Alla Goda Vänners Hemmaklubb, eller hur man blir PK
Bloggaren skriver ju låtar, ja jag kallar dem låtar, det är enkelt och alla förstår vad man menar. Men låtar kan vara väldigt mycket. I grunden är låtskrivande ett emotionellt uttryckssätt.
Om musiken bara dyker ner som en sällsynt fjäril på mina axlar, så är texterna ett helt annat kapitel. De måste vanligtvis värka fram med lång 'ställtid'. Fast de allra bästa är egentligen sådana som är skrivna på en kvart. De har bara ploppat ur mig utan att en enda tanke har blivit tänkt.
Jag har skrivit låtar sedan 12-årsåldern, de har blivit många under årens lopp. De berättar historien om mitt liv. Musikens fotavtryck genom ömsom blommande sommarängar, ömsom stekhet och dödlig öken.
När jag var 15-16 år skrev jag låten vars titel pryder detta inlägg; Alla Goda Vänners Hemmaklubb. En melodie som andades Beatles lång väg och en text som var ... min egen. En ensam tonåring utan grupptillhörighet som var nyinflyttad till Nyköping; en riktig håla med gapiga och självgoda människor som trodde de snackade rikssvenska. Det gjorde de inte.
Fast jag fick vänner, eller ska vi säga "vänner", ni vet de där som inte är Goda vänner. Fast lite vänskap trodde bloggaren nog de skulle kunna bjuda på en sommar i England för länge sedan.
Jag fick genom en förmedling "jobb" som au-pairgirl i en engelsk familj i London, vilket var hallabaloo för en 18-åring med kroppen sprängfylld av hormoner och törst efter Äventyret. Familjen var en problemfylld väntande katastrof, där den äkta mannen sov med nalle i sängen. Efter två månader fick jag sparken efter det att jag hade varit ute och snurrat och festat ett antal nätter med tålamodet skört som ett hårstrå. Det var inte speciellt oväntat att jag fick spader på den obstinata 6-åriga flickan som hade retat mig från dag 0.
Bloggarens svenska kompis fick sparken två gånger, sista gången p g a att jag bodde där när herrskapet återvände hem oväntat mitt i natten och råkade sätta sig på soffan där jag låg och sov. Vi åkte ut med huvudena före och stod i en förort mitt i natten med vårt pick och pack slarvigt nerstoppat i sprängfyllda resväskor. När dagen grydde tog vi oss in till London och Victoria Station där vi magasinerade resväskorna och tog tandborstarna med oss.
London är en cool stad, men kanske ännu mer segregerad då än nu. West End och East End; två inkompatibla världar där vi stod med en fot i varje. Vi hade ingenstans att bo, just inga pengar utom till cigaretter som vi hade börjat konsumera som kossor på grönbete. Det blev springnotor och fasta på Coke.
Vi köpte dock varsin minimal sovsäck för 30 kr var och hade lite underkläder i plastpåsar. Det blev dock lite ymnigt att bära så vi gjorde en kupp på Mark's and Spencer's och kapade en shoppingvagn där vi lade ner våra prylar. En Bobby gjorde stopptecken och frågade var nånstans vi hade fått tag i den där "trolley". Nevermind, vi hade hittat den.
En tillvaro som bagladies tog sin början. En natt sov vi i Hyde Park där en tiggare försökte robba oss och polisen spanade med ficklampor mellan träden. En annan natt i en privat park omgärdad med ett högt stängsel. Man var ju vig och stark på den tiden så med lite energi hävde vi upp både trolley'n och oss själva över det spetsförsedda stängslet. Ytterligare en annan natt plankade vi in på Alexandra Palace och såg den bästa rockkonsert bloggaren har upplevt. Utkastade sov vi sedan i gräset.
Efter en vecka resonerade vi om vi inte skulle ta oss till våra skolkompisar som vi visste fanns utspridda utmed södra kusten; Brighton, Bournemouth, Margate o s v. Det var närmast till Bournemouth så vi lämnade trolley'n och satte upp tummen pekande söderut, A6. Vi hade adresserna till två av mina klasskamrater så vi slafsade iväg dit, vare sig hela eller rena.
