Låt barnen vara barn!
Numera borde man inte bli förvånad över någonting. Men när bloggaren hörde det här då satte jag kaffet i vrångstrupen. Uppsala kommun som börjar likna dårarnas verkstad har alltså genomfört en enkät på fyra förskolor med så små barn som treåringar.
Barnen har taget del av ett projekt; Likabehandlingsplan, som DO har totat ihop tillsammans med Skolverket. Det syftar naturligtvis till att förebygga framtida diskriminering; barnen måste ju skolas in i "den rätta läran". Marxismen är inte död, här i Uppsala lever den och frodas och badar i skattepengar.
Barnen har fått svara på intima frågor om sexuell läggning (!!!!), trosfrågor och naturligtvis hur man uppfattar de som kommer från andra länder.
Det värsta av allt är att föräldrarna inte har informerats om detta "projekt", vilket återigen belyser den horribla förtryckarmentalitet, hänsynslöshet, respektlöshet, självsvåldighet och maktstatus kommunen tar för given. De äger bokstavligen barnen. De förfogar ju över dem. De uppfostrar dem (tror de). De lägger barnen i identiskt lika bakformar för att alla ska komma ut ur ugnen likadana.
Det är något som är allvarligt fel med en nation som predikar mångfald och "vi gillar olika" samtidigt som allt egentligen handlar om att tillverka exakt likadana människor. Likabehandlingsplanen mot diskriminering är dessutom kontraproduktiv eftersom det väcker idéer hos barnen som kanske inte fanns där innan.
Alva Myrdals ande svävar tätt runt beslutsfattarnas huvuden. Sverige fortsätter att vara en social ingenjörsverkstad, nu mer än någonsin med genusvansinnet, värdegrund som slagträ, och marxistisk indoktrinering av förskolebarn.
Hur kommer det sig att resten av världen har övergivit alla typer av sådan här destruktiv verksamhet? Jo, för att de märkte att det inte var bra för barnen. Sverige ses numera som verkligt apart när det kommer till barnuppfostran och dagis där indoktrinering förekommer.
I Tyskland har man plockat fram Sverige som ett exempel på hur man INTE uppfostrar barn. De ser ju statistiken med egna ögon där svenska barns psykiska ohälsa ligger väldigt högt.
Den så otrevligt benämnda neurologen Annica Dahlström ("Fettdoktorn") skriver i GP tidigare i år en debattartikel tillsammans med ekonomen Christian Sörlie Ekström om hur den svenska samhällsmodellen och synen på barnuppfostran, (kanske) har ökat den psykiska ohälsan med 400% under de senaste 10 åren. Att som genushysterikerna, som har fått ett enormt genomslag i Sverige, hävda att det inte finns några könsskillnader, leder till identitetsförvirring och rotlöshet hos barnet.
På flera håll hörs ändå röster som samstämmigt talar om barnomsorgen som en gigantisk experimentverkstad. Den ökande psykiska ohälsan förklarades av DEJA senast i vintras som bristande jämställdhet!! När man ska forska om det här så kan det låta som i denna svårlästa rapport.
Det man vet är alltså att man inte vet.
Allt är ändå uppkopplat: kommuner, psykiatri, psykologer, landsting, skolverket, socialstyrelsen plus deras underorganisationer.
Varför man inte kommer fram till någonting när det är så uppenbart, så undrar man vad vi har för hjärntrust i det här landet. Svaret är väl helt enkelt att den svenska barnomsorgsmodellen inte kan ifrågasättas. Likaså kan man inte ifrågasätta den jämställdhetspolitik man för.
Blundar man på båda ögonen så ser man ingenting.
Att Alva Myrdal som var aktiv på 30-40-talet ska ha ett sånt stort inflytande idag är helt enkelt obegripligt. Den socialistiska barnuppfostransmodellen påbörjades i slutet av -60-talet. Symtomatiskt är det i -70-talsgenerationen som det började: den försämrade psykiska hälsan hos barn och ungdom.
