Regeringsförklaring. Och hur man bäst skrämmer bort människor.

Idag var det så dags med lite pompa och ståt igen. Kyrkan, som numera verkar eukemenisk, hade bjudit in en imam, det är tydligen så man ska stävja förfallet som pågår i vårt land. Släng bort vårt kristna kulturarv bara, vem bryr sig om det? Släng bort själva fundamentet för vår demokrati. Men det kanske redan är för sent i ett tidevarv där yttrandefriheten och rättssäkerheten inte längre är självklara.

Fredrik Reinfeldt gjorde en mager regeringsförklaring, där det mest intressanta var hans tal om "full sysselsättning". Det är nämligen gammal hederlig retorik från sosseriets glansdagar på 70-talet. Att tala om full sysselsättning är att avlägsna sig från inflationsbekämpning och marknadsekonomins kärna att skapa en balans mellan utbud och efterfrågan.

De kommunistiska länderna brukade ha full sysselsättning. I gamla Sovjet fanns det t ex tjugo män på varje hål som grävdes. Fem jobbade och femton tittade på. Det var inte säkert fruktbart då och är det definitivt inte idag när vi lever i en globaliserad ekonomi. Det som händer i Grekland, Portugal, Italien och Irland kommer också att hända här med en sådan syn på arbete i förhållande till hänsyn om de ekonomiska förutsättningarna.

Ekonomin kan också braka på individuell nivå. Ett av flera sätt att bli av med vänner är att man börjar få skulder upp över öronen och måste låna från folk åtminstone till mat. Bloggaren befinner sig i en helt havererad personlig ekonomi som aldrig tycks lösa sig. Trots att jag jobbade skiten ur mig i somras så räckte det bara till att åtgärda det allra mest akuta.

Människor ställer upp till en viss gräns, sedan tröttnar de totalt på att man aldrig lyckas få ordning på ekonomin. Och jag förstår dem. Det värsta som finns är att tigga som en zigenare, det är ovärdigt och degraderande.

När man dessutom börjar bli sjuk av all stress och ångesten börjar äta sig in, så blir det helt tyst. D v s om man berättar det i ett anfall av att få någon slags sympati. Det är åter tiggaren som ber om att någon ska lyssna. Men människor vill inte befatta sig med det eller de som har det jobbigt. Det kan ju smitta av sig på dem.

Jag låg på akuten i måndags för misstänkt blodpropp i benet. En massa nålar i fötterna och en kateter som sprutade in kontrastvätska. Men man upptäckte ingen propp men däremot har jag säkerligen en infektion. Så jag ringde en "vän" på kvällen som lovade att höra av sig. Kvällen efter ringde hennes ex-boyfriend som hade blivit anmodad att ringa till mig av min "vän".

Så det är läget. Att skrämma bort människor är lättare än man kan tro. Samtidigt brukar man säga att det bara är ens riktiga vänner som stannar kvar. Det är en sanning med modifikation. Att både befinna sig i skuldträsket och är sjuk av pressen är tillstånd som inte väcker några vackra känslor hos någon. Men blir bara en belastning. Resultatet är att man själv drar sig undan för att slippa de undvikande svaren, de ansträngda tonläget och det snabba avslutandet av samtalet för att "jag har så mycket att göra". Det är bara förnedrande.

När man tvingas svälja sin stolthet så är man en förlorare. Alla älskar en när man kan hålla facet och gå in i rollen som en stark, självständig och framför allt rolig individ. Man vet inte att bakom varje rolig människa finns det ett mörker. Det är just på grund av mörkret man kan kompensera genom att vara hur kul som helst. Alla älskar den roliga, påhittiga och spirituella människan. Även jag. Man vill inte höra bara elände så därför måste man hålla eländet inom sig själv.

Människor av idag är räddare än någonsin. Det beror inte bara på att våra gator har blivit krigszoner. Man är rädd för att komma nära, att engagera sig i andra som kanske behöver det. Det är lätt att sitta och rapa ur sig socialistiska floskler om "allas lika värde" och att man måste hjälpa och stödja utsatta människor i förorter och de hemlösa. Det är bara det att man aldrig smutsar ner sina egna händer, utan det är "mer resurser till stat och kommun" som behövs. Den s k välfärden har medfört att människor har avsagt sig sitt eget ansvar och engagemang. Istället för att själva gå ut bland brinnande bilar och stenkastande invandrarungdomar, så är det polis och kommuuunen som ska fixa det. Det är alltid någon annan, några andra som ska fixa biffen.

Därför är det svenska folket både egoistiskt och utan civilkurage. Plus fega och undvikande av allt det obehagliga som kommer av att bara alltför många människor lever i ett ständigt kaos. "Vi ringer till akuten", det räcker för att man ska känna att man gör en insats.

Men det är ju just det som välfärden är till för. För att inte människor ska bry sig själva. Sverige härbärgerar nog den ensammaste folket i världen när allt kommer omkring.

Kommentarer

Anonym sa…
Det låter tråkigt, hoppas det löser sig på nåt sätt för dig.
Jag har erfarenhet av ett annat sätt som får vänner att försvinna över en natt: att få ett handikappat barn.

Det har samma effekt som du beskriver att skulder och sjukdom har. Barn ska inte vara handikapade utan lyckliga och ska lyckas i skolan. Ingen vill lyssna på erfarenheter från föräldrar till ett sånt barn, och som du skriver, rätt snart undviker man själv sällskapet.
Anonym sa…
Det verkar som om människor inte orkar med när livet säckar ihop för någon. De orkar inte engagera sig eller tro på en längre. Man blir något av ett "hopplöst fall" som inte längre är rolig att umgås med. De blir illa till mods och känner obehag.

Det som handlar om solidaritet och empati är egentligen bara begrepp som inte betyder något när de sätts på prov. Och så är det det typiskt svenska; solidaritet är det som statsmakterna har monopol på. Civilsamhället har helt försvunnit.
Maj
Tomas sa…
Hoppas att du mår bättre Maj.

Jag tror att problemet med den tilltagande individualismen hänger samman med avkristnandet av Sverige. Med kristendomen kom ett annat kärleksbegrepp (barmhärtighet) att vinna insteg i samhället. Detta förhållningsätt är utifrån den kristna människosynen samma kärlek som Gud hyser mot människan, dvs. den kärlek som gör den älskade vacker.

Människor av idag står frågande inför detta. Istället är det den egoistiska kärleken som tagit över i relationen mellan människor, dvs. eros, den kärlek som söker sitt. Då är vi oftast inte värda att älskas.
Anonym sa…
Tack Tomas! Du har helt rätt.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många