart och med lämpliga stämmor och harmonier. Annars blir det kaos.
Så dirigenten tvingas styra upp orkestern alltmer. Till slut spelar den bara just det som dirigenten vill, inte vad det står i partituret.

Såväl i demokratier som i demokraturer och diktaturer använder makten det språk med vilket den kan kontrollera och indoktrinera människorna på. Men där demokratier är flexibla inför olika tolkningar så använder diktaturer språket som sitt främsta vapen att få folket att flyta medströms med makten.

I Sverige praktiserar makten alltmer den senare formen av språk, ett entydigt, icke förhandlingsbart, statiskt, kompromisslöst och sanktionerande språk. Uttryck och meningar blir mantran som ingen kan ifrågasätta. Oftast så sker detta genom att presentera begreppen i substantiv bestämd form:
Klimathotet, könsmaktsordningen, klyftorna, löneskillnaderna, segregationen, det finns massor av exempel.

Den eftersökta effekten blir oftast vad makten eftersträvat. Begreppen planterar sig i folkets hjärnor som axiom. Att sedan "klimathotet" bara är utsprungen ur betalda forskares datasimuleringar eller att "könsmaktsordningen" är ett extremfeministiskt uttryck utan vetenskapligt belägg, det spelar ingen roll.

När nu makthavarna har lyckats med detta är nästa steg att låta gamla ord få nya betydelser. När Äggskallen uttryckte sig så här efter terrordådet i Stockholm:
"Sverige är ett öppet samhälle där kristna och muslimer lever sida vid sida", så känns det hela som en mörkläggning av det egentliga läget. Det skulle det inte vara nödvändigt att påpeka detta om det inte vore så att det ligger hundar begravna. Och det "öppna" får den nya betydelsen "tillåtande" "tolerant" fast det egentligen betyder "tvingande".
Samma fenomen återfinns i SVT:s lilla jingle "Fri Television". Om den verkligen vore Fri så skulle man inte behöva påpeka detta. Alltså är den inte fri utan en megafon för makten.

Så har vi naturligtvis ensamkommande flyktingbarn. Medvetet formulerat så att det ska åka expresståg in i invånarnas hjärtan. Att sedan "barnen" är odrägliga 16-25-åriga skäggisar med rynkor, spelar ingen roll. Såväl politiker som media kallar dessa för "barn" och då måste de väl vara det. Speciellt ensamma är de inte heller. Från sina fullbemannade hotell och herrgårdar rings det samtal för hundratusentals kr. Dessutom dyker de döda släktingarna upp som av ett trollslag när "barnet" har fått PUT.

Andra "barn" är de maffiosos som nu dominerar flera bostadsområden i Malmö, Göteborg men även Stockholm och Uppsala. De är för övrigt "utsatta", "frustrerade" eftersom de befinner sig i "utanförskap".

Men allra värst är nog nedmonteringen av den nationella suveräniteten. Helst plötsligt frågas det vem som har rätt att kalla sig för svensk, alltså är alla svenskar. Den som påpekar att det finns vissa skillnader är en "Breivik", den nya symbolen och slagträt mot "ondskan". Numera har vi också "nysvenskar" och en oidentifierad grupp man kan kalla "svenskar" (Äggskallen).

Den härskande klassen i kultur- och samhällsliv är sedan decennier totalt vänsterdominerad. Deras position gör att dessa har patent på "sanningen". De som har sanningen i sin hand behöver inte argumentera för sina åsikter, alltså kan man med fog hävda att alla andra åsikter är "högerextrema",  eller bara flugskit på den slarvigt påhängda sjalen. Det sistnämnda är nog den härskande klassens egentliga uppfattning om andra mindre vetande.

Det är också där man kan spåra deras ursprung: I flashiga hus i Saltsjöbaden, 100 kvadratmeters lägenheter på Östermalm och jaktstugor på Åreskutan.
Deras spetsiga "sh"-ljud och nasala "i" avslöjar att de bara är en samling borgarbrackor med identitetsproblem.

Det är mycket man kan avslöja i språket.