När sedan andra faktorer tillkom, som när den demografiska omvandlingen av Sverige påbörjades, förändrades Sverige totalt. Det är idag en av världens mest brottsbelastade länder, men som makthavarna mot bättre vetande bara fortsätter med "more of the same".
Barnen har taget del av ett projekt; Likabehandlingsplan, som DO har totat ihop tillsammans med Skolverket. Det syftar naturligtvis till att förebygga framtida diskriminering; barnen måste ju skolas in i "den rätta läran". Marxismen är inte död, här i Uppsala lever den och frodas och badar i skattepengar.
Barnen har fått svara på intima frågor om sexuell läggning (!!!!), trosfrågor och naturligtvis hur man uppfattar de som kommer från andra länder.
Det värsta av allt är att föräldrarna inte har informerats om detta "projekt", vilket återigen belyser den horribla förtryckarmentalitet, hänsynslöshet, respektlöshet, självsvåldighet och maktstatus kommunen tar för given. De äger bokstavligen barnen. De förfogar ju över dem. De uppfostrar dem (tror de). De lägger barnen i identiskt lika bakformar för att alla ska komma ut ur ugnen likadana.
Det är något som är allvarligt fel med en nation som predikar mångfald och "vi gillar olika" samtidigt som allt egentligen handlar om att tillverka exakt likadana människor. Likabehandlingsplanen mot diskriminering är dessutom kontraproduktiv eftersom det väcker idéer hos barnen som kanske inte fanns där innan.
Alva Myrdals ande svävar tätt runt beslutsfattarnas huvuden. Sverige fortsätter att vara en social ingenjörsverkstad, nu mer än någonsin med genusvansinnet, värdegrund som slagträ, och marxistisk indoktrinering av förskolebarn.
Hur kommer det sig att resten av världen har övergivit alla typer av sådan här destruktiv verksamhet? Jo, för att de märkte att det inte var bra för barnen. Sverige ses numera som verkligt apart när det kommer till barnuppfostran och dagis där indoktrinering förekommer.
I Tyskland har man plockat fram Sverige som ett exempel på hur man INTE uppfostrar barn. De ser ju statistiken med egna ögon där svenska barns psykiska ohälsa ligger väldigt högt.
Den så otrevligt benämnda neurologen Annica Dahlström ("Fettdoktorn") skriver i GP tidigare i år en debattartikel tillsammans med ekonomen Christian Sörlie Ekström om hur den svenska samhällsmodellen och synen på barnuppfostran, (kanske) har ökat den psykiska ohälsan med 400% under de senaste 10 åren. Att som genushysterikerna, som har fått ett enormt genomslag i Sverige, hävda att det inte finns några könsskillnader, leder till identitetsförvirring och rotlöshet hos barnet.
På flera håll hörs ändå röster som samstämmigt talar om barnomsorgen som en gigantisk experimentverkstad. Den ökande psykiska ohälsan förklarades av DEJA senast i vintras som bristande jämställdhet!! När man ska forska om det här så kan det låta som i denna svårlästa rapport.
Det man vet är alltså att man inte vet.
Allt är ändå uppkopplat: kommuner, psykiatri, psykologer, landsting, skolverket, socialstyrelsen plus deras underorganisationer.
Varför man inte kommer fram till någonting när det är så uppenbart, så undrar man vad vi har för hjärntrust i det här landet. Svaret är väl helt enkelt att den svenska barnomsorgsmodellen inte kan ifrågasättas. Likaså kan man inte ifrågasätta den jämställdhetspolitik man för.
Blundar man på båda ögonen så ser man ingenting.
Att Alva Myrdal som var aktiv på 30-40-talet ska ha ett sånt stort inflytande idag är helt enkelt obegripligt. Den socialistiska barnuppfostransmodellen påbörjades i slutet av -60-talet. Symtomatiskt är det i -70-talsgenerationen som det började: den försämrade psykiska hälsan hos barn och ungdom.
När sedan andra faktorer tillkom, som när den demografiska omvandlingen av Sverige påbörjades, förändrades Sverige totalt. Det är idag en av världens mest brottsbelastade länder, men som makthavarna mot bättre vetande bara fortsätter med "more of the same".
Kommentarer