Hmm.. de var inte himlastormande precis, men bjöd in oss med en snabb titt över axeln. Vi berättade i mun på varandra om alltihop, men de tycktes vara mest intresserade av vår appearance. Att det berodde på vår hemlöshet brydde de sig mindre om.
Men på kvällen gick vi i alla fall på disco, en mörk biograf med scenen som dansgolv med flashlights, kula och Smoke on the Water. Vi hade inte direkt någon discoutstyrsel bara de tröjor vi hade haft i en vecka. Men det är kul att vara på disco, då som nu, så vi dansade i de pulserande ljusen, det var ju ingen ändå som såg the outfit.
Efter ett par timmar upptäckte vi att våra kompisar var spårlöst försvunna. Vi travade runt baren, in bland minglet och paraplydrinkarna, ner till toorna, ut i kulisserna. De fanns helt enkelt inte kvar. Och vi hade kommit dit med buss så vi hade ingen aning var vi befann oss.
Ljusen släcktes ner, If you Don't Know Me by Now softade ner publiken i en sådan där tryckare där det går tre sekunder mellan varje trumslag.
Vi smög upp bland biofåtöljerna där vi dök ner på golvet och kilade in oss under sätena. Ingen upptäckte oss förrän morgonen därpå när städaren kom.
Tillbaka i London träffade vi "riktiga vänner", de som också bodde på gatan. Men de kände en kille med ett rum i East End så vi slog oss ner där. Vi var sex riktiga flumpellar i ett rum av samma storlek som ett studentrum. Men de var i alla fall kompisar. Vi övergav inte varandra för att vi hade hål i jeansen eller blev dyngraka av diverse substanser. Det var ju knappast ett idealiskt liv, men det fanns mer kärlek där än någonsin i de nagelfilande, blonderade och egofixerade stereotyperna som befolkade Alla Goda Vänners Hemmaklubb.
Om musiken bara dyker ner som en sällsynt fjäril på mina axlar, så är texterna ett helt annat kapitel. De måste vanligtvis värka fram med lång 'ställtid'. Fast de allra bästa är egentligen sådana som är skrivna på en kvart. De har bara ploppat ur mig utan att en enda tanke har blivit tänkt.
Jag har skrivit låtar sedan 12-årsåldern, de har blivit många under årens lopp. De berättar historien om mitt liv. Musikens fotavtryck genom ömsom blommande sommarängar, ömsom stekhet och dödlig öken.
När jag var 15-16 år skrev jag låten vars titel pryder detta inlägg; Alla Goda Vänners Hemmaklubb. En melodie som andades Beatles lång väg och en text som var ... min egen. En ensam tonåring utan grupptillhörighet som var nyinflyttad till Nyköping; en riktig håla med gapiga och självgoda människor som trodde de snackade rikssvenska. Det gjorde de inte.
Fast jag fick vänner, eller ska vi säga "vänner", ni vet de där som inte är Goda vänner. Fast lite vänskap trodde bloggaren nog de skulle kunna bjuda på en sommar i England för länge sedan.
Jag fick genom en förmedling "jobb" som au-pairgirl i en engelsk familj i London, vilket var hallabaloo för en 18-åring med kroppen sprängfylld av hormoner och törst efter Äventyret. Familjen var en problemfylld väntande katastrof, där den äkta mannen sov med nalle i sängen. Efter två månader fick jag sparken efter det att jag hade varit ute och snurrat och festat ett antal nätter med tålamodet skört som ett hårstrå. Det var inte speciellt oväntat att jag fick spader på den obstinata 6-åriga flickan som hade retat mig från dag 0.
Bloggarens svenska kompis fick sparken två gånger, sista gången p g a att jag bodde där när herrskapet återvände hem oväntat mitt i natten och råkade sätta sig på soffan där jag låg och sov. Vi åkte ut med huvudena före och stod i en förort mitt i natten med vårt pick och pack slarvigt nerstoppat i sprängfyllda resväskor. När dagen grydde tog vi oss in till London och Victoria Station där vi magasinerade resväskorna och tog tandborstarna med oss.
