Motsatser bär på inbyggda motsägelser

Livet är fullt av motsägelser, säger man ibland. Vi människor är långt ifrån perfekta eller fullkomliga, men det är också det som gör oss till människor. Så därför är motsägelserna en del av livet. Vi kan bara förbättra de värsta vassa kanterna hos oss själva.

Idag fick de som blev vanvårdade och utnyttjade i bedrövliga fosterhem mellan 1920 och 1980, en statsursäkt i Stadshuset, Stockholm. De ska också förses med ett skadestånd på 250.000 kr vardera.


Host...host. Finns det inte några hundratusen ytterligare som lider under förtryck, sexuellt utnyttjande, misshandel och en förlorad barndom?
I alla övriga sammanhang fordas det en mängd dokumentation och bevis, utredningar och en vandring runt byråkratins labyrinter.
Men i fallet med barnhemsbarnen så slutar samhället fundera i sådana löjliga strukturer.
Hur blir det med våra vanvårdade gamla på vårdhemmen? Deras sista dagarna på jorden är ett veritabelt helvete. Hur får dessa upprättelse, eller åtminstone ett humant omhändertagande?
Hur är det med alla de ensamkommande skäggbarnen som det satsas 1,2 miljoner kronor per vuxen skalle om året för att "vårda"? De har full bemanning dygnet runt och ett nätverk av hjälpare på alla nivåer som rycker in vid minsta vinkning.
Allt detta är fullständigt obegripligt ur en sund hjärnas perspektiv. Men det verkar inte vara sunda hjärnor som håller rodret på skutan.
Allt engagemang har också sin motsats inbyggd. Motsatsen till engagemang är likgiltighet, antingen bryr man sig eller också inte.
Men det är också förbundet med en mängd motsägelser.

Att det är så beror på att det ofta är det Politiskt Korrekta som styr besluten liksom hur högröstade grupperna och opinionen är.
De vanvårdade barnen fick kämpa för att få upprättelse även om det är ett något motsägelsefullt i att inte bry sig om andra vanvårdade barn.

Vanvårdade gamla får helt enkelt inte kosta. De är en nedprioriterad grupp som saknar PK-status. De har inga högröstade anhöriga helt enkelt för att de anhöriga har avsagt sig ansvaret för sina gamla föräldrar, åtminstone i de flesta fall.

Men de som har en höööög PK-status är skäggbarnen som får ta del av välfärdssamhällets samtliga instanser. Detta engagemang är helt opropitionerligt i förhållande till att det handlar om lögnare som berättar sagor.

Förnuft eller känsla? I fråga om skäggbarnen så är det ingetdera. Det är engagemang baserat på hyckleri och dubbelmoral för att spelet för galleriet ska verka sanningsenligt.

Likaså förhåller det sig med fientlighet och dess motsats, likgiltighet. Att vara vaksam mot främlingar var ett led i evolutionens överlevnadsstrategier och lever fortfarande kvar i oss.

Idag har detta vänts till något negativt och kallas för 'främlingsfientlighet'. Ironiskt nog innebär denna motsägelse att det är viktigare att bli socialt accepterad än att överleva.

Och så den eviga frågan om kärlek och hat. Det sägs att de bara är en hårsmån ifrån varandra. Sant, motsatsen till båda är också likgiltighet.

Men likgiltighet kan man vända sig bort mot allt som är obehagligt, upprörande eller... livsviktigt. Det svenska folket lever i ett tillstånd av likgiltighet för det viktiga och nödvändiga och ett engagemang för det onödiga.

Upprördheten över bidrag till politiker, rika knösars lyxvåningar och fyra veckors regnande, är den skyddsdräkt som vi tydligen måste ha för att inte verkligheten ska skrämma slag på oss.