London är en cool stad, men kanske ännu mer segregerad då än nu. West End och East End; två inkompatibla världar där vi stod med en fot i varje. Vi hade ingenstans att bo, just inga pengar utom till cigaretter som vi hade börjat konsumera som kossor på grönbete. Det blev springnotor och fasta på Coke.
Vi köpte dock varsin minimal sovsäck för 30 kr var och hade lite underkläder i plastpåsar. Det blev dock lite ymnigt att bära så vi gjorde en kupp på Mark's and Spencer's och kapade en shoppingvagn där vi lade ner våra prylar. En Bobby gjorde stopptecken och frågade var nånstans vi hade fått tag i den där "trolley". Nevermind, vi hade hittat den.
En tillvaro som bagladies tog sin början. En natt sov vi i Hyde Park där en tiggare försökte robba oss och polisen spanade med ficklampor mellan träden. En annan natt i en privat park omgärdad med ett högt stängsel. Man var ju vig och stark på den tiden så med lite energi hävde vi upp både trolley'n och oss själva över det spetsförsedda stängslet. Ytterligare en annan natt plankade vi in på Alexandra Palace och såg den bästa rockkonsert bloggaren har upplevt. Utkastade sov vi sedan i gräset.
Efter en vecka resonerade vi om vi inte skulle ta oss till våra skolkompisar som vi visste fanns utspridda utmed södra kusten; Brighton, Bournemouth, Margate o s v. Det var närmast till Bournemouth så vi lämnade trolley'n och satte upp tummen pekande söderut, A6. Vi hade adresserna till två av mina klasskamrater så vi slafsade iväg dit, vare sig hela eller rena.
Hmm.. de var inte himlastormande precis, men bjöd in oss med en snabb titt över axeln. Vi berättade i mun på varandra om alltihop, men de tycktes vara mest intresserade av vår appearance. Att det berodde på vår hemlöshet brydde de sig mindre om.
Men på kvällen gick vi i alla fall på disco, en mörk biograf med scenen som dansgolv med flashlights, kula och Smoke on the Water. Vi hade inte direkt någon discoutstyrsel bara de tröjor vi hade haft i en vecka. Men det är kul att vara på disco, då som nu, så vi dansade i de pulserande ljusen, det var ju ingen ändå som såg the outfit.
Efter ett par timmar upptäckte vi att våra kompisar var spårlöst försvunna. Vi travade runt baren, in bland minglet och paraplydrinkarna, ner till toorna, ut i kulisserna. De fanns helt enkelt inte kvar. Och vi hade kommit dit med buss så vi hade ingen aning var vi befann oss.
Ljusen släcktes ner, If you Don't Know Me by Now softade ner publiken i en sådan där tryckare där det går tre sekunder mellan varje trumslag.
Vi smög upp bland biofåtöljerna där vi dök ner på golvet och kilade in oss under sätena. Ingen upptäckte oss förrän morgonen därpå när städaren kom.
Tillbaka i London träffade vi "riktiga vänner", de som också bodde på gatan. Men de kände en kille med ett rum i East End så vi slog oss ner där. Vi var sex riktiga flumpellar i ett rum av samma storlek som ett studentrum. Men de var i alla fall kompisar. Vi övergav inte varandra för att vi hade hål i jeansen eller blev dyngraka av diverse substanser. Det var ju knappast ett idealiskt liv, men det fanns mer kärlek där än någonsin i de nagelfilande, blonderade och egofixerade stereotyperna som befolkade Alla Goda Vänners Hemmaklubb.
Kommentarer
Jag reste i andra riktningen, från min gråa hemstad i norra England till Europa. Jag har bott under en buske i Vondelparken i Amsterdam, jag var i Köpenhamn 1971 när Kristiania befriades och jag slutade upp i Stockholm där jag jobbade och lärde mig Svenska.
Jag bor inte längre i Sverige och landet har förändrats mycket sedan dess och inte till det bättre.
But those were the good